underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 12 december 2017

Skört och vackert...

Att komma hem till detta....


Klockan sex på morgonen gick jag upp till mina föräldrar och kröp ner i sängen bredvid min sovande dotter. Jag drog in doften från hennes lilla kropp och jag kände att jag var på helt rätt plats. En helhet formades. Vi är bitarna som passar så perfekt, hon och jag.

Hon rörde på sej och jag sa viskande, god morgon min sköna. Hon vände sej blixtsnabbt om och slog sina armar om min nacke.
- Åhh mamma jag har saknat dej, jag älska dej.
Gosse ska veta att jag älskar dej med sa jag och kramade om henne ömt.

Jag tror att orden jag saknar dej är dom vackraste orden man kan få höra. Och jag tror faktiskt att det var första gången jag hörde henne säga det.

Hon flög upp ur sängen och ut i vardagsrummet för att hämta ett kort hon gjort. Alltså den tjejen säger jag bara. Tårarna rann ute med mina kinder när jag läste kortet hon gjort till mej. Hon är en sällsynt liten tjej den där Mollie mys Vilhelmsson.

Jag pratade med min mamma lite senare på dagen och då berättade hon att Mollie sagt att hon saknade mej. Hon börja bli stor, hon börja få mer koll på sina känslor, vad dom betyder och var i kroppen dom känns, det är intressant och det är fint.

När jag var i väg på kursen så ringde jag hem och pratade med henne. Jag behövde det nog mer än hon just då, jag mådde inte bra, jag var extremt låg och känslorna östes runt i min kropp. Jag funderade på att lämna kursen och bege mej hem till det som är viktigast för mej. Men när jag pratade med henne så säger hon plötsligt.
- Mamma vet du. Idag har jag varit med morfar i skogen och huggit en julgran och jag älskar dej.
När hon sa det så var jag med ens övertygad om att jag lyckats.
Hon säger en sak om något praktiskt samtidigt som hon kände en kärlek till mej, vilket hon ville förmedla bums.
Jag studsade in till middagen den kvällen och där i det ögonblicket vände allt. Jag var fulkomligt total i mina känslor och mina sinnen var vidöppna och extremt mottagliga för allt som skedde i min kropp.

Jag led under tiden min dotter var i skolan och på något sätt kändes det som om hade samma känsla, hon kom hem och liksom sniffade runt mej som om det var något nytt, att jag var ny och att hon gillade det. Det var mäktigt och så fyllt med kärlek. Vi var så nära varandra resten av dagen för att vi båda hade ett behov av det och för att vi båda vill det.
Kärlek när den är som vackrast <3

Jag hade köpt en liten present till Mollie när jag var i väg, den slog jag in och la henne på hennes säng, jag skrev ett litet kort sen fick den ligga där.
Jag satt i telefon med en vän när jag märker att hon gått in på sitt rum, jag hör att hon prasslar. Alltså har hon hittat gåvan.
Jag går mot hennes rum och hon kommer och möter mej, hon kramar mej och säger gråtandes. Jag läste på kortet mamma.
Ja den tjejen berikar mitt liv med så mycket färg, former och känslor. Jag blir bara tacksammare och tacksammare över att dela livet med henne. Hon är fenomenal på alla sätt.

Jag älskar att överraska....


Jockarp.

måndag 11 december 2017

Resan inåt.....

Nu vet jag varför jag älskar färgen grön så mycket....



Jag har träffat så otroligt många fina människor, människor med extremt tunga ryggsäckar. Mitt liv har i sammanhanget varit busenkelt och det är jag väldigt glad över.
Att åka iväg på en kurs som handlar om att upptäcka saker i det själsliga hjärtat är inget jag gör så ofta. En resa långt utanför min låda.

Så vad hittade jag då?
Jo jag konstaterade väldigt snabbt att jag är en helt fantastisk mamma. Mollie får nästan alltid utrymme att befinna sej i dom känslorna hon har, är hon glad är det ganska enkelt, men ibland är hon ledsen eller rysligt arg. Hon får lov att vara det, jag tystar henne inte. Hon får vara i sin sinnesstämning så länge hon behöver. Det är viktigt för barn. Väldigt viktigt har jag lärt mej.
Det var nu bland annat detta även jag skulle låta mej vara. Vissa saker var tvunget att provoceras fram. Ilska var en sån sak och jag hade väldiga problem med det. Jag ogillar våld och nu skulle jag utföra en våldslig handling. Det tog ett tag innan jag fick fart under vingarna men det kom. Jag pryglade upp mina ex och en och annan gris till svärfar fick sej några duvningar. Det gick så långt så att kudden jag angrep var helt täckt av mitt blod. Men ska det göras ska det göras redigt.

Vi mediterade och det var en intressant upplevelse för en som aldrig förut mediterat, inte annat än i form av löpning.
Det var  aktiv meditation och jag gillar aktivt.

Samtal två och två, samtal i liten grupp och samtal i stor grupp. Det var offer, förövare och mellanmjölk som jag i samma grupper. Vilken man än var fanns det så otroligt mycket kärlek. Så vackert. Ingen dömde någon för något. Helt rent.

Vi gjorde andningsövningar och det var bland det häftigaste jag gjort. Jag var inte säker på om jag trodde att det skulle funka så något skeptisk var jag. Jag började andas och det dröjde inte länge förrän det började sticka i fingrarna, händerna och hela vägen upp till axlarna. Shit det funkar. Utgången blev den samma varje gång. Totalt uppgiven, storgråtandes av smärta och sorg. Och det var inte min sorg, sorgen tillhörde en annan människa som jag älskat/älskar. Det var en otrolig jobbigt men samtidigt en skön upplevelse.

All tid utanför kurslokalen så skulle tystnad mellan deltagarna råda. Det var mäktigt. Vi hasade runt barfota eller i filttofflor och ibland möttes blickar och man förenades i en öm varm kram. Ibland mötte man någon som slog ner blicken och då respekterade man personen och fällde sin egen blick.
Ibland kände man en hand på sin axel, blicken mötte en människa som var så naken och skör som ville bli omfamnad, så skört, så vackert. Ibland möttes man av ett leende och ibland av ängslan, eller tårar.

Glädje och frihet, jag dansade så jag fick blodblåsor under fötterna, svetten öste av mej och jag bara log. Det fanns inte utrymme för något annan än glädje just då.
Glädjen vände och tårarna sprutade ur mej, vändningen kunde vara brutalt snabb. Jag älskade det. Jag behövde inte bry mej allt fick komma ut när helst det ville. En otrolig skön känsla

Jag kramade en man i 30 minuter, jag smekte hans skäggiga kind. Jag tittade in i hans ögon och jag såg så otroligt mycket, det fanns inte en tanke på att slå ner blicken, jag ville bara stå där och se honom i ögonen. Det var en märklig upplevels med det var vackert, allt var könlöst, det handlade enbart om känslor.

När kursen avslutades kom en av assistenterna fram till mej och sa. Din energi den är helt otrolig, mod, kraft, glädje blandad med en sårbarhet. Fantastisk.
Detta säger en person som jag tittat in i ögon i 10 sekunder och kramar i 30 sekunder. Det är ju helt sanslöst vad jag sänder ut enbart med min kropp. Jag hade inte i det läget sagt ett ord till personen. Nu sa jag tack och log.

En man kom fram och kramade mej och sa:
- Ditt leende är bland det vackraste jag sett.
En annan man kom och sa:
- Du får inte köra här i från förrän jag en sista gång får se in i dina ögon, dom är magiska.
En kvinna kom fram och sa:
Du har och du visar så otroligt mycket känslor Leonora, det är så vackert.

Jag blev helt rörd av allt vackert alla sa till mej, det verkar som om jag sänder ute en massa fint som jag inte har en aning om. Hmm, ja jag var stolt och jag var fjäderlätt när jag gick och satte mej bakom ratten för att köra hem till det viktigaste.
Det var fina dagar, även om jag ett tag hade funderingar på att köra hem innan kursen var avslutas, men det är en annan historia det :)




Jockarp.

söndag 10 december 2017

Smärta....



Idag ska jag inte lägga så mycket fokus på min text och mina ord utan istället dela med mej av en smärta jag har.

Att livet kan förändras på en nysning är inget jag längre blir förvånad över.
Mitt liv har kastats om rejält och jag vet att jag besitter styrkan att klara av det. Jag är så enormt grundad i mitt inre just nu och jag är så otroligt trygg i det.
Men det är ändå så att vissa saker gör ondare än andra.

Musik plågar mej hårt ibland.
Jag har tre musikstycken som var tänkta till en speciell dag. Dom hugger lite extra i mitt hjärta. Och eftersom jag inte får möjligheten att dela dessa stycken med någon under våren så delar jag med mej av dom här idag.
Dessa betyder väldigt mycket för mej och jag hoppas att en dag kommer jag stå där bredvid en kvinna där orden och handlandet harmoniera.



Det värsta är redan gjort var den en klok kvinna som sa mej och jag lever efter det just nu.



Jockarp.

fredag 8 december 2017

Utsidan VS insidan....



Den där dagen när jag är redo för att dejta kommer närmare och närmare, dummare är jag ju inte än att jag begriper det. Tiden går och tiden läker.
Jag funderar mycket på hur jag ska lyckas förmedla vad det är jag verkligen behöver i en relation.
Jag landar ofta i orden ärlighet och trygghet.
Ord som jag inte vill ha i mitt liv är orden lögner och drama.
Resten borde väl vara ganska enkelt egentligen eller?

Självklart är det utsidan som ger insidan en chans, (medvetet eller omedvetet) det kan låta illa att säga så men så är det, det måste verkligen finnas något, något som intresserar och kickar igång. Jag vet att det är så för alla människor.
Dom som ska vara politiskt korrekta och säga att fallet inte är så dom kommer med osanning skulle jag vilja påstå.
Sen är det ju i betraktarens ögon det vackra sitter, så vad som är vackert för mej är kanske inte alls vackert för någon annan. Och det är väldigt vackert i sej skulle jag vilja säga.

Tv 4 gjorde allt för att trissa igång en diskussion om att jag skulle vara ytlig genom att lägga upp en bild på instagram. Nu var folk smartare än så vilket jag är glad över. Även om jag självklart står för det kan det vara svårt att förklara vad jag menar med så få ord. Så jag här kom alltså förklaringen :)

Jag har en relation bakom mej där kvinnan inte attraherade mej alls utseendemässigt. Vi blev vänner och hon visade ett extremt mod när hon en dag berättade för mej att hon hade känslor för mej som inte var gynnsamt för hennes relation som hon då befann sej i.
Jag tyckte det var modigt och vackert gjort.

Jag tyckte väldigt mycket om hennes insida, hon var en fin människa helt enkelt, en fin människa som ibland gjorde fula saker. Men den utan skuld kan ju kasta den första stenen.
Så med hennes mod och hennes vackra insida började jag se små detaljer i hennes yttre som jag tyckte var oerhört vackert. Det var allt i från hennes läppar till hennes fingrar, till knä och ben. Ja jag såg det vackra i det som jag från början inte alls tyckte var speciellt vackert.
Jag är så otroligt glad över att jag fått uppleva en sån kärlek. Så oytligt, så på riktigt liksom.

Så nää ytlig är jag då rakt inte. Men det måste finnas en balans och jag vill verkligen inte ha nån mellanmjölk. Jag vill hitta henne hon som klär mej både på utsidan och insidan.
Jag vill att vi ska vara ett vackert par. Likt två pusselbitar som passar perfekt, äktenskapstycke liksom.
Jag vill att henne insida ska vara god, trygg och busig. Jag älskar det oväntade om det sker när relationen är trygg. Svårt att greppa kanske men det är enkelt att veta att det är rätt när det är rätt. Busenkelt skulle jag vilja påstå :)

Levererar ett filmklipp också om vem jag är, stark-svag. Och rolig....Typ.

https://www.youtube.com/watch?v=Xd2AsZK9CSY

Jockarp.

torsdag 7 december 2017

Sårad och kränkt....



Jag är verkligen inte en lättstött eller lättkränkt person. Jag försöker se livet positivt med ljus och glädje. Alla människor är dock inte sådana. Jag funderade om jag skulle släppa detta och det ska jag efter detta inlägget.

Det finns inget som får alla mina känslor i kroppen att vara på tå så som när någon bedömer eller som i detta fallet dömer mej i hur jag är som mamma. Jag blir ledsen, sårad och faktiskt även kränkt när människor som inte finns i vårt liv, aldrig funnits i vårt liv och heller aldrig kommer att finnas i vårt liv uttalar sej om saker som dom inte har en susning om.

Förutsättningarna är som följer. Jag har inte barn på en lightnivå som många andra har. Det finns inte två föräldrar som lever ihop och delar på ansvaret. Det finns inte heller två föräldrar som har delad vårdnad, det är inte så att jag har Mollie varannan helg eller varannan vecka. Kanske var detta oklart för personen som såg sej ha rätten att döma mej i hur jag lever mitt liv.

Louise blev involverad i Mollies liv i ett väldigt tidigt skede och det tyckte nu vederbörande var för jävligt. Jag undra om denna person som kräker av sej att det var dåligt gjort av mej, att alla fattade att vårt förhållandet inte skulle hålla. Jag undrar om den personen skulle kunna ställa sej och möta mina grönbruna ögon och berätta hur jag skulle gjort annorlunda med dessa förutsättning?

När och hur skulle vi kunna träffas utan att Mollie skulle bli involverad?
Jag har själv funderat på hur jag skulle kunnat gjort och hur jag ska göra i nästa relation, jag är övertygad om att det kommer bli likadant. Mollie finns hos mej jämt, det är ingen hemlighet.

Jag är faktiskt väldigt glad över att Mollie fick så starka känslor för Louise, även om det varit jobbigt nu efteråt. Men det tyder ändå på att hon är frisk och kry och litar på människor. Det är precis så jag vill att hon ska känna och vara.
Jag vill inte att hon ska misstro människor som finns i hennes närhet, hon ska lita på vad folk säger. Självklart kommer hon bli besviken över att ord och handlandet inte alltid stämmer överens, men dom erfarenheterna ska hon inte få av mej i alla fall.



Jag gick i klinch med Louise vid ett par tillfällen och det gällde just det, var försiktig med vad du lovar ett barn. Ett tillfälle så skulle vi till Gröna Lund och det hade lovats att det skulle åkas karuseller. Hux flux sa hon att hon inte tänkte följa med.
Tydligt talade jag om att du får göra precis vad du vill med ditt liv men först ska du hålla ditt löfte och åka karuseller med min dotter.
Ett annat fall var när hon lovade Mollie att hon skulle få en hundvalp när hon tappat två tänder till. Mollie tappade två tänder och jag sa bara att du får lösa det, du har lovat henne du får ta konsekvenserna.

Gällande att "alla" visste att vårt förhållande inte skulle hålla undrar jag lite om personen som uttalar sej har nån annan förmåga än jag, förmågan att se in i framtiden. Skulle jag misstro Lousie när hon bedyrade sin kärlek till mej? Skulle jag leva ihop med henne och inte tro på vad hon säger till mej? Skulle jag inte lita på hennes ord? Jag förstår verkligen inte.
Jag kan ju inte låta bli att fundera över hur denna personens relation ser ut. Jag undrar om den lever i ett förhållande och är otrygg hela tiden, att hen tror att allt som sägs bara är en lögn ett luftslott. Det är möjligt men så jobbar inte riktigt jag. Jag skulle aldrig kunna leva i en sådan relation, men visst vi är ju alla olika.

Jag är övertygad om att Louise inte gjorde detta för att skada varken Mollie eller mej.
Men jag skulle verkligen uppskatta om munnen hålls stängd i fortsättningen gällnade Mollies mående. Jag kommer nämligen att fortsätta att fostra min dotter i att hon ska lita på människor och tro folk om gott.
Så ja, nu släpper jag det och borstar av mej den sårade och kränkta känslan och hittar ljuset igen, för det är precis så jag jobbar....





Jockarp.

onsdag 6 december 2017

Sektvarning.....

Jag är våglig och så redo...


Jag är just nu på väg till en utbildning. En utbildning som rosats av en del människor och sektstämplats av andra.
Nu är det så att jag alltid vill bilda mej en egen uppfattning om saker och ting. Och vidare har jag även berikats med en enorm nyfikenhet och den tänker jag stilla nu.

Utbildningen handlar om personligutveckling, och har visat sej dra till sej människor med psykiska problem. Dessa människor som inte mår toppen kan i vissa falla få bekymmer efter avslutade kurser. Detta gör att jag blir ännu mer nyfiken. För alla har inte psykiska problem, här är en tillexempel som inte har det :)

Jag ska försöka dela med mej av mina erfarenheter när jag kommit hem och landat lite i upplevelsen. Om jag nu inte blir en "sektmedlem" fullt ut ;)
Jag kommer i alla fall att gå in med öppna sinnen och försöka får ut något bra av utbildningen. Jag får helpenison och vila från ansvaret över Mollie i några dagar, det är ovant och det kan vara skönt och behövligt ibland.

Att kursen ligger 60 mil från Jockarp gör även det att det blir ett plus i kanten, jag får köra bil och lyssna på musik en hel dag. Det är terapi på hög nivå det. Jag älskar det.

Gällande kursen och även vägledningen jag gått på så är det saker som om någon skulle sagt det till mej för tio år sen att jag skulle gjord detta så skulle jag bara sagt. Aldrig i livet. Vad ska jag med den skiten till?
Men jag är inte samma nu som då.
Hypotetiskt nu. Men eftersom jag varit med om en hel del dom sista åren och klarat mej och hamnat på den ljusa sidan gång på gång och det utan dövning av sinnena så tror jag att det är så att jag vill utveckla mitt inre än mer om det nu går.
Jag vet vad jag klarar fysiskt, det har jag testat några år nu och det ihop med min inre resa har nog gjort att jag öppnat upp för saker som jag inte trodde ett skvatt på för några år sedan.
Har jag sagt att jag älskar mitt nya jag?
Mitt gamla jag finns ju också kvar förstås det är bara lite mer justerat nu ;)

Jag fick en låt skickad till mej från en bloggläsare för ett tag sen och det är en helt fantastisk vacker låt.
Text raderna träffar rakt i hjärtat och förståelsen är total. Texten säger så mycket om varför jag blivit den jag är idag.
Jag brukar säga att det är tårarna och skratten som format mej till den jag är idag men denna texten beskriver det nog en aning bättre. Att det är mina Hjärtslag och mina sår som gjort mej till den jag är.

Tell your heart to beat again
Close your eyes and breathe it in
Let the shadows fall away
Step into the light of grace
Yesterday's a closing door
You don't live there anymore
Say goodbye to where you've been
And tell your heart to beat again

Let every heartbreak
And every scar
Be a picture that reminds you
Who has carried you this far


Jockarp.

tisdag 5 december 2017

Styrka och mod....

En viktig tallrik...


Jag var orolig över hur min dotter skulle klara första skoldagen efter vårt möte med fröknarna, skulle planen gå i lås.
Jag fick ingen ro efter nattens arbete, jag sov en stund men vakande upp och kände ett enormt behov av att få återkoppling på hur morgonen fortlöpt, det fick jag och jag blev något lugnare. Jag somnade om en timme till men jag vaknade och då gav jag upp och tog en kopp kaffe, hoppade i löparskorna och drog ut på berget.
Minusgrader, sol och ett frostigt landskap mötte mej. Jag hoppade över frusna vattenpölar och kände livet i mej. Jag var så närvarande i allt runt mej och jag behövde det, jag behövde koppla bort allt annat, koppla av en stund.

Jag välte ner en tallrik gröt och sen var det samkväm med min dotter för hela slanten som gällde.
Hon gick bananas bland julsakerna. Jag har väldiga problem med julen och ha nog alltid i mitt vuxna liv haft det. Det där enorma överflödet som sker runt jul får mej spyfärdig.
Nu biter jag ihop för min dotters skull, vore det inte för hennes skull skulle jag begett mej väldigt långt ifrån Jockarp just dom dagarna innan och efter jul.

Vi lagade middag ihop och det är ett fantastiskt inslag i vardagen, jag gillar det, det är så väldigt mysigt och viktigt. Jag skalade potatisarna, vilket jag älskar och Mollie hon delar dom med stora kniven, vilket hon går igång på :)

När fisk, potatis, sås och gröna ärtor lagts på tallrikarna och vi började äta så kom det plötsligt. Det som jag väntat på och som jag visste skulle komma förr eller senare.
Jag såg att tårarna brände bakom min dotters ögon och jag visste med ens att nu kommer det, nu har hon bestämt sej.
Jag satt helt tyst och lyssnade på henne när hon berättade vad som hänt den där morgonen på skolan som gjorde henne så rädd, ledsen och sårad.

Jag försökte förklara att hon inte ska oroa sej för materiella saker att det kan vi alltid ersätta, även andra barns saker. Det viktigaste är att hon visar det mod som hon gjorde och berättade vad som tyngde henne. Jag var så otroligt stolt över henne och det berättade jag för henne och då brände tårar bakom mina ögonen.
Jag frågade om vi skulle kramas, då svara hon:
Nä sen mamma jag vill äta först.
Jag log och kände en massiv lycka. Hon är så modig och öppen som jag haft en önskan om att min barn ska våga vara, att hon ska våga komma med sina bekymmer till mej, hur stora eller små dom än må vara.
Ja det var en vacker stund över fisktallriken den där måndagaskvällen i palatset.

Jag återkopplade självklart med Mollies fröken bums, jag ser det som ytterst viktigt både nu och för framtiden att vi har en rak och tydlig dialog.

På tal om jul så började Mollie skriva en önskelista. Den bestod av en hund, en resa till Maldiverna, en resa till New York, en resa till Thailand och en snöskoter. Det enda som hon kommer att få tillfredställte detta året är en resa till Thailand och det känns väl nog så bra, Tja New york resan med men den kom ju innan jul ;)

Humf tror vi får önska lite snö med...


Jockarp.