onsdag 22 december 2010

En månad ett liv....

Så fin på den stora dagen.
En månad, ja så länge sedan är det sen detta underbara lilla underverk som jag valt att kalla för Mollie kom till världen.
Det var en helt vanlig måndag, som skulle visa sej bli den mest  händelserika och största dagen hittills i mitt liv.

Det är nu en hel månad sen och fortfarande så har inte min sk fru hört av sej till mej, fortfarande har hon inte sett detta lilla underverk som vi skapat ihop.
Det gör något så fruktansvärt ont i mej att hon inte visat några som helst livstecken, inget intresse alls över detta lilla underbara liv, som vi tillsamman satt till världen.

Det gör så ont i min själ och i mitt hjärta att hon inte har fått se denna lilla otroliga varelse, hennes små händer och fötter, hennes bruna fina hår, hennes nyfikna underbart vackra ögon och inte minst hennes otroligt stora varma underbara leenden.
Det gör så ont att hon valt bort detta och missar detta fina.
Det gör så ont i mej så i skrivande stund rinner tårarna ner för mina kinder.

Det gör så ont i mej när jag tänker på att hon själv varit denna underbara fantastiska människa, godhjärtad och varm ömsint och omtänksam, och inte minst otroligt barnkär.
Men nu visar hon upp en sida av endast elakhet, egoism och stelfruset iskallt hjärta.
Hur kan man bli sån, hur kan man leva med sej själv, när man är så kall.
Det har gått en månad och hon verkar bara bli kallare och kallare och kärlekslösare för varje dag som går.

Jag hoppas att det finns en anlednig till att hon inte hört av sej, kan den kanske vara att hon tror att jag inte vill se henne med tanke på vad hon gjort mot mej.
Det vore ju rimligt att jag inte vill det, men jag har en förhoppning om att om hon hade sett detta lilla liv som vi skapat ihop, så kanske hon skulle vakna upp och komma på vilka fina saker hon har valt att lämna.

Och kanske skulle detta lilla barn kunna visa henne vad kärlek är och få hennes nu så kalla hårda hjärta att mjukna och tina upp några grader.
Så att hon själv kan känna att hon fortfarande är kapabel till att älska.
Om det nu inte är allt för sent.

Vi som lever med och runt detta lilla underbara liv, ska iallafall fira hennes dag med en tårta. Ja en del tycker klart att jag är larvig, med de bryr jag mej inte om, vi gör som vi vill här med tårtkalasen i Jockarp, och vi tycker om att fira. Vi lever efter mottot, allt går att fira.
Och vad kan väl vara bättre än att fira denna lilla vackra tjej?


Tårtkalas.
Jockarp.

8 kommentarer:

  1. Önskar dej O Mollie en underbar dag...tänker på er :) Kommer snart o våldgästar er med Catja :)

    SvaraRadera
  2. Grattis på den stora dagen :) Mollie e ju så bedårande söt o ser så nöjd ut. Hon kan ju inte göra annat me en sån kärleksfull mor :)

    Önskar er en riktigt God Jul!! Kram Hanna

    SvaraRadera
  3. God jul till dig och din fina Mollie! =)

    SvaraRadera
  4. Fira på!! Det förtjänar ni :) Vill passa på att önska er en riktigt God Jul!! :)

    SvaraRadera
  5. Mycket fint å rörande skrivit. Ja hon missar något helt fantastiskt,de kan iallafall jag intyga, så fira ni på bara,de ska man göra.Kram Daniel

    SvaraRadera
  6. Grattis till lilla Molly, klart ni ska fira att hon fyller månad, de gjorde vi med till min flicka var 6 månader hihi. Kram och god jul!

    SvaraRadera
  7. Tack för ett härligt kalas.
    I morgon hoppas vi att tomten kan komma trots snöyran! Kram Lisa

    SvaraRadera