torsdag 9 december 2010

Gotland och luciatåg....

Bilden på oss som var i tidningen. Så fina vi var.
Det är idag 5 år och 5 månader sen vi träffades, exakt den tiden sen vi satt och tåflörtade i timmar vid poker bordet efter en sen kväll på killebom.
Det är exakt den tiden sen jag körde med raggningsrepliken. Vill du dela kudde med mej.
Och ja det ville hon ju så klart..Hon kunde inte motstå mej.
Det är exakt den tiden sen hela mitt liv vändes upp och ner.
Det är den tiden då det äntligen hände något i mitt liv, den största lyckan i mitt liv.
Det är exakt den tiden och den tiden är nu förbi.

Konstigt nog mår jag ändå rätt bra idag, de är uppåt, jag fick väl ut de mesta igår.
Jag satt med mitt barn i min famn och grät, och tyckte att livet var uselt och orättvist.
Och ja det är det.
Men vad ska jag göra åt det, bit i hop människa. Ja jag ska verkligen försöka göra det, jag är värd att må bra, det är min tur nu..
Det är hon som ska må dåligt. Hon som betytt allt för mej.
Det är hon som ska må dåligt. Hon min stora kärlek. 

Jag skulle titta på Maria Wern i går på tv, men det gick inte. Det spelas in på Gotland.
Dit åkte vi på vår sk honungsresa. Men den fördärvade hon och hennes nya kärlek.
Allt som blev kvar av mej var ett krossat hjärta och en känsla av att vara det femte hjulet.
Och jag som försökt att ge henne allt som jag ha kunnat dessa åren.
Nu i efterhand, så äcklas jag av att tänka på att dom redan hade en plan, eller att dom rent av redan hade haft något i hop.
Dom gick och tisslade och tasslade med sina telefoner och skrattade förmodligen åt mej bakom min rygg.För att jag var så naiv och lyckligt ovetande om vad som höll på att hända. För att jag inte fattade vad dom höll på med.
Nej tvi...jag har nog fått allt skit jag ska ha i mitt liv.
Det måste vända...

Ja i går var det jobbigt.
När man ser kärnfamiljen på nära håll.
När allt är så fint som det ska vara.
När man är en familj.
När man tänker på allt fint man kan göra när man är föräldrar till ett barn.
Allt som jag nu ska behöva göra själv med mitt lilla barn.
Då är det lätt till tårarna.
Men det är historia nu...

För just idag är jag stark.

Jag fick även ett härligt, lågt, och underbart skämt till mej på chatten igår av E. Vi pratade en massa och eftersom jag var så låg i går skrev hon.
Att hon tyvärr inte kunde säga att de skulle gå över tills jag gifter mej. Haha.
Att man kan se det roliga i allt elände är väl iallafall ett sundhets tecken.
Ett gott skratt förlänger ju livet sägs det.
Tack för det.

En sak som fascinerar mej mycket just nu, är det här med kräk.
Varje gång en vuxen människa kräker, så låter det väldigt mycket, och man tycker att det är det äckligaste som finns.
Men när ett litet barn gör det så är det ljudlöst och inte alls så vidrigt, varför är det så tro?
Mollie är ju till och med söt och vacker när hon kräks. Konstigt vad man omvärderar sin syn på saker och ting.

Hjärtegrynet har varit i stan idag och vägt sej. Hon vägde hela 3510 g, vet inte vad detta ska sluta hän.
Vi tog även en sväng inom barnmorskan, med en liten blomma som tack för all hjälp. För hon har ju haft ett hemskans jobb med mej, inte fysiskt då men ganska mycket psykiskt.
Hon tyckte att Mollie var lik sin mamma och helt bedårande söt, det tackar vi för..
Hon undrade klart hur allt hade gått med min sk fru, jag berättade för henne om messet från BB och att jag inte fått något svar.
Hon undrade om hon hade sett Mollie.
Jag berättade även för henne om hur jag hade blivit bemött på BB, och hon tyckte att jag skulle anmäla det till sjukhusets diskrimineringsnämnd, och de kanske jag gör med.
Man vill ju inte att andra ska behöva gå igenom samma skit som jag fick göra.

I kväll ska Mollie och jag titta på kusinkillens lucia tåg, han ska läsa en dikt.
Han läste den för oss i går. Och han var så duktig.
Jag är en stolt faster till dom barnen.
Hoppas nu bara man kan få några fina bilder på tomtenissen med, han gillar inte att bli fotad.
Jag får väl köra "barntricket" med honom och helt enkelt muta honom med att han ska få hålla Mollie så ska de nog gå bra..

Några bilder på hjärtegrynet...

Som dolan sa. Tyvärr Leonora men hon klär i rosa :) Ja visst gör hon.

Lasse och Mollie myser.

Morgon mys.

Hoppet lever i Jockarp

5 kommentarer:

  1. Förstår att du har det jobbigt men ta vara på de dagar då du känner dig stark! Det kommer inte att gå över imorgon men med tiden kommer det kännas mkt bättre!!
    Vad hände på BB? Blev du dåligt bemött?

    SvaraRadera
  2. Å så fin liten tjej du har =) Ja hon klär i rosa =) jag blir med nyfiken på vad du var med om på BB?

    SvaraRadera
  3. Gråt du bara om du känner att det hjälper, men jag tror du snart går mot ljusare tider det vet du. Du skriver om alla saker som du kommer göra ensam, som andra gör i par. Hell no, du kommer inte vara ensam kompisen du kommer finna lyckan igen! Du kommer skratta, vara älskad och lycklig. Hoppet lever.. De orden låter som ljuv musik tycker jag!
    ps. inga dåliga skämt idag från mig ;)

    SvaraRadera
  4. hihi... dolan har rätt, så rätt! vänta bara, jag ska leta upp en riktigt pyttinytti liten klänning till fröken Mollie. :)

    skönt att du känner dig bättre idag. det tar sin tid att ta sig upp ur dyngan, den kan vara riktigt seg. glädjer mig åt att du kan skratta åt det ibland liksom gråta, då det behövs.

    gillar bilden på Mollie som har en näpen rosa klänning på sig och Lasse med sitt nithalsband, sådana härliga kontraster!

    med hopp om att morgondagen blir minst lika bra som idag.

    kram!

    SvaraRadera
  5. och sen vill jag ändra bildtexten till den första bilden. det ska ju helt klart vara "Så fina vi ÄR!"

    SvaraRadera