Donations funderingar...

Granen är nu på plats, allt för Mollies skull. Tror inte hon bryr sej i år, men det är för min egen skull, att jag gjort vad jag kan för att hon ska få så normal uppväxt som möjligt.

Jag har mycket funderinga just nu kring hur Mollie kommer att bli när hon blir större.
Jag vet ju inte så mycket om donatorn, de enda vi bestämde var att de skulle vara en mörkhårig som var donator.
Och anledningen till det var att vi var rädda för om det blev en liten blondin så skulle hon bli för känslig för solljuset och eftersom vi gillar att vara ute mycke så tyckte vi att det var lämpligt. Då skulle man ju slippa att smörja in henne hela tiden.
Så det var enbart av praktiska skäl.
Vi tog en okänd donator för att vi kände att det var jag och min sk fru skulle bli föräldrar till Mollie alltså ansåg vi att hon inte behövde få mer information om vad hon kommer i från.
Men nu vet jag faktiskt inte om det var ett korekt beslut, det återstår väl att se.
Det var kanske egoistiskt tänkt med tanke på att hon nu bara har mej. Men nu är det ju försent att göra något åt det.

Jag funderar på om hon kommer att bli lik mej, eller om hon får egenskaper som jag absolut inte har, som att hon kanske blir musikalisk, eller om hon blir duktig på att rita och måla, vilket jag är helt oduglig på.
Det ska bli så otroligt spännade att följa denna lilla tjej på hennes färd igenom livet.

Men det jag vet om henne än så länge så verkar hon vara en väldigt trygg, glad och söt liten person.
Men ibland tror jag att hon lider av narkolepsi för att hon är så lugn.
Jag pratade med en kvinna som jobbat som barnskötare och hon hävdade att är föräldrarna lugna och trygga så blir även barnen det. Och de kan kanske stämma bra det, för jag känner mej faktiskt väldigt trygg i min mamma roll.
Betydligt tryggare än jag någonsin kunnat tro.
Visserligen har vi inte råkat ut för något besvärligt än. Men jag trodde jag skulle tycka att det var jobbigare att inte ha någon vid min sida att bolla frågor och ideer med, men det är väl så att när man måste fixa allt själv, då på något konstigt sätt så gör man det...
Man klarar helt enkelt mer än vad man tror.
Och vi lär och hjälper varandra framåt i vardagen. Hjärtegrynet och jag.

Sen var det de här med barnkläder, jag tycker det är så roligt, 2010 och det är så sexistiskt, blått till pojkar och rosa till flickor, varför är det så?
Min far han har ett jätte problem, när han ser något rosa så börjar det att kli på honom.
Och förra julen så köpte jag och min sk fru en fin tröja till honom som just hade färgen rosa.
Det var ju lite otaktiskt, men vi hade glömt hans klådproblem. Och inte nog med det, nu har han då fått två barnbarn som är flickor.
De stora barnbarnet klär sej enbart i rosa och  lila, och hon den lilla har också fått en massa rosa plagg, till hans stora förtret.

Men ett annat klädersplagg som jag har så roligt åt är det här plagget body, ja ni vet väl alla hur dom ser ut, detta benlösa plagg med knappar i grenen. Varje gång jag knäpper knapparna på Mollies body så får jag ett leende på läpparna, för jag tänker mej tillbaka till tiden när jag gick på högstadiet och nästan alla tjejer i klassen hade detta bebisplagg på sej, fast i vuxen storlek då. Body på och sen jeansen på över, vilket mode. Ja herre gud som det såg ut.
Tur att man själv inte varit något modelejon och kröp in i detta fruktansvärt fula plagg.

Mollie fyller ju tre veckor på måndag, och jag förundras redan av alla framsteg hon gör, jag tänker främst på det här med att kunna hålla huvudet själv. Vilket jag tyckte var väldigt obehagligt i början av vårt liv tillsammans, jag var helt enkelt rädd för att hon skulle "tappa" huvudet. Men redan nu så är hon stark, så stark att när hon ligger på mage på mej så kan hon hålla upp huvudet själv, är inte det väldigt tidigt?
Jag är väl som alla föräldrar, tror att mitt barn är något speciellt och märkvärdigt...
Ja men jag tror faktiskt att Mollie är något ut över det vanliga.

Det var en gnistrande vacker morgonpromenad vi gick på i morse, de var sex minus, och nysnö. Det är kämpigt med vagnen, men vad man mår bra när man fått svettats lite i uppförsbackarna.
Vi har hunnit med en konstutställning i Bromölla, med bästa dolan med idag. Det var kul och komma ut och se lite annat folk. Och en veckohandling blev det med, hjärtegrynet sov hela tiden, så det var så lugnt och skönt.

Jag hade en bekant på kaffe här i går, och hon har fyra egna barn, och vi pratade om vikten av att ta sej ut, att våga även om man nu är själv.
Jag berättade att jag tyckte de var jobbigt med alla grejer man ska slita och dra på.
Först ska man gå ut med barnvagnen i bilen och sen ska man in och hämta Mollie och resten av alla grejer som man behöver ha med sej.
Jag menade på att det kan ju bli lätt att man hellre stannar hemma för att man tycker det blir för jobbigt, Och blir det så med att lilla hjärtegrynet inte uppför sej när man är ute, ja då blir det nog lätt till att man isolerar sej.
Men jag tycker ändå att vi varit duktiga på att ta oss ut. Vi har ju varit på julbord, bowling, resturang, och shopping...Och nu håller vi på som bäst att planera en resa till Barcelona till våren.

Jag känner att vi är med i matchen Mollie mys och jag..

Jockarp.