torsdag 16 december 2010

Längtan...

Bekymmersfri.
Alla kloka fina ord som alla säger till mej, om vad det gäller min stora sorg, om att allt kommer att lösa sej.
Att det kommer att bli bättre och lättare med tiden.
Att jag kommer att komma över min livs kärlek.
När jag lyssnar på det, så känner jag mej stark känner att jag kommer att komma ut på andra sidan som en starkare och lyckligare människa.
Men i min ensamhet så jagas allt det iväg av desperationen, paniken och längtan.
Längtan efter att min dotter skulle få leva i den familjen som var planerad.
En familj som var öppen med vad dom tänker och känner.
En familj som stod upp för varandra i nöd och lust.
En familj som visste vad dom ville.
En familj som var stolta över vad dom gjort med sina liv, att dom levde med en öppenhet och att dom skapat ett nytt litet liv.
Jag längtar...

Men det jag fick var endast ett stort svek.
Den grymhet, falskhet, alla lögner som hon nu har gett mej, hon som endast hade visat mej kärlek i alla dagar, fram tills i sommras.
Sen vände hon oss ryggen och gick sin väg utan ett vettigt ord.
Det är ett svek som jag inte tror någon riktigt kan förstå.
Jag kan inte.

Jag måste låta sorgen härja fritt annars kommer jag aldrig vidare.
Jag måste sluta hoppas på att allt ska bli bra igen, gör jag inte det så kommer jag att bli fast i min sorg.

Men hur överger man hoppet?

Läste någonstans någon gång att kärlek är något som man inte kan äga, stjäla eller köpa.
Den kan bara ges, upplevas eller förloras.
ja jag ha gett bort min kärlek.
Jag har upplevt den.
Och jag har förlorat tron på den.

Och jag har tyvärr förlorat min tro på männskligheten, jag har förlorat mina blåa naiva ögon.
Dom ögonen som har trott på evig kärlek.
Hon har förstört mitt stora god hjärta, de hjärta jag gav henne, de hjärtat jag aldrig kommer att kunna ge till någon annan, aldrig inte igen.

Och det har hon gjort utan att ge en enda liten förklaring.
Och det saknar allt förnuft.

Men det måste kanske vara så.

Men medans min kärlek blev starkare och starkare av allt vi gick igenom på vår resa, vår resa till lilla Mollie.
Så blev hennes tydligen bara svagare och svagare.
Men en ärlighet skulle man kanske kunna förvänta sej.


Dom som säger att livet inte är lätt att leva, vad jämför dom då med ?


Längtan i Jockarp.

2 kommentarer:

  1. I den situation som du befinner dig i nu, är det svårt att tro på att man någonsin ska kunna bli lycklig igen...eller sådär galet kär som om hela världen snurrade runt en massa rosa moln...

    Vi delar olika liv och åsikter... Men dock har mitt hjärta också varit krossat, ett antal ggr...
    Sista gången blev jag så trött på allt vad kärlek heter så jag tänkte, att nu får det f*n va!! Jag orkade inte ge mitt hjärta till nån igen för risken att bli sårad..

    Jag var själv ett tag och kände fortfarande likadant... men ändå så hittade han mig.. Han föll för mig, trots attityden jag hade för tillfället... Han visade mig vad kärlek är, hur man ska bli behandlad. Tog mig ett tag innan jag vågade lita på det han faktiskt sa... men när jag vågade släppa hjärtat till honom så har jag inte ångrat det en sekund!!

    Jag känner inte dig nåt vidare, har aldrig träffat din fd fru. MEN det jag vet tack vare att vi gick samma utbildning..

    Du är en härlig tjej!! Du kommer att träffa någon annan! Låt det ta ett tag så du hittar dig själv först! Först du kan du bli redo att ge ditt hjärta till en annan människa igen.
    Lilla Mollie ser helt underbar ut, och i henne har du mycket kärlek redan nu. Det finns en massa människor som stödjer dig runt om, både på nära håll och längre bort!
    Gråt när du behöver, skrik om du behöver...det hjälper frustrationen.. sen kramar du om mollie och ger henne en massa kärlek!!

    Kram i massor från Karlskrona =)

    SvaraRadera
  2. klart du måste få känna sorg, detta är ju ingen lätt sak att ta sig igenom. jag är helt övertygad om att du kommer gå oerhört stark ur detta, låt det bara få ta den tid som behövs, efter ett tag så kommer solen fram igen!
    KRAM!!

    SvaraRadera