tisdag 14 december 2010

Nya tag...

Lillkusinens kalla luciatåg.
Ja efter den något dystra morgonen i går, kunde de ju bara bli bättre, och bättre blev det.
Mollie och jag höll oss inne av förklarliga skäl, de var minus åtta grader, så morgon promenaden hoppade vi över.
Men vi fick besök på förmiddagen av en gammal jobbar kompis till mej. Det var trevligt.
Men hon berättade för mej att hon fått cancer. Usch tycker det är många som har det nu.
Att vissa har det bryr jag mej inte om. Men att snälla underbara omtänksamma människor ska råka ut för denna grymma sjukdom, det har jag svårt för att ta.

Det var som min granne sa till mej i går när jag pratade med honom, dom kan ta mitt öga min skalle och min lever, men mitt goda humör har dom inte lyckats ta...vilka människor det finns, som har krigat mot denna hemska sjukdom i nästan hela sitt liv.
Man kan ju bara beundra dom att dom orkar ha sitt goda humör.
När jag tänker på alla i min närhet som är eller har varit svårt sjuka så får jag nästan dåligt samvete för att jag gnäller om mitt brustna hjärta....
Herre gud, jag har ju de så bra egentligen. Men det är väl så med männskligheten, man blir aldrig nöjd.

Jag pratade med min vän från norr,och jag förundras över hur lika vi är i det mesta, hon är som jag. Säger vad hon tycker och känner. Hon säger till mej att hon tycker att det är bra att jag är själv med Mollie och att hon nu har väldigt svårt för hur min sk fru beteet sej, och att hon tycker riktigt illa om henne, och att hon är blåst, som lämnat detta klipp och underbara barn.
Jag håller väl med till en viss del, men jag tror ju fortfarande på att hon är sjuk.
Jag uppskattar våra små samtal, jag mår alltid bra efter att vi snackat även om vi pratar om tuffa och jobbiga saker.
Jag vet vad som händer i hennes liv. Och jag har gått igenom så mycket liknande saker, vi stöttar varandra och gläds åt varandras glädje.
Det är helt klart en människa jag vill fortsätta att ha i mitt liv.

Eftermiddagen blev också trevlig, vi tog oss in till stan och tittade på kusintjejens luciatåg. Det stod -4 på termometern, men jag tvivlar på det, det kändes mer som -24. Jag frös ända in i märgen. Och mitt lilla hjärtegryn bara sov. Jag är så imponerad..

En tanke slog mej och det var det som hände när jag och min sk fru var hos psykologen och hon sa att hon hade en så dålig barndom, och att hon inte ville att vårt barn skulle få en lika dålig.
Vad menar hon med det? 
Menar hon kanske att hon inte vill ha några barn. Och varför kom hon då inte på det innan?
Jag undrar om hennes stackars systrar med hade en så dålig barndom så att inte dom heller kan tänka sej att skaffa barn eller det är bara hon som är offer för denna nu så tråkiga barndom.
För om jag uppfattat allt detta korekt så utmålar hon sej själv till offret i denna storyn, och la familja köpte de..
Det har nog verkligen varit synd om henne när hon var liten med tanke på hur hon nu har behandlat oss. Exakt likadant som hennes föräldrar gjorde.
Enda skillnaden är att hon har två föräldrar, även om dom inte alltid betett sej som föräldrar, så har hon iallafall två stycken.
Och dom delade inte på sej innan barnen kom, utan dom försökte iallafall....Medans hon nu bara drog med svansen mellan benen. Utan varken då förklaring eller ett försök till att vilja lösa detta problem, vad de nu än må vara.
Men det tyder kanske på en traumatisk barndom, vad vet jag.
Jag har inget sådant att skylla på, jag får ta hand om Mollie hur bra eller dålig min barndom än var.

Ja gårdagen var verkligen upp och ner. Men den avslutades iallafall uppåt, och det är ju glädjande.
De var lite svajigt på kvällen, men efter ett långt och förtroligt samtal med en klok människa så kände jag mej väldigt lugn och tillfreds, även om samtalet resulterade i en massa frågor och ack så få svar, men som vi sa så är det bara en som kan svara på mina frågor. Om nu ens hon kan det.

De sista som hände innan jag slog igen gårdagen blad var att jag läste ett mail, ett mail som kom från en vän till min sk fru.
Hon berättar att hon har brutit med henne för att hon inte tycker att hennes beteende mot mej och Mollie var ok. Jag fick även ett mess idag som handlade om samma ämne.
Och jag måste säga att jag blir glad för att det finns människor som verkligen står upp för sina åsikter och även då visar det, men samtidigt blir jag ledsen för min sk fru räkning, hon måste ju snart vara den mest ensamma människan på jorden.

Och ensam det förtjänar ju faktiskt ingen att vara.



 Full fart i Jockarp.

2 kommentarer:

  1. Var på fackexpeditionen idag och där var ett foto på dig och Mollie, blev glad när jag såg fotot:-) Kämpa på, efter regn kommer alltid solsken!

    SvaraRadera
  2. oj vilket stort hjärta du ha!
    Hade jag råkat ut för samma sak hade jag önskat varje dag att människan skulle ruttna i ensamhet!
    usch o fy för din sk Fru! o jag hoppas innerligt att hon aldrig mer kommer vara lycklig eller glad, mitt hjärta är inte lika stort som ditt så jag önskar faktiskt henne evig ensamhet.

    Kämpa på med din fina Mollie! <3
    Vi tänker på er!
    Kram Malin (Christoffers kärring)

    SvaraRadera