Vänner och nålmålning...

Ja vad ska man säga, gårdagen flöt på.
Den innehöll de mesta som händer när man är mor.
Allt kretsar kring Mollie, men det är ju så det ska vara, det är därför jag är hemma, jag ska ju bara vara mor nu.
Innan kretsade världen bara runt mej och min sk fru, varje dag skulle de hittas på något nytt roligt och spännande, eller helt enkelt bara mysas.
Nu är det så annorlunda, man gör allt det fast på ett barns villkor, vi gör mycket roligt och varje ny dag med Mollie är spännande, och det mys nog mer nu än någonsin här på Månsagården.
Men det är ändå något som känns märkligt, jag vet inte om det kan vara det att man umgås den mesta tiden på dagen med ett barn i stället för med en vuxen, och i mitt fall var det ju väldigt tvära kast från att dela vardagen med en vuxen till med ett litet barn, vi pratar inte riktigt om samma saker.
Men ändå funderar jag ibland på om inte Mollie ändå är vuxnare än vad min sk fru är.

Vi hade en jobbarkompis på besök, och han satt med Mollie i famnen som om han aldrig gjort något annat, mysigt att se när karlar är så mjuka, de är verkligen manligt.
Han lär nog bli en bra far när det blir dax för det.

Dagen avslutades med ett julbord nere i Hällevik. God mat och gott sällskap. Det var nära till skratt och man drogs med, det var härligt, vad mer kan man begära.
Mollie blev så väl omhändertagen, ja jag med förstås, men alla gullade med de lilla underverket, och hon bara njöt. Det är så skönt att känna att det inte är några problem att ta med sej henne någonstans, vi är verkligen välkommna överallt, både Mollie och jag, och det är vi så glada för...Tack för det.

Men en dag utan funderingar om livet och kärleken går ju inte. Så även i går kväll så kom ju kärleken upp på tal. Ett annat brustet hjärta lättade sina innersta tankar om just de, det stora sveket.
Hon hade blivit lämnad för en annan, jag kände igen mej i så mycket hon sa, så det var nästan kusligt. Dom hade separerat långt senare än vi. Men hon hade ändå kommit en längre bit på sin bearbetningsväg än jag.
En skillnad jag märkte tydligt av hennes ord var, att hon var rysligt arg, hon var så arg så hon skulle kunna göra både det ena och det andra med denna man som sårat hennes känslor.
Jag känner inte den ilskan, jag hade nog viljat göra det, men den vill inte komma, visst är jag arg ibland, men fortfarande är jag mest ledsen och besviken på mitt livs kärlek att hon bara kunnat lämna oss, lämnat oss med en massa frågor och inga svar.
Jag förstår ju inte vad som hänt.
Jag tror ju fortfarande att hon är sjuk och att hon behöver vård för det, och så måste de vara.
Jag tror fortfarande på den stora eviga kärleken.
Ja de är naivt, men vad ska jag göra?

Mollie har haft audience här, det blev fullt hus idag, med en massa härliga vänner.
Fika och snack och Mollie låg i famnar hela tiden...Hon har det bra hon.

Å så idag har jag bokat tid hos nålmålaren, på lillejulafton smäller det, då ska de svidas i det vilhelmssonska skinnet igen. Jag ser det som en liten julgåva till mej själv. Hoppas nu inte man börjar lipa bara, det var ju ett tag sen sist de målades på min späda kvinnokropp, närmare bestämt 16 år sen. Men jag har ju svårt att tänka att det skulle smärta mer än en förlossning.
Jag får lov att återkommer i frågan.

Vänner i Jockarp