fredag 14 januari 2011

Styrka och öppenhet...


Efter gårdagens lufftning i inlägget så var det ju en hel del människor som försökte sätta sej in i min situation, och jag fick ju många kommentarer om just det.
Vilket gjorde mej glad.
Och jag är tacksam för alla som följt mej på denna jobbiga resa från att bli lämnad nygift och höggravid till att få uppleva kanske de största man får göra här i livet.
Att bli mamma.

Men själv tror jag inte att det finns någon som kan sätta sej in i och förstå vad jag har gått igenom.
Man måste nog tyvärr själv uppleva det.
Jag vet att det är många som förvånas över min öppenhet och att det kanske inte är bra att jag berättar mina innersta tankar, känslor och funderingar, att jag lämnar ut så mycket om mej själv, min familj och nu även om mitt barn.
Och det kanske inte är bra heller, men jag skriver från hjärtat och det jag skriver om är mitt liv.
Så jag hoppas att om det är någon som tycker att det är stötande eller opassande på något sätt eller om jag lagt ut bilder som ni inte anser är okej så hoppas jag på att de kommer till min vetskap, och givetvis att personen i frågan som tycker något står för vem det är, så jag kan omformulera mej eller ta bort bilderna.

Det som hänt i mitt liv den senaste tiden är så ovanligt och märkligt så jag kan knappt förstå det själv.
Att jag ens klara gå upprätt och dra ner luft i mina lungor efter allt som hänt förvånar mej dagligen.
Allt går givetvis lättare nu när jag har Mollie, men de kommer över mej ibland, och jag känner paniken slå till med full kraft när de snurrar och jag inte finner svaren.
Jag det är som när man tänker på meningen med livet, man tänker varför ska jag leva här i kanske 80 år, för att sen bara försvinna, vad är meningen med min existens? Varför finns jag?
Man finner inget svar och det är inte meningen att man ska de, det är en alldelse för stor fråga för en lite människa, ingen kan ju svaret på de.
När jag tänker på det så mår jag dåligt, lika dåligt mår jag när jag börja djupdyka i mina tankar på vad som hänt mej den sista tiden. 
Tankar på min sk frus beteende.
Som väl är kommer inte tankarna lika ofta nu längre och jag har lärt mej att hantera dom på ett sätt som gör  att jag klarar leva med dom.
Men dom finns där som ett gnagande skavsår.

Min vän som var med mej när Mollie tog sitt första andetag berättade för mej, att när hon var gravid med sina barn så drömde hon om att hon skulle bli lämnad av sin partner, bara den drömmen fick henne att må dåligt, och att de då ska besannas är ju helt otänkbart.
Man tror ju helt enkelt bara att allt detta är en dålig dröm.
Men jag är iallafall glad och stolt över alla som verkligen försökt att sätta sej in i detta märkliga, försöka känna rädslan, paniken, frustrationen av att bli lämnad med ett barn utan någon som helst rimlig vettig förklaring.

Jag fick även kommentarer från olika håll igår vad det gäller att ta hand om ett barn helt själv.
Människor som tyckte jag var stark som orkade och att jag inte gnällde om att jag är ensam med Mollie.
Människor som sagt till mej att dom beundrar och att dom är stolta över mej att jag orkar stå upp och berätta vad som hänt samtidigt som mitt liv ändrats så drastiskt i form av ansvaret över Mollie.
Jag är ingen superhjälte men jag förundras faktiskt själv av min styrka ibland.

Men jag är ju inte ensam.
Jag blir stärkt av andras människors sätt att ställa sej till min historia, jag blir stärkt av min fina familj och mina vänner.

I går fick jag en ny följare här på min blogg, och när jag av nyfikenhet gick in på hennes blogg, så läste jag ett inlägg, ett inlägg som var så skrämmande, märkligt och ofattbart.
Insikten om att inlägget handlade om mej och mitt liv fick varje hårstrå på min kropp att ställde sej givakt. 
Jag blev givetvis djup rörd och stolt över att läsa om mej själv i hennes blogg, att hon skrev om mej i sin berättelse om sitt liv, de tyder ju bara på att mitt liv och min historia berör andra människor.
Människor som inte känner mej eller har en aning om vem jag är, visar på detta sätt att de min sk fru gjort mot mej är otroligt fel.
Och de blir för mej bara tydligare och tydligare.


Vi blir starka av olika saker.
Bamse blir stark av sin honung och jag blir stark av människor som är ärliga och har hjärtat på rätta stället.

Styrka i Jockarp.

3 kommentarer:

  1. Tro, ork och lust är lätt att tappa
    Lätt när stora drömmar trängs med saknaden
    Och vinden blåser hårt emot din kappa
    Men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

    Håll ut! Håll ut!
    Förr eller senare spricker en bubbla
    Håll ut några dagar till

    Guld är inte det enda här som glimmar
    När jakten går på allt som liknar räddningen
    Och lyckan varar bara några timmar
    Det är inte den vi söker, inte den min vän

    Håll ut, Håll ut...

    Pia Olofsson

    Världen ligger helt i dina händer
    och allting ser så gulligt ut från ovan
    Himlen ser så praktfull ut från marken
    Håll näsan över ytan tills det vänder

    Håll ut, Håll ut...

    Lars Winnerbäck " Håll ut"

    SvaraRadera
  2. Hej! Har precis nyligen börja läsa din blogg (fick tipset av en kompis kompis) och jag ha aberörts, gråtit (ja, faktist!) å dina vägar, fy att behöva gå igenom detta som du gått igenom! Jag fattar ju att du har nära vänner och mycke stöd (och så Mollie också!) men ändå så är det ju bara du som kan uppleva det på riktigt. Starkt o bra av dig att skriva av dig här och kunna vara bra stolt mamma åt din dotter! Har själv gått igenom separation (3 år sen) och önskar jag hade det stöd då som du verkar ha nu. Men; ibland (mellan raderna) verkar det som du kanske, kanske skulle kunna tänka dig att "ta tillbaka" henne...? (alltså med minst 100 st "om", te x om hon blir frisk, om hon visar att hon kan ändra sig o ta ansvar, sånna saker): skulle du verkligen kunna det?? Jag tycker inte hon verkar vara en sånn människa som gjort sig förtjänt av dig och Mollie...hon verkar bara vara självisk! Kramis från Anneli i Gävle (ensamstående stark mamma!!!)

    SvaraRadera
  3. Blev visst lite konstigt där, mitt namn hamnade mitt i låttexten.

    Pia Olofsson

    SvaraRadera