Pionjärer...

Smakligt....

Ja det där mailet jag skulle öppna och läsa när jag kände av en känsla av kärlek till min sk fru, det öppnade jag så många gånger i går så till slut fick sidan med min hotmail  vara öppen.
Jag försökte verkligen rensa min hjärna, vi var ute och körde ved, jag tänkte att tröttat jag ut min kropp lite så hänger kanske resten med, men nej då....Jag grubblade mer än vad jag gjort på länge, jag vet inte vad det beror på, men jag har mina aningar.

Det är fler människor i min närhet som tycker och försöker att få mej att förstå att denna människa inte är värd oss, mej och Mollie.
Jag lyssnar bearbetar och försöker själv radera ut allt de fina ur mitt minne, de känns ibland som att lobotomering snart är min enda möjlighet till att bli kvitt, tankarna och känslorna jag har.
Även om jag inte är stolt över vad jag känner och tycker så är jag iallafall ärlig, jag är ärlig mot mej själv, och ärlig mot andra människor som korsar min väg och av den känsla mår jag bra.

Jag hann med att göra en helt underbart god sallad till middag i går kväll, och jag skulle precis till att äta den, men då drog helvetet i gång.
Magknip förmodligen, Mollie skrek, och sov en stund, vaknade och skrek, skrek lite till, sov fem minuter och sen skrek vi igen...Jag gick med henne, vaggade henne, kramade henne och gjorde allt för att försöka trösta min allt mer förtvivlade lilla dotter.
Mer hjälplös har jag nog aldrig känt mej i hela mitt liv, ja de skulle möjligtvis vara när min sk fru lämnade mej.
Jag funderade ett tag på att lasta in de lilla grynet i bilen och köra en sväng, men jag tänkte att det är mitt sista drag så den får jag spara på lite.
Jag sjöng broder jakob för henne, men jag kunde inte hela, jag håller på att reta ihjäl mej på att jag kan nästan alla barnvisor, men bara delar av texterna på dom. Får väl bli att leta i gamla gömmer efter mina sångböcker så man kan uppdatera sej lite.
Hon var så liten och jag kände mej så liten men fem timmar senare slocknar hon helt utmattad på sitt fårskinn med snutten på näsan och nappen i munnen med en sliten, orolig och uppgiven mamma jämte sej.
Jag vet att de kommer komma fler såna dagar och jag vet att det kommer komma dagar som är betydligt värre, dagar då hon är sjuk, dagar då jag är sjuk, dagar då vi båda är sjuka.
Men ju längre tiden går till dom dagarna desto bättre, Brrr vill inte tänka på det.

Idag vaknade vi tidigt, och vi fick vara med om ännu en underbar soluppgång över vesan. Tänk vad bra vi har det egentligen.
Den sista veden kördes in och en promenad på berget var ju tvunget en dag som denna.
Stormen som rasade här, har satt sina spår och synen som mötte en i skogen av förödelsen var inget upplyftande precis, de är som dom brukar säga havet ger och havet tar, får väl säga det samma om stormarna nu snart. Dom tar skog men ger vindkraft...

Jag fick ett glädjande samtal från en journalist idag, nu har vi bestämt att de ska skrivas repotage om töserna på berget. Om en vecka får vi besök, de ska bli så spännande.
Jag känner mej som en pionjär i detta ämne, ett ämne som jag tycker att man aldrig skulle behöva skriva om.
Och det är väl inte ett ämne man själv trodde man skulle bli pionjär i, men nu blev det ju så ändå, man kan ju tydligen inte råda över allt här i livet.

Nu blir det en runda till apoteket i ett försök att råda bot på magkniperna.

Lugnet efter stormen..

Upp och ner i Jockarp