torsdag 17 mars 2011

Promenad....

Tjollahopp...

Gårdagen gick i promenadernas tecken, myset vaknade redan vid fem, men hon låg snällt kvar och pratade i sängen, de är så mysigt att ligga och lyssna på henne när hon löser alla världsliga problem.
Men vi kom ju upp alldeles för tidigt så vi var uppe på berget redan vid halv sju och gick en sväng med kamphundarna, vi elva kom min promenadvän och hennes grabb, sen var det dax igen, jävulskbacken skulle angripas, Pust.
Efter denna hälsosamma förmiddag så slutade vi som så många gånger förr, med kaffe och cheescacke, vi måste bryta detta dåliga mönster på något vis, frågan är bara hur.
Men jag funderar på att göra en kladdkaka till nästa gång.
Vi satt på altanen i en underbar vårsol och hade de hur härligt som helst, hundarna lekte och barnen var snälla, jag sa till min vän att det är livskvalite de här, och hon kunde inget annat än att hålla med.
Snuskigt bra vi har det.

Vi diskuterade en sak som hängt upp sej på min hjärna och det är utbildning.
Man har ju utbildning på de mesta man ska göra, det är alltifrån, körkort, brandutbildningar, till datorutbildningar och annat nödvändigt.
Men varför behövs det ingen utbildning på att ta hand om ett barn?
Det är ju inte klokt att man ska kunna ha hand om ett barn och inte veta ett smack om det.
Med tanke på hur mycket man hör, både som är nyttigt och onyttigt så hade de varit bra om någon hjälpt en och sålla, man får mycket erbjudande som dimper ner i lådan, allt från försäkringar till blöjinformation.
Vi får kanske fundera på att starta upp något som hjälper första barns föräldrar att sålla agnarna från vetet.

Mollie fick låna en hoppgunga av sin kompis vilket vi blev väldigt glada för, så när vännerna åkt hem var vi ju bara tvungna att provhoppa den, de gick bra, hon tycktes uppskatta det, men det var lite orutinerat av mej att sätta henne där när hon var nymatad.
De bubblade över kan man ju lugnt säga.

Efter middagen i går kväll fick vi ta och bada igen, de har varit mycket bajsande och kräkande nu ett tag, och nu har Mollie även fått den berömda skorven i huvudet, så nu ser hon ut som en liten bintje, men likväl är hon sockersöt.

Jag fick en fråga här igår och jag ska givetvis försöka räta ut frågetecknet.
Och det är definitivt ingen konstig fråga.
Frågan var om min sk fru skulle komma tillbaka om hon då skulle kunna tänkas bli förälder till Mollie.
Svaret är nej med dom största bokstäver som finns, de skulle aldrig komma på frågan.
Hon skulle inte kunna och kan inte bli juridiskt ansvarig för Mollie, detta på grund av att våra lagar är väldigt märkliga i Sverige.
I normala fall när ett barn föds inom äktenskapet så är båda automatiskt föräldrar till barnet.
Så är det inte i detta fallet.

För att bli vårdnadshavare till ett barn som kommit till igenom insemination i Danmark krävs en närståendeadoption och de kan först göras när barnet fått personnummer och personbevis.
Alltså efter födslen, vi hann aldrig det.
För att få göra en närstående adoption som ett homosexuellt par i Sverige så krävdes de att vi var gifta. Vilket jag ställde upp på att göra för att just min sk fru skulle kunna adoptera de barn jag bar på.
Som läget är nu ser jag ingen som helst anledning till att skriva på en adoption om mitt barn, vem det än är som skulle viljat bli förälder till henne.

Om man däremot gör inseminationen i Sverige, behöver man inte vara gift, man skriver då i stället på ett papper som gör att man binds till barnet och att båda blir föräldrar vid födslen.

Personligen tycker jag att detta är rena vansinnet, vi lever i Sverige men vi går inte under samma laga som andra människor gör i vårt land just på grund utav vår sexuella läggning.
Kan kanske vara dax för en lagändring.
Jag vet att det är luddigt men jag hoppas att du förstår de hela lite bättre, om inte så får jag väl göra ett nytt tappert försök :)


Träning ger färdighet.


Hopp i Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar