Ältning....

Med skor :)

Meningen med att jag skriver dagbok/blogg är just att jag ska kunna älta allt detta som hänt mej, att kunna skriva om samma sak fast i olika meningar och med olika ord, det är det som är hela filosofin.
Så ni som inte själva varit med om att bli lämnade nygifta höggravida, fött barn, blivit anmäld för misshandel, suttit i polisförhör, belagd med besöksförbud, väntar på skilsmässa, varit med i massa tidningar, haft filmkameror och radiomikrofoner i nyllet, fått brev i lådan om allt möjligt från stämningar till hot om att tystas, telefonsamtal i samma anda,  polis besök på gården i tid och otid på grund av en fru som lever i någon slags amerikansk actionfilm, gått till psykolog för att försöka förstå allt som hänt, samtidigt vara mamma till en liten tjej och allt detta inom bara några månader tycker jag inte ska döma mej eller påstå att jag älter en massa.
Jag vet att de inte är nåt illa menat, men hur skulle ni själva mått och bearbetat nåt sånt här?
Tips mottages gärna.

Ingen utom jag vet hur bra eller dåligt jag mår och de begär jag inte heller.
Jag känner själv att jag inte vill bli fast i en cirkel och bli en bitter människa för det är jag inte.
Om jag tittar tillbaka på hur det såg ut när jag började skriva så har det hänt hur mycket som helst i mitt liv som pågår och så kommer det att bli framledes också.
Men jag måste få göra det på mitt vis, när bloggen inte fyller någon funktion i mitt liv så kommer jag att sluta skriva, men just nu är jag inne i en del av mitt liv då det händer mycket och jag känner att jag måste skriva och bearbeta det.
Och det på mitt sätt, så till er som tycker att jag ska sluta älta och gå vidare, kan jag bara säga, att jag är på väg och för er som inte kan vänta tills jag kommer ut starkare på andra sidan så passar ni helt enkelt inte in i mitt och Mollies liv. Tyvärr.
Jag går framåt på vägen men jag går helst min egen väg.
Och det får ta den tid det tar, med eller utan ältande.

Just nu med......

Ja de är ju så att min sk fru verkar vara fast besluten om att behålla mitt och Mollies vackra efternamn, hur sjukt de än må vara.
Inte skulle jag då vilja heta samma namn som den man anmäler för polisen för att ha gjort ens liv till ett helvete, men det är ju jag det.
När jag berättade detta för en person i min närhet, så tyckte även hon att det lät dåraktigt att vilja behålla en påstådda misshandlares namn, men hon informerade mej också om att det skulle kosta en slant att byta namn och när jag googlade de så verkar det ju stämma.
Lilla frun skulle således behöva hosta upp 1500 kronor för ett namnbyte och för en person som aldrig klarat försörja sej själv eller för den delen klarat betala sina skulder så förstår jag helt klart varför hon behåller mitt namn, hon har helt enkelt inga pengar till att byta ut de.
Och jag som har sån förståelse för fattiglappen kommer inte att orda mer om detta på ett tag, även om jag saknar helt förståelse, för mej hade de varit prio ett att få bort allt som påminner mej om allt hemskt man behövt utstått där ibland då att bli tvingad till att byta sitt namn, men de är ju jag det.

Ibland tror jag faktiskt att hon är förälskad i mej och att hon vill ha ett liv med mej och Mollie.
Att hon börjar sakna de ljuva bekymmerslösa liv hon faktiskt hade i hop med mej.
De finns inget som är så jobbigt som att inte klara sej själv och det börjar kanske komma ifatt och märkas att örena sinar.
De är så mycket som hon kunde gjort smidigare och fortare, men i stället drar hon ut på det precis som om hon egentligen inte vill skiljas.
Vi får väl se vad som händer, jag har iallafall roligt när jag spekulerar i hur hennes hjärna fungerar, ja eller närmare bestämt inte fungerar.

Utan skor..

Nu ska här ältas och fångas dagar.
Jockarp.