Bönder, skratt och ormar.....

Så grant....

Ja då kom så våra nya kompisar dom var så fina dom blänkte så man kunde nästan spegla sej i dom.
Vi startade upp tvättmaskinen utan tvätt i för att tvätta ur trumman, de luktade nytt.
Den var frontmatad så man såg när maskinen fylldes med vatten, eftersom jag har haft en toppmatad maskin dom senaste åren så tyckte jag de var spännande, jag hade glömt bort att de fanns såna maskiner som man kunde följa tvätten och de var som att komma tillbaka i tiden till man var en liten tjej och satt och kollade på tvättmaskinstrumman som åkte varv på varv med tvätt i.
Vilken nostalgi.
Jag förundrades över att så gamla minnen kan göra sej påmind och ge ett så starkt intryck på en så här långt senare i livet.
Vilket också gör mej lite illa till mods för kan man ha/få så starka minnensbilder av ens barndom av en tvättmaskin som fanns i ens liv för kanske 25-30 år sen hur ska de då bli med alla dom minnen jag har med min sk fru?

Det här med att mogna och bli en tryggare individ när man blivit mor det stämmer nog.
Jag har alltid varit vansinnigt rädd på gränsen till hysterisk vad det gäller det här med ormar.
Jag vet en gång när jag satt på kontorsstolen här hemma och hux fux sa min sk fru ORM, jag kommer inte ihåg varför hon sa de, men jag vet att jag fick panik av att bara höra ordet. Jag hoppade upp och paniken lös i mina ögon.
Hon tyckte de var hur kul som helst, jag gjorde de inte, inte då iallafall, efteråt har vi  skrattat många gånger åt de som hände.
Iallafall så tror jag att de har hänt något med mej sen jag blev mor, för nu kan jag gå förbi ormar till höger och vänster utan att skita knäck, ja jag har ju inte sett jättemånga men jag såg en kopparorm och den gick jag bara förbi som om inget hade hänt.
Kan min ormfobi vara botad? (hoppas de)

Vad de gäller myset så tror jag hon har kommit in i en ny fas, den fasen när hon tycker att sömn är överreklamerat och att hon inte längre behöver det.
De blir nu bara ca fem timmar per natt och lite då och då på dagen.
Att ändra sej från att då ha behövt en väldig massa timmars sömn, till nu dessa futtiga på bara ett par dagar gör mej fundersam.
Har denna lilla damen blivit så stor så snabbt eller vad är det som händer.

Hon fick ett skrattanfall som inte var av denna värld, hon är så otroligt söt när hon skratta så man vet inte vad man ska ta sej till. Man rycks med och man skrattar med henne vilket gör att hon bara ökar och ökar.
Jag önskar då att jag hade haft någon att dela de med, att dela dessa fina stunder som jag har med min dotter, att andra människor skulle få vara med och uppleva och se hur bedårande söt, vacker, underbar och lätt älskad min dotter är.
Men nu har jag inte de.
Så jag får helt enkelt försöka att njuta själv av detta lilla fantastiska underverk som hon ju trots allt är.

Nu har äntligen bönnerna dragit igång, detta underbara program på tv 4, och i år är det extra spännande.
I år ska de vara med en kille som kommer här i från som jag red i hop med på ponny tiden, inte nog med det, de ska ju vara med en flata med, sanslöst roligt.
Jag kommer nog att följa programmet, men de hade ju varit roligare om dom båda kom med.

Nu ska vi iväg och kolla på en ny bil och lite andra äventyr, håll i hatten...

Sämre utsikt kan man ha...

Jockarp.