Middagsdax....

Så var det nu dax att börja äta riktig mat, jag har dragit ut på det i de längsta, men nu såg jag ingen återvändo, här skulle de minsann ätas potatismos.
Jag vet inte om det beror på att jag väntat just så länge, men de var inga som helst problem att få myset att äta och hon verkade faktiskt att gilla det.
Nu var det kanske inte så mycket potatis utan mest fett och mjölk, men det är ju iallafall en början.
Jag gjorde som andra seriösa mammor och frös in mer mos i istärningsförpackningar, så nu är det bara att ta upp en ny liten portion idag och fortsätta dessa delikata måltider.
Det var mysigt att ha henne sittandes vid bordet när vi åt, jag hade förvisso lite mer på min talrik iform av varmrökt lax och kokta potatisar, men det känns bra och snart ska hon väl äta mer än en tesked.
Efter maten ska man ju diska, jag vet ju att barnarbete är förbjudet men jag tackar för hjälpen jag fick.

Kvällen blev trevlig, vi befann oss på annan ort med vänner, vi kollade på musikprogramet som dom flesta andra Svenskar och jag vet inte vad jag ska säga om detta spektakel så jag väljer helt enkelt att vara tyst.
Vi drog igång och prata gamla minnen, de var allt från moppetiden, cyckelsemester på bornholm, tuggummi attentat till tafatt lekar och alla fester, det är sanslöst vad mycket roligt man varit med om i livet.
Myset var parkerad i en resesäng som mina vänner alltid sätter upp när vi är på besök, de är väldigt smidigt.
Det är bra att umgås med folk som har egna barn, dom vet liksom hur det är och dom kan kanske mer sätta sej in i hur det är att vara ensamma mamman, att man behöver lite smidiga hjälpmedel för att få allt att fungera.

De sägs ju att det är någon som tänker på en när man har hicka, tydigen är det någon som tänker på myset väldigt ofta för hon hickar flera gånger varje dag.
Jag undra vem det kan vara.
Någon idé någon?

Jockarp.