Beröm, sanning eller lögn?

Glader :)

Funderar på vad det är med barn som är så speciellt, dom är ju mest speciella när dom är små. Ju äldre dom blir desto alldagligare blir dom, dom blir liksom en i mängden.
Jag läste någonstans att ett barn får 90% av allt sitt beröm dom första två levnadsåren, de är ju bedrövligt.
Det händer ju jätte mycket med ett barn dom åren men varför berömmer man små barn så mycket? varför säger man oh vad du åt duktigt med mat nu oj vad duktig du var som kröp hit oj nu går du ju vad duktig du är, jätte duktigt av dej att sitta där på stolen. Herregud, man vet ju att det är fullständigt normalt att dom första två åren ska ju allt detta till att ske, dom lär sej äta föda, dom lär sej krypa och gå lär sej sitta och stå.
Vad är det som är så stort i det?
De slår mej varje gång när jag säger till Mollie att hon är duktig att det är ord som hon bara ska få höra tio % av resten av hennes långa liv efter två års ålder, det är ju inte klokt, det kan väl ändå inte stämma.

Det är kanske inte så konstigt då att vissa människor idag har så stort behov av att få bekräftelse och att dom har en önskan över att bli "kända" Jag funderar lite på det, att hade de varit så att jag hade gått omkring här hemma och sagt till min sk fru när hon lipade över att det var så eländigt på hennes jobb och att det var så synd om henne, tänk om jag sagt till henne, vad duktig du är som gråter, vad duktig du är som gnäller över ditt jobb, det är ju toppen att du visar dina känslor, det är ju helgreat att dom är elak vid dej på jobbet. Det är kanonbra att du är en feg liten skit, allt du gjort är verkligen jättebra. Toppen att du lämnade fru och barn, toppen, toppen, toppen.
Tror vi då att hon hade mått bättre, att hon inte hade haft detta behov av att förverkliga sej själv genom att flytta till den hon trodde så hippa huvudstaden?
Kanske jag skulle smekt henne medhårs och låtit henne tro de som nu hennes familj sagt och lurat i henne, de att hon en dag skulle bli något stort, att hon skulle bli känd, att de skulle stå om henne i historieböckerna.
Ja kanske jag kan hjälpa henne att få sin dröm besannad kanske kan hon bli känd, ja i visa grupper verkar hon onekligen redan vara känd.

Med allt detta färskt i minnet ska jag försöka uppfostra min dotter annorlunda.
Att jag ska ge henne beröm även när hon blir äldre för de som är gott och för det som är bra.
Att jag inte ska lura henne om att hon är menad för historieböckerna och för den delen känna en press i hela sitt liv om att hon måste uppnå något stort.
Hon ska få leva sitt liv som en älskad dotter och jag hoppas hon ska vara nöjd med just att vara det.
Frågan är, är jag en dålig mor som är realistisk och säger till Mollie en dag, hörru stumpan du kommer förmodligen aldrig bli känd, berömd och ihågkommen du kommer nog aldrig bli omskriven i historieböckerna.
Men du kan leva ett fint liv ändå och leva de här och nu.
Är det fel att ta bort längtan och strävan om hon nu skulle ha/få de, är det fel att vara ärlig mot sitt barn och är det verkligen så viktigt att bli ihågkommen?

Diskare kanske skulle vara något för myset :)

Ja det är mycket man ska ta ställning till som förälder, jag har mycket jag måste fundera ut hur jag ska säga och tackla när det är dags för myset att stilla sin nyfikenhet.
Usch jag ser det redan framför mej när hon kommer tulltandes och frågar varför är det si varför är det så, varför har jag ingen pappa de har ju alla andra, varför bor vi här, varför har vi inte en röd bil, varför har vi katt och inte kanin varför jobbar du på natten. Varför, varför, varför.
Ja hur ska jag lösa allt detta? jag blir trött bara jag tänker på det, blir hon sen lika nyfiken som jag så vet jag att jag kommer få ett rent helvete med alla dessa frågor och hon kommer inte att ge sej förren jag svarat......Sådan mor sådan dotter.
I de avseendet hoppas jag faktiskt att hon släktas på herr Danmark.
Jag ska iallafall försöka svara lugnt och sakligt och givetvis så ärligt jag kan, ingen lögn för att hon ska må bra av det, för det kommer i fatt, den skulden får hon betala en vacker dag, hon eller någon annan stackare.
Jag har ju vackert fått betala min sk frus skuld som hon fick för att hennes vrickade familj lurade henne, den naiva stackaren.

Ja efter alla dessa svåra märkliga tanka och funderingar som rör sej i den Vilhelmssonska hjärnan så är det skönt att kunna gå en sväng på vesan bland runbalar och en doft av potatisblast.
Att gå där nere med sin lilla dotter och låta vinden blåsa i ansiktet och se solen sakta gå ner bakom berget.
Ja med de vackra på näthinnan känns dessa frågor som en vacker dag måste få ett svar väldigt väldigt avlägsna.

Så här mysigt har vi de på en halmtuss ;)

Jockarp.