fredag 30 december 2011

Missunnsamhet???



Blåst ja de kan man säga om mycket, just nu säger jag det om vädret, full fart på vindarna men jag gillar det, de är friskt.
De små bergsgetterna tog ett par rundor på berget i vanlig ordning, jag bävar redan för hur jag ska kunna överleva och klara mej utan dessa långpromenader när bruket åter kräver min tid.
Jag hoppas jag ska hitta den där väskan snart, ni vet den där väskan med alla guldtackorna som kommer att befria mej från framtida horande i Mörrum :)
Lite skämt och lite allvar.

Jag lånade ut min bil i ett svagt ögonblick och med facit i hand skulle jag aldrig gjort de.
När den lämnade garaget var den skinande ren, då den kom tillbaka en timme senare kunde jag inte se vad för färg den hade. Kul, med en ilska som bubblade drog jag fram högtryckstvätten och tvättade. Både ilskan, frustrationen och smutsen rann av i ett rasligt tempo,  myset satt i vagnen och såg sin småilska mamma tvätta för kung och fosterland.
Efter blev jag förbannad för att jag blivit uppretad av en sån lite skitsak, vad är det med mej egentligen?
Ja jag tror att denna ilska bottna i att jag kände mej provocerad av att vissa människor tar mej för givet.

Är det konstigt att man längtar bort ibland?

De finns en del människor som tror att bara för att jag är mammaledig så har jag inget planerat eller att jag bara kan släppa alla mina planer för att tillgodose deras behov.
När man sen inte lyckas tillfredsställa dessa personers behov och att dom tycker att det hade passat så bra i deras värld, (men dock inte i min.) Att då få spydigheter efter sej, det gör mej oxtokig, ja jag kan blir så förbannad så jag skulle faktiskt kunna bryta med dessa personer på studs.
Jag är inte värd och jag ska inte behöver ta emot spydigheter för att jag lever mitt liv.

Ibland tror jag att vissa människor är avundsjuka på mitt liv, för att jag hittar på så mycket roliga saker och jag aktivera mej och Mollie. jag vill bara fråga dessa människor är ni möjligtvis även är avundsjuka på det helvetet jag gick igenom för ett år sen med?
Skulle ni vilja byta och känna de jag kände?
Den rädslan, den skräcken, den ensamheten.
Finns det vänner som nu missunnar mej att må lite bättre, att ha lite roligare, att inte vara så ensam.
De finns det säkert, men dom kommer att sållas bort.

Sen finns det andra vänner, dom som man inte träffar så ofta, man hörs inte så ofta men trots det är det inga ledsamheter, inga spydigheter ingen avundsjuka. Ett par såna vänner var här i går kväll och vi pratade om allt möjligt.
Jag sa att jag förstod inte att dom orkat stå ut med mej och mitt ältande, mina tanka, djupa funderingar och alla förbannade frågor jag hade för ett år sen och i viss mån fortfarande har.
Svaret var solklart, riktiga vänner står ut.....
Och som den ena tjejen sa, missförstå mej rätt nu men vi kunde om vi ville, lyssna på dej och när vi gick utanför dörren bara skita i allt du sagt, (vilket dom nu inte gjorde) men dom hade kunnat gjort de, eller hade dom kunnat sagt hörrru vi tyar inte lyssna på ditt snack om din vrickade fru.
Du fattar inte vad som hänt.
Vi fattar inte vad som hänt, så släpp det nu.
Men nej dom lyssnade och stannade kvar, i en tid när jag var så lite, så sårbar så krävde dom ingenting av mej.
Tack för det.




Nu drar jag till skånesdjurpark.
Hej.

Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar