Solsken och lite regn...

Nej varför ska man var ledsen?

Funderingar vid matbordet.
Varför landar alltid smörgåsen som man tappar med smörsidan ner mot golvet?
Jag undrar om det finns någon statistik på just det, hur många procent av gångerna som faktiskt mackan hamnar med smörsidan mot golvet, det borde de finnas.
En annan fundering är varför just jag fick en liten tjej som absolut inte vill sitta ner i sin stol när föda ska intas.
Varför hon tror att hon är stor nog att äta själv bara för att hon fyllt ett, vilket inte går så värst bra, hälften av maten i munnen, resten på golv, bord och på mina byxor.
Mamman ikläds därför numera arbetsbyxor inför varje måltid som severas i borgen.

En annan tanke som slog mej det var den att sen min lilla virvelvind blivit så stor att hon tar sej fram för egen maskin så består mina dagar ganska mycket av att plocka upp, städa och hålla i ordning på allt som hon tar fram och tar sej för och det är inte lite det.
Böckerna i bokhyllan sätter jag nog in tre fyra gånger per dag, klossar, traktorer, bollar och annat som ligger på golvet plockas upp ideligen.
Igår trampad jag på ett får, frågan är hur stor är sannolikheten att man ska trampa på ett får, ja innan min sambo kunde förflytta sej själv så var den lika med noll, men nu är det tydligen ganska stor.
Men inte är det något att klaga på inte, det är underbart de mesta, ja kanske inte fårtrampningen, men på det hela är det underbart med lite liv och rörelse i palatset.
Och visst tusan är det svårt att vara ledsen när man möts av en liten solstrålen som är full av bus.

Gårdags kvällen gick i dansens tecken och nej det är inte jag som dansar, jag har alltid ansett mej ha råd att hänga i baren, ja nu är ju den tiden dock förbi. Nu pysslar jag mest med att vila mina ögon på vackra människor när jag går på lokal, dansa är inte riktigt min grej har jag märkt.
Hur som helst så var det Mollies kusin som hade uppvisning i aulan i min gamla skola så dit for vi, ja Mollie blev smått galen hon stod och hoppade i mitt knä under hela uppvisningen hon verkar minsann vara lite dansant den lilla damen. Jag tog lite bilder men de blev av förklarliga skäl inte så värst bra, jag hade inte hopplinsen med mej :)

På väg hem kroknade det lilla yrvädret och somnade i bilen. Själv fick jag ett mycket sorgligt meddelande på mobilen. Jag var glad och lycklig som en lärka där jag satt i bilen med min fina familj samtidigt var några andra människor i mitt liv jätteledsna.
Usch jag lider med mina vänner just nu. Kämpa på.....

Vänner ;)

Jockarp.