onsdag 18 januari 2012

Vissa kan offras...



Ett missförstånd ett väldigt barnsligt och omoget betende blev avslutningen på en vänskap, ja så kan det gå när valet blir att dra offerkofftan allt tätare kring kroppen.
Ja vissa människor kan man tro att dom har en hel hög med vänner när man utan att kämpa eller förklarar sej bara kan kasta vänner på tippen.
Jag har sett en människa (Min ex fru) göra dessa val en gång i livet och ja min tro är att det är en väldigt ensam person och ja jag tror även att denna fd vännen kommer att bli en väldigt ensam och bitter liten människa.
Detta var en person som stöttade mej igenom min svåraste tid i mitt liv, trots att hon hade miljoner egna små demoner.

Ett missförstånd ja, jag skrattar här lite för mej själv att vuxna människor kan bete sej så barnsligt och omoget, är man 35 + så är det inte okej att bete sej som en fyra åring, iallfall inte i sällskap med fröknarna Vilhelmsson, de känns på nåt vis att jag haft nog med såna människor i mitt liv.

När man bestämmer träff med en person och orden skrivs. Jag är hemma till sju.
Ja min tolkning blev denna gång att personen var hemma men skulle köra hemifrån klockan sju.
Personen i frågan menade att hon var hemma klockan sju alltså inte innan sju.
Med tanke på att jag glider runt 24 timmar om dygnet och inte har så mycket på agendan så tycker jag inte jag ska behöva umgås med vänner mitt i natten, inte med tanke på att denna person faktiskt är hemma på dagtid emellanåt.
Hur som helst detta var missförstånd ett.

Missförstånd två (eller nej kanske inte missförstånd utan ärlighet och en rakhet som jag tycker att man ska kunna ha med sina vänner) kommer någon dag innan nyårsafton.
Jag hade sen i början av hösten fått en förfrågan av de fina damerna från Lund om jag ville fira en lugn och sansad afton ihop med dom, när dom ändå var uppe på besök här i Blekinge.
De lät som om de skulle passa oss fin fint men att vi skulle hålla de lite öppet, vi klubbade de i början av december.
Ett par dagar innan nyårsafton får jag en fråga av den fd vännen om det var okej att hon firade nyår ihop med oss, mitt svara blev att det inte var okej just på grund utav att jag sällan träffar damerna från Lund och vill gärna sitta ner och samtala om vissa saker som inte är menade för andras öron. Dom delarna av våra liv som skiljer oss från andra människor, alltså gayvärlden, pride,lagarna, bemötandet från andra människor osv.
Ja jag kände helt enkelt att jag ville prata gay istället för att lyssna på den fd vännens vikt problem och andra demoner som det pratas om men inte orkar göras något åt.

Hon visade tyvärr noll förståelse över min uppriktighet när jag sa att det inte passade sej att fira nyår, utan i stället har det haglat spydighet från alla tänkbara håll.
När jag sen beslutade mej för att nu får det vara nog, nu vänder jag inte andra kinden till.
Jag vägrar att ta en smäll på den och att sveda skulle uppstå.
När jag helt enkelt inte tog mer spydigheter och skit, när jag satte ner foten och betalade med exakt samma mynt.
Japp då var det minsann inte lika latjo längre.
Nej då åkte offerkofftan på än mer, buu ja då var de så väldigt synd om min fd vän.
Hon är en person som tror att jorden endast snurrar runt henne, men jag ska glatt berätta att jorden fanns innan hon föddes och den kommer förmodligen att snurra några varv även efter hon har kilat vidare också.
Men jag tror att kommer det barn i den familjen så lär nog vissa få ett ordentligt uppvaknande och egot kommer att få sej en rejäl smäll¨på näsan.

De sorgliga i det inträffade är, att när man har det tufft så borde de vara ännu viktigare att vänner finns för varandra för att hjälpa, stötta och dra upp varandra över ytan.
Men inte här, min fd vän är helt enkelt för lat, det är bättre att lägga över skulden på någon annan, att intala sej att alla är dumma utom jag själv.


Jag är nu villig att hålla med min vän från norr som säger sej hata feta människor hon har alltid hävdat att feta människor är lata människor.
Att dom är feta på grund av att dom helt enkelt inte orkar ta tag i sina liv, dom skyller på att dom äter för att någon annan varit orättvis och elaka mot dom.
Men nej minsann, tjockisar stoppar i sej maten själva.
Som sagt jag är villig att hålla med min vän från norr, min fd vän, är för lat för att ta tag i sitt eget liv så hon måste skylla på någon annan att hon är tjock och mår dåligt, hon är för lat att reda ut ett missförstånd utan väljer istället att bryta.
Och ja jag får väl gratulera mej själv till att ännu en en feg människa försvunnit ur mitt liv.


Jockarp.

7 kommentarer:

  1. Jag blir så förvånad över din människosyn ibland, eftersom du i övrigt verkar vara en reko tjej. Man skulle kunna tro att du som homosexuell kvinna själv stött på fördomar och någonstans där lärt dig att själv bli mer ödmjuk och öppen, men det här du skriver om "feta människor"...,jag blev verkligen illa berörd. Nu har du naturligtvis rätt att skriva precis vad du vill, och alla har rätt att tycka som de vill också. Men att kämpa för en grupps rättigheter, så som du kämpar för barns rätt till två föräldrar, och samtidigt vara så fördomsfull tycker jag är beklagligt och oerhört osympatiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Clara

      Jag förstår att du reagerar och även blir illa berörd över mina ord om feta människor och att jag kanske skulle vara mera sympatisk och ödmjuk.

      Men om du själv träffar en människar som varje gång ni träffas pratar om dom extra kilona och att personen tycker att det är ett problem men likväl inte bryr sej om att göra något åt saken, skulle du själv inte till slut bli trött på det?

      Jag har väldigt många åsikter om många saker, men till skillnad från just denna lata människa så väljer jag att göra något åt saken. Jag gnäller ofta och tycker att mycket är jobbigt och orättvist men är ändå villig att försöka göra något åt det.

      På något sätt känner jag att de då är legalt att gnälla lite.


      Men skulle alla människor bara krypa i offerkostymen och skylla på alla andra så fort något blev jobbigt, ja hur skulle då samhället se ut?

      Jag skyller på Beatrice Ask att mitt liv inte blev som det var tänkt, jag skyller på min förbannade jävla ex fru som betet sej som ett stort jävla svin i mot mej och de barn vi tillsammans gjorde.

      Jag skulle också kunnat hoppat i kostymen och jag hade klätt den bra, jag kunde gnälla om att de var så synd om mej och att alla är så elaka mot mej, jag skulle kunnat ligga och lipa i sängen hela dagen skrika att politiker och ex frun varit dumma. Men hjälper det? Nej så i stället tog jag upp kampen om att ändra på något som jag tycker är fel, jag orkar även om jag inte själv har någon vinning i de hela.


      Så varför orkar då inte en fet människa som har allt att vinna ta sej samman och bete sej som en ansvarsfull medborgare?


      Sen om du anser att jag inte är en reko tjej på grund av min åsikt över lata (feta) människor, då är det väl så, men just nu känner jag och tycker så här.


      Vänligen Leonora

      Radera
  2. Nu är jag ingen fetmaförespråkare. Vad jag vänder mig mot är synen på feta som lata. Du har ingen som helst aning om bakgrunden till deras vikt. Att äta för mycket handlat ju inte om att vara hungrigare än andra, oftast finns ett bakomliggande psykologiskt problem. Det är lite som att säga till någon som är kliniskt deprimerad att de ska rycka upp sig. Naturligtvis finns det feta människor som är lata, lika många som det finns smala som är lata. Man kan vara en produktiv samhällsmedborgare fet dom smal. Man är ju som bekant inte definierad av sn kroppsstorlek, de flesta är ju mer än så. Precis som att alla flator inte är butch, eller vi bisexuella inte ligger med ally som rör sig, så är man i.te per automatik lat för att man är fet. Huruvida din vän är lat och fet har jag ingen aning om, om hennes vikt beror på mentala issues eller inte vet jag inte heller. Människor äter för att få tröst, fylla tomrum, och detta är en fara, det är farligt att vara fet, men att man skulle vara en sämre människa för det vägrar jag tro på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen.


      Ja vi kan nog hålla på och gagga en livstid om detta, du tycker si och jag tycker så och det är ju kanon med människor med en åsikt, gilla på det så att säga.

      Men jag kan garanterar att fetma i nio fall av tio beror på lathet, en lathet över att inte orka ta sej samman att ändra sin livsstil.

      De finns ingen genväg, den enda möjligheten till viktminskning är att röra sej mer och stoppa i sej mindre, svårare är det inte.


      Jag kan berätta, vilket jag även gjort innan här i bloggen, det att jag tyckte väldigt mycket om öl när jag var lite yngre.

      Men en vacker dag kom jag till insikt att det blev lite väl mycket och lite väl ofta, jag gjorde ett aktivt val jag skulle förändra mitt liv.

      Jag ville inte låta den goda drycken förändra mej och min tanke, jag ville vara klar i knoppen och ge min kropp en chans till att inte åldras i förtid varken på insidan eller utsidan.

      Jag bestämnde mej att nu är det nog, inte en droppe alkohol skulle passerat igenom min kropp. Min sambo var väldigt förstående, not. Hon satte gladeligen ett glas öl under näsa på mej och frågade flinande om jag tyckte att det luktade gott, ja det luktade gott men jag vill inte ha.

      Jag kunne varit vek, jag kunne varit lat och bara släppt efter och låtit min kropp bestämma över vad som skulle drickas.

      Men nej jag gjorde ett val ett eget val och det var att tacka nej.


      Samma sak med mitt projekt fasta, vissa tycker att jag är störd, tyck det då, men jag vill bevisa för mej själv att jag är stark, att jag bestämmer över min kropp och inte tvärt om, ja det är inte alltid lätt, de ska inte vara lätt.

      Men har man kommit till insikt med ett problem, att man tycker att det är ett problem, varför gör man inget åt det då?

      Är det inget problem behöver man ju inte gnälla om det.

      Men hur många gånger har jag inte träffat människor som säger att - jag måste gå ner i vikt. Fem minuter senare har dom suttit och mumsat ur chipspåse.


      Helt enkelt för klena, lata, veka för att stå emot och göra något åt det.


      Ja jag gillar inte min lata, tjocka fd vän och det handlar absolut inte om att hon är överviktig utan att hon betede sej som en barnrumpa. När människor försöker hjälpa, stötta och sträcka ut en hand men man bara får spydigheter efter sej och sen till råka på allt visar de sej att man inte tål leken som man själv börjat leka, ja då passar man inte in i mitt liv och det är vare sej man är tjock, smal, grön eller gul.


      Så jobbar jag.


      Vänligen Leonora.

      Radera
  3. Ja, det hade vi nog kunnat. Jag drivs av en grundtro på människan som god. Denna slår mig ibland med full kraft i ansiktet, men likväl tullar jag aldrig på den. Den här insikten du talar om, är det många som aldrig får uppleva, eller uppnå. Att du kommer till insikt och sedan aktivt tar tag i det, är en förmåga som faktiskt är få förunnad. Många kommer till insikt men vet inte var de ska göra av den eller göra med den och fortsätter i samma spår, en del kommer aldrig till insikt och skyller på andra människor i resten av sina liv. Självinsikt, att känna sig själv, och aktivt förändra sådant man ogillar med sig själv (eller förstärka sådant man tycker om), är en psykisk process som kan vara både fantastisk och skrämmande.
    Nu kan du ju inte stå till svars för vad din vän säger om att hata feta människor men för mig är det helt obegripligt att säga att man hatar en hel kategori med människor. Den fördomsfullheten, det är den som slår mig i ansiktet och får mig att tvivla på min egen inställning. För mig är det samma sak som att säga att alla romer är tjuvar eller att alla blondiner är dumma (jag är själv blondin och faktiskt en av de smartaste jag vet...;)). Jag har också den inställningen att när man själv behandlas orättvist eller olika, så får man ett slags patos av att "såhär ska jag aldrig behandla någon". Du kämpar ändå för en sorts rättvisa, för en liten grupp i samhället, men nedvärderar samtidigt en annan, DET har jag svårt att få ihop. Jag jobbar i ett yrke där jag måste se till varje individ, måste arbeta för att varje individ får det hon behöver. Alla är lika mycket värda, så tänker jag och måste tänka. MEN, som du säger, det här skulle vi nog kunna diskutera i en evighet...

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Tror vi är många som följer din blogg gärna vill läsa hur du som ensamstående homosexuell mamma kämpar på, din kämparglöd, levnadsglädje och din kamp för nästkommande generation regnbågsbarn. Vi är nog många färre som vill läsa om hur du hänger ut fd kompisar som inte längre passar in i ditt och Mollys liv.
    Mera av det förstnämnda och mindre av det sistnämnda...
    //Sara

    SvaraRadera
  5. Jag håller med Sara!
    Mindre offerkofta på och mera framåtblickande!
    // Maya

    SvaraRadera