Bästisar....

Vissa människor klassas som bästisar även i vuxen ålder och jag kan vara glad jag för jag har några olika att välja på.
Just det här med bästis frågan kom upp för några dagar sen, då en vän (numera klassad som bästis) frågade mej om jag hade någon bästis, hihi jag flinade lite och tänkte mej så klart tillbaka till skolåldern då så många höll sej med just en bästis.
Och vad är då en bästis, ja i min värld så finns de olika sorter.
Jag har en bästis som avståndet gör att vi inte kan ses så ofta, likväl pratar vi mycket med varandra, jag vet en hel del saker om henne som inte lämpar sej för andras öron och vise versa. Där kanske avståndet just gjort att vi kommit varandra så nära.

Jag har en bästis på jobbet, en gubbe på 60 år som jag delar väldigt många tankar och funderingar med och där jag fritt kan säga min åsikt utan att vi skulle bli ovänner om dom skulle skilja sej åt.
Han har varit ett grymt bollplank för mej dom senaste två åren.
Och han är en person som fortfarande kan säga till mej att det min ex fru gjorde det var inte okej på något sätt och att en vacker dag så får givare tillbaka det som mottagaren fick känna. Alla får alltså vad dom förtjänar.
När han säger detta så brukar jag fråga. Och vad i helvete har jag gjort för att förtjänade det hon utsatte mej för? ja och sen fortsätter samtalet.
Han vet nog nästan mer om mej än vad jag själv gör, om det nu är möjligt.

Sen finns det ena annan sorts bästis, en man träffar eller pratar med varje dag, en som undrar om det hänt något om man inte hörs av på några timmar.
En vän som man berättat för på morgonen att man fått en magåkomma med en toalettbundenhet som följd som sedan ringer och frågar om man kan tänkas behöva några varor från affären, ja då blir man faktiskt rörd.
Den vardagliga vänskapligheten och vänligheten de skådas sällan men är väldigt betydelsefull när det inträffar.
En bästis som man i det vardagliga hittar på saker med, det har jag aldrig haft innan och det uppskattas, det kan var små saker som att grilla korv, kolla på TV, åka på utflykt, ja vad som helst, men där myset och jag räknas in med en självklarhet. Det är våldsamt trevligt det måste jag säga.
Jag har tur jag.

Mindre tur var det med den lilla magåkomman jag drog på mej bara så där, ger mej tusan på att de var den mjölkfria glassen ;)
Myset fick härja fritt och jag måste säga att vissa problem hade jag att mata henne, kändes inte okej att vara nära föda.
Hur som helst lever jag i tron om att frisk luft är lösningen på de mesta, så myset åkte upp på ryggen och ut i backen skulle vi och tillslut kom vi dit, men det krävdes en vomering bara ett par hundratals meter från borgen. Klök.
När det var avklarat så måddes det betydligt bättre. De känns ju skönt att man bara har en mage som kan strula, stackars kor säger jag bara.

Jockarp.