Varje liv är värt att skildra...

Vi var på en väldigt trevlig middag i går kväll, gästerna bestod bland annat av, sjuksköterska, lärare, sotare, trollkarl och präst, ja en salig blandning som av då förståliga skäl också bestod av blandade och intressanta samtal, det gillas.
Maten var utsökt likadant kaffe och kaka.
Myset var blyg den första timmen med vips så släppte det och hon blev som en virvelvind  som tillslut var överallt, fem timmar senare satt hon utschasad i bilen på väg hem mot borgen.
Ja det var en toppenkväll utan melodifestivalen, vilket inte verkar göra allt för mycket att man missade.

Hm jag har ju bestämt mej för att jag inte ska läsa några böcker förren min egen bok är klar, detta på grund av att jag vill inte få in en massa nya intryck och ord.
Det är för mej viktigt att det är mina ord och mina meningar, hur snurriga och felformulerat de nu än kanske kan bli så måste jag var nöjd.
Men jag har ju gått med i en förening och när man är ny medlem så får man ett litet välkommspaket, i detta paket fanns en bok som heter varje liv är värt att skildra, det är en lite handbok för människor som skriver sin självbiografi.
Jag bläddrade lite i den och nyfiket började jag att läsa och det var fantastiskt.

De stod frågor, svar och tips.
Det var en fråga som jag tyckte var intressant det var om man skulle ta hänsyn till de närmast berörda när man skriver sin självbiografi.
Tipset man fick var, bara skriv annars blir man lätt räddhågad i förtid, eftertankens rödpenna behöver man inte ta fram förren man satt punkt.
Och det man lärde sej i skolan, att man inte fick börja meningar med jag det är passé det är ju liksom det som är själva grejen med en självbiografi, de handlar ju om Mej/jag.

Som tur är behöver ingen se vad jag skriver förren jag lämnar mitt manus ifrån mej och det har jag inte gjort än.
Som det stod i min nya bok. Varje memoarprojekt är hemligt till dess man lämnar det i från sej och den friheten gäller det att utnyttja medan tid är.
Vidare läser jag, vågar man släppa fram sina svåra minnen brukar också de positiva och roliga dyka upp som en sorts paradoxal belöning.
Och ja det är nog just det som händer i min bok.
Jag började att skriva den för att jag mådde dåligt och för att jag ville berätta min historia, vad jag har gått igenom eller kanske främst vad jag har tvingats gå igenom de sista åren.
Men när jag skrivit så har det bubblat upp mer och mer minnen, obehagliga och vidriga minnen men även fina, lyckliga, rolig och alldeles underbara minnen.

Och jag gillar det, frågan är bara när jag är så mogen eller ska jag säga modig nog att vågar låta någon annan ta del av och läsa berättelsen om mitt liv.
Och jag har fortfarande lite svårigheter att få till ett bra slut till min bok. För det tar ju inte slut, livet tar inte slut (inte än iaf) och väntar jag lite längre så hinner det hända mer både roliga och säkert några tråkiga saker till i mitt liv, det är helt enkelt svårt att sätta punkt.

Jag är glad att jag har bra vänner, en vän kom häromdagen med tipset att jag helt enkelt skulle göra som man gjorde i skolan, att helt enkelt bara skriva SLUT, hihi ja kanske det blir så, vem vet...

Jockarp.