onsdag 4 juli 2012

Löparen Leonora...

Så här har vi det på kvällarna :)


Sommarpratare nummer två var en dam vid namn Rut en liten dam med en stor tro, en tro på gud.
När jag hörde hennes berättelse så slog det mej att vi var ganska lika.
Att vi måste försvara vårt sätt att leva, hon som troende och jag då som gay.
Åter igen två mycket intressanta timmar, jag lyssnade med spänning.
Och idag är det förövrigt dags för en nära vän till mej och sommarprata, lyssna gärna om ni har möjlighet.
Kanske man skulle föreslå för närradion att dom skulle sända året om, jag menar vi är ju 16000 invånare och med Ljungaviken är ju visionen att vi ska bli ännu fler och tänk sen alla som har en anknytning till Sölvesborg, vi skulle kunna hålla på några år.
Och alla har ju något att berätta.




Det är något sjukt det här med att springa och hur hjärnan fungerar.
För det första så vad det gäller träningskläder så är det så att om jag är klädd som en löpare så springer jag som blixten, är jag däremot klädd i vardagskläder så kan jag knappt springa en meter utan att det känns märkligt,.
Jag måste alltså helt enkel ta på mej mina snygga springkläder och joggingskorna för att adrenalinet ska börja pumpa och tala om för hjärnan att nu står det en tillfredsställande löparunda på schemat.
Det var det konstiga nummer ett.

Här kommer tvåan.
Om jag bestämt mej för att springa en runda som jag vet är ca 6,5 kilometer så är jag inställd på¨det, hade det kommit någon och sagt till mej efter dessa kilometer att jag skulle springa två till så tvivlar jag på att jag orkat det.
Har jag däremot bestämt mej redan innan att jag ska springa en runda på 8 kilometer så kan jag tycka att det känns busenkelt när jag kommer hem igen.
Vad är det som händer i hjärnan, är det detta som kallas mentalt?
Googlar man ordet mentalt får man reda på att det har med intellektet och själen att göra. Hur kan nu det påverka min löpning undrar jag och hur ska man kunna träna detta mentala som har med själen och intellektet att göra?
Jag trodde att de mentala handlade om inställning för uppgiften som ska utföras, hum nu är jag förvirrad.

Plums :)

Vidare vad det gäller nummer tre i att det blir ett konstigt uppträdande och beteende när man springer är att när man har ett litet gruskorn innanför strumpan eller en liten sten i skon så stannar man inte och tar bort de.
Nej istället springer man vidare och man blir mer och mer frustrerad för varje steg man tar. Hade jag haft mina vanliga skor så på mej hade jag bara stannat och styrt upp problemet, men det händer alltså inte när jag är joggingLeonora.
Jag gillar hjärnan den är väldigt intressant måste jag säga.
Jag läste någonstans att hjärnan var komplexare än hela universum, det är en annan sak jag känner att jag måste fundera en stund till på hur jag ska tolka det, min komplexa hjärna reder inte riktigt upp det :)

Komplex eller inte så får den mina fötter att röra sig i en fin takt, backträning stod åter på menyn åh jag gillar själva plågandet som infinner sej dom första minuterana när jag angriper den brantaste backen på hela berget, då när varje muskel i min kropp skriker NEJ.
Då mår jag som bäst och de är då jag känner av utmaningen.
Den känslan sitter i de två första gångerna jag angriper "Rullabacken" sen går det nästan för lätt, min nej skrikande kropp har då gett vika för min troligen komplexa hjärna som säger spring Leonora spring och sprang det gjorde jag, först 8 gånger upp för backen sen tog jag en sväng på 4 kilometer i en underbar sommarvärme.
Medans jag pysslade med dessa aktiviteter och funderade över hjärnan så badade Mollie och kamphunden Sigge i poolen.
Glidare.



Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar