Sandviken....

Nu anammandets vilodagen och det kändes faktiskt bra, oftast går jag bara och längtar tills jag ska få hoppa i dojorna igen, men inte i går.
Nej jag aktiverade mej med annat och jag var ganska seg i knoppen, det kan ju vara värmen som ger sej till känna, man är helt enkelt inte van vid det. Men jag tror lätt att jag kan vänja mej vid detta.
Myset åkte upp på ryggen och berget intogs, hon börjar bli tung nu och jag känner mej något stressad av tanken på att henne hängandes på ryggen hela trippen i Australien och Singapore. Men jag hoppas att det ska gå smärtfritt, vagnen får blir hemma, jag orkar helt enkelt inte hålla på att dra på den med.
Ja så hårdträning med ryggsäcken innehållande ett mys inleds nu.

Eftermiddagen tillbringades på köttamarknaden på sandivkens strand, mycket människor som såg ut att längtat efter få ta av sej alla sina kläder hade nu gjort slag i saken, dom låg där och spände sej i sanden.
Det är väldigt roande att se killar i 20 års åldern som går med sina osynliga hinkar i händerna.
Själv kör jag numera med babytricket, mitt söta gryn får alla blickarna riktade mot sej, så jag kan glatt spatsera runt utan att varken behöva hålla in magen eller spänna några obefintliga armmuskler,hihi.

Temperaturen låg på cirka 20 grader, lite kallt för mitt tycke, men Mollie var förvildad. Vi höll henne i armarna och hon skrattade, hoppade och plaskade, hennes kusiner gjorde det hela ännu roligare när dom lekte krokodil och attackerade henne.
Tio minuter senare blå om läpparna och en skakande lite kropp så försökte vi få henne med upp på land.
Omöjligt, hon vände sej om och sa bada och sen började hon gå ut mot horisonten i östersjön.
Som väl var kom hon på andra tankar och tilllät sej tillslut att bli uppburen på land av sin mor.

Upp på filten och hemmabakade bullar slank sen ner i en raslig fart. Kusinerna lös med sin frånvaro, dom små vattendjuren låg och plaskade timmavis så myset fick roa sej med att gräva med sin lilla spade intill vattenkanten och göra kakor.
Hög mysfaktor på den eftermiddagen måste jag säga.

När vi styrde bilen hem mot palatset så slogs jag av en tacksamhet över min familj och alla människor i min närhet som är med mej och Mollie när såna här små vardagssaker sker, dessa saker som just är vardagssaker, men som för mej är av yttersta vikt att få dela med andra, att få dela Mollies dagar och liv.
Så tack ni fina som gör vårt vardagsliv just så här perfekt.

Jockarp.