Möte med exfrun...

Är det pride så är det :)

Det händer minsann grejer i stora staden Stockholm, märkliga grejer vill jag lova.
Det är konstigt ändå att jag inte kan låta bli att skriva här på ett par dagar för då händer det så mycket konstigt så jag blir tvungen att skriva helt enkelt.

Myset och jag har tagit ännu en tur på gärdet med löparskorna och barnvagnen, det är kul och utmanande att springa på de viset, visst det är svettigt värre men desto roligare på nåt sätt.
Det är ju klart inte de optimala sättet att vässa formen på, men det håller mej igång trots semestern. Kondition är ju en färskvara liksom. Bara att mala på.


Vi har blivit bjudan på lunch hos Lunda fruarna och Mollie fick leka med lite barnleksaker som det var första mötet med.
Hon var lite kinkig emellanåt, jag vet inte riktigt var det var, men som väl var så gick det över, jag älskar ju min lilla solstråle, ungefär lika mycket som jag ogillar fröken lipsill.

Ja det tog ett tag för att få lilla fröken att smälta, men dessa bilder talar sitt tydliga språk, glädje,lycka och kärlek.
Jag ler av lycka när myset är glad och andra människor får ta del av den ljuvliga lilla damen :)

Portarna till parken slogs upp och vi var där ganska tidigt, det var lite folk vilket var bra så man kunde gå runt och kolla läget lite innan den värsta massan av människor kom.
Vi lyssna de på invigningen vilken jag tycket var fin, många kloka och fina ord som sas där, nu är det bara att leva upp till det med.

Jag köpte Sveriges dyraste pannkaka till myset, 45 spänn, 25 spänn för en kopp kaffe till mej, ja det var heller inte riktigt rumsrent i mina ögon.


En av mina vänner uppmärksammade mej på att Ex frun hängde i parken, så med myset på armen gick jag fram till henne och sa att de vore toppen om vi kunde göra upp dom ouppklarade affärerna vi hade.
Hon var tuff när hon satt där med sitt vinglas i plast bland sina nyfunna nysvenska vänner.

Ja hon skulle spela tuff och oberörd men det funkade inte, först låtsades hon att hon inte visste vilka saker det gällde, sen sa hon att hon inte hade tid, fullt upp i veckan.
Jag sa att jag var flexibel att jag fått lära mej att bli det sen jag blev ensam med Mollie så jag kunde vilken dag som helst, inga problem.
Jag frågade vad hon gjorde som var så tidskrävande. De svaret var det sjukaste jag hört.
-Jag lever livet.
Jag sa att det gör du inte, detta är livet och sen knyckte jag med huvudet i Mollies riktning.
Ett ännu sjukare svar.
- Du tycker det jag.
Jag hade där i det ögonblicket kunnat sagt att...Det tyckte du med när du gjorde inseminationerna på mej, eller kunde jag sagt Jag hade inget val, detta är mitt liv nu, just på grund av dej. Men jag bet mej i tungan och teg.
Om hon nu anser att det är att leva livet att sitta och sörpla dåligt vin en onsdagaskväll, ja då var hon nog inte mogen till att bilda familj, illa givetvis att inte komma på det innan.

Hon kom med ett förslag att jag skulle ta diskussionen om mina grejer med lille bröllopsfotografen Per, han med den hemska andedräkten, detta förstod jag inte alls, det är väl inte den lille illaluktande mannen som har mina grejer????

Ja hon gav tillslut ett löfte om att lösa det, men det löftet kan man kanske inte ta så allvarligt på, det var ju två år sen hon lovade mej lite mer allvarliga saker och de löftena var ju lika lätta att bryta som att torka sej där bak.

Jag gick tillbaka till mina kära vänner och började berätta vad som sagts
Jag började gråta när jag kom till att hon var så kall och så olik sitt forna jag. Jag började gråta över att jag älskat denna människa så innerligt, att hon sen kunde bete sej på de sättet.
Jag grät över att jag än en gång grät över henne.

Jag blev omfamnad av en av mina vänner, jag fick gråta ut mot hennes axel, samtidigt som den andra tog hand om mitt lilla mys.
Jag har tur i oturen, för efter de som hänt så har jag alla underbara vänners stöd, dom fångar upp mej gång på gång när jag vacklar och håller på att tappa taget och falla.
I går var ännu en sån dag och jag är tacksam för stöttningen och dom stärkande kramarna.

Ja jag blev ledsen över att jag blev ledsen över denna kalla obehagliga människa, som satt där och skulle vara tuff bland fjortisar istället för att var där hon borde varit och det borde varit att ta hand om den familj hon bildat.

Men det onda har något gott med sej, så även i detta fallet.
Den människa jag tyckt varit den vackraste på jorden, hon hade nu gjort allt för att förfula sej (Varför gör man så?)
Hon hade rakat håret på sidorna, resten var dåligt färgat likt morotsfärg och väldigt ojämt,( jag har öga för detaljer ja) Makeuppen var bedrövlig, hon var svullen i ansiktet som om hon gick på cortison, ja det kan kanske vara sviterna efter allt för många bag in box viner med, vad vet jag. Men nej hon såg bedrövlig ut.
Jag är glad över förfulningen, men jag förstår den inte, men det gör det liksom lite lättare för mej då.
 Det hade varit sjukt jobbigt om jag sett henne så vacker och livfull som jag kom ihåg henne som då när frissan var viktig och makeuppen var perfekt. Hmm. Det onda och det goda.

När jag slöt ögonen för kvällen så blev sammanfattningen att jag var ledsen över mycket men glad och tacksam över mer.

Ja nu jobbar jag vidare, bilden ovan kan väl knappast missuppfattas den heller va? :)


Stockholm/Jockarp