Bruket...

Okej, men jag har faktiskt kul....

Det blev en märklig dag, den min första arbetsdag på två år.
Mollie lämnades på förskolan 11,00 själv åkte jag mot bruket vid halv 12 för att gå på möte.
Min samåkningsvän hämtade upp mej i vanlig ordning, precis som på gamla goda tiden.
Gosse vad jag saknat honom, efter milen fram och tillbaka till bruket önskade jag nästan att det vore ett antal fler mil så vi kunnat surra lite till. Men fler dagar kommer.

Det var en blandning av sött och salt, eller surt kanske man skulle säga. Informationen gick fram om att det lagts ett varsel på ett antal människor i koncernen.
Jag tycker klart som alla andra att det är väldigt ledsamt, men samtidig någonstans sätter jag det i perspektiv till det jag gick igenom för två år sen och genast så ser jag det med något mindre negativa och ledsamma ögon.
Det är inget som skridit till verket än, ingen har blivit drabbad, varför då måla upp honom den lille fan på väggen?
Ja jag har tur i oturen att jag tvingades till de som jag gjorde för ett par år sen, som jag sagt innan så ska det till väldigt mycket för att sätta min värld i gungning, helt klart mer än ett varsel i allafall.

Jag var lycklig och glad över att var tillbaka bland mina gamla jobbarkompisar och det var från askan in i elden direkt och ja, jag gillade det.
För efter ett litet besök på förrådet för att hämta ut lite nya kläder och diverse surr om Lidingöloppet så var det dags att hoppa in i trucken för att ge sej ut och börja lossa ett tåg som kommit in med björkved.
Lite ringrostig vid de första slingen men sen fick jag fart och plattan pressades som vanligt ner i botten på mattan.
Jag sa ett antal gånger under åttatimmars skiftet.
-Herregud vad roligt vi har.
Muntergökarna som jag jobbade med såg de nog inte riktigt likadant som jag ;)

Brum brum, ;)

Och frågan är, hur roligt kan man ha när man kör runt i en truck på ca 70 ton och plockar pinnar? Lättroad möjligen men jag hade verkligen skitroligt.

Pärlning och pyssling är igång ;)

När middagen intogs plingade de till i telefonen och det kom ett mms från förskolan med en bild på mitt lilla mys som satt och gjorde armband, frågan löd. Vilken färg vill mamma ha på sitt?
Åhh jag blev så glad och tacksam över meddelandet, mitt mys hade det toppen bra.
Hon hade sovit middag i två timmar och kvällsmaten skulle serveras i form av köttfärslimpa och ris.
Tänk att vi var i från varandra i 11 timmar, det har aldrig hänt förrut.
Vi överlevde båda två och när jag kom hem var hon vaken och sprang runt i sin blöja och lekte med hunden Sigge.
Mormor hade hämta hem henne vid åtta snåret och allt hade gått enligt planen.
Total lycka i palatset alltså när vi hand i hand gick in i sovrummet och kröp ner under täcket och läste boken om brandkåren som rycker ut.
Jag hann till sidan tre sen slutade fingrarna snurra runt i mitt hår. Min ljuvliga lilla dotter sov.
På mej spreds en värme genom hela kroppen, det känns som om vi kommer att klara detta. Att vi kommer att må bra och få ett fint liv i hop.
Ja det kom faktiskt en tår av lycka innan jag själv somnade in efter en lång och händelserik dag.
Lättlevt.

Att en liten bild kan göra en så lycklig ;)

Jockarp.