Konflikter....

Ord överflödiga ;)

När inte frågor snurrat i full fart i huvudet på mej, frågor som jag aldrig kommer att få besvarade, (inte i detta livet i allfall) så har jag bättrat på mitt D-vitamin lager.
Söderläget i palatset har intagits i några dagar.
Avsaknaden av sol gör sej minsann påmind när den väl kommer fram, den har varit saknad.
Sittandes i söderläge, lapa sol, smutta på kaffet och se sin lilla dotter lära sej livet, ja må det inte vara meningen med livet så säg.
Jaha och så var vi där igen ;)

Nu fick jag till mej ett boktips här i går, vilket verkar mycket intressant, den bok kommer att finnas i hyllan i borgen inom en snar framtid, det måste varit någon mening med även det.
Skrämmande.

Aktivering i form av löpning givetvis, 8,5 km i en raslig fart vilket det dock inte kändes som. Även intervallträning på svartaleds löparbanor har vi provat på.
De är gott när någon annan håller i träningen, jag tror helt klart att jag skulle kunna leva med en personlig tränare.
De sög rejält i benen och svetten rann rätt bra ett tag. God känsla.

Fika på Böckman i Bromölla med bästa tant N och liten gosse, det blev en massa bus som slutade i vågrät ställning på café golvet, tur man inte är känslig.
En hel kväll med Mollies kusin som avslutades lite efter elva med att vi alla tre låg i en hög i soffan med slutna ögon. Mysigt

Biltema, Ekohallen för diverse inköp har klarats av, ett nödvändigt ont, det underlättar förstås att Mollie är så rar i affärerna, men jättekul tycker jag inte att det är.
Lilla fröken fick ett par nya stövlar, vilka nu inte var så värst billiga, men man kan ju knappast begära att dom ska vara ute om dom inte har torrt på fötterna. Hoppas nu bara att dom tål vatten med :)

Grusbak ;)

Vi har haft en stor konflikt, nån gång måste det ju komma.
Detta hade väl inte blivit så stort om nu inte jag blivit så urless på de hela.
Jag kunde ju helt enkelt bara ignorerat det hela och fokuserat på det som jag är så bra på. Att andas.
Men ja, även solen har sina fläckar, jag är inget undantag.
Problemet är bara att jag blev rosenrasande på mej själv för att jag lät mej provoceras, jag har ju tränat på det i två års tid nu och jag ansåg mej vara bra på det, att helt enkelt inte låta mej provoceras.
Men när klockan närmade sej elva och jag fortfarande inte fått myset i säng så började jag svaja i min tro på om jag kommer att orka med detta själv.
Hon skrattade och grät om vartannat och själv kände jag att kokpunkten var nära.

Jag har skrivit det innan och det är att sen jag själv fått barn så kan jag förstå att människor går över gränsen av vad som kanske är lämpligt.
Jag förstår bättre hoten om att snart sätter jag ut dej till trollen i skogen.
Akta nu så inte polisen kommer och tar dej osv.
De låter kanske hemskt, men jag har till och med en viss förståelse för dom som gör något fysiskt orätt mot sina barn.

Som väl är vet jag att ofta när sånt inträffar så saknas den lilla spärren som vi flesta människor har, den spärren som talar om att nu är det bra, nu är det dags att prova med en annan taktik.
Jag besitter den spärren och efter lite taktik snack med mej själv så anföll jag mitt mys på ett annat sätt.
I stället för att jag bet ihop käkarna och blev stel som en pinne av ilska och otillräckligt så mjuknade jag, jag blev som en degklump som rann ut runt mitt förtvivlande mys.
Omfamnandet av denna nu så mjuka och stora degklump lugnade henne, vaggandet och sjungandet om björnen som sov fick henne tillslut att slappna av och somna i min famn.

Anfall är inte alltid bästa försvar.

Jockarp.