Jockarp....

Koktrosschefen ;)

Höstmarknad, det är något visst med den, men igår blev jag faktiskt lite besviken.
Solen lös och det var en underbar höstdag, likväl var det tunt med folk i stan, de var tunt även med knallar.
Vad händer, håller detta på att dö ut fullständigt? Man blir ju skraj.
Jag brukar investera i nya sockar på dessa marknader och siktet var i går inställt på att fylla mysets lilla socklåda.
Här kommer ännu en besvikelse, ett sockstånd men inga passande och alla utan slirskydd, inte okej.
De kan ha funnits andra försäljare i samma bransch men dom missade jag helt i så fall.
Istället för att dra ner mitt goda humör i botten på grund av dessa besvikelser så begav vi oss till järnvägsparken för att gunga lite.
Mungiporna upp på min dotter vilket då smittade ner mej, hon gungade och skrattade, gungade och skrattade, ända tills fingrarna var kalla, stela och skiftat färg till den samma som de små söta smurfarna har.

In en snabbis på ICA och hem till borgen för att laga lunch.
Med blixtens hastighet snodde jag ihop en smarrig måltid och sen blev det sömn i vagnen.
Jag gick en liten runda för att natta Mollie.
Jag såg mitt palats med andra ögon, det gör jag alltid när jag kommer hem från en resa.
De spelar egentligen ingen roll om jag varit hemifrån en natt eller en hel månad.
Det händer något inom mej.
I går gick jag upp till den stora eken, allt sly runt om den hade sågats ner, så det såg helt annorlunda ut.
Gräset var klippt runt hela gården, allt så perfekt ut, allt var perfekt.
De stora trädet såg maffigt ut där det stod och stoltserade med sina 2-300 år, vilken historia, alla årstider, alla skiftningar, alla händelser.
Jag känner en ödmjukhet inför de.
De spratt till i hela kroppen av lycka när jag gick med barnvagnen och såg allt detta. Träden, trädgården, längorna, alla hästarna, katten som kom springande, de spratt till i min kropp när jag såg på mitt hem, min borg. mitt palats.

Att man måste resa bort för att komma hem och uppskatta allt. Att kunna dra ner denna ljuvliga lantluft, att se alla färger, uppskatta att ett par buskar sågats ner, att se skillnaden. Att låta sej njuta till fullo av vad man faktiskt har.
Den gåvan man fått i att bevara, skydda och fortsätta att skriva på historen om Månsagården och denna lilla by Jockarp.
Ja jag är glad över att resa bort och komma hem och känna dessa känslor över mitt älskade Jockarp.
Hm jag har nog tur jag ;)

Jag har ett nytt lopp inplanerat till helgen så träningen och uppladdningen för det är i full gång.
Maraton mammorna drabbades samman på en idrottsplats i Olofström under gårdagen, intervallträning stod på deras schema. Om det var så smart upplägg återstår väl att se efter loppet.
De var tufft, framför allt att ta sej in till själva löparbanan. Hänglås på varje grind och dörr.
Hur tänker man där?
Lätt att idrotta, röra på sej och leva ett sunt liv när man motarbetas så totalt.
Efter många om och men kom vi i allfall, en snubbe blev oss behjälpliga och sa glatt att vi kunde gå ut igenom snurran när vi var klara.
Passet började med några varvs lugn jogging och så klart en massa snack.
Vi sprang sen 200 meter i tröskelfart, det var tufft, men det var liksom meningen med övningen. Vi körde åtta pass och nog kändes det i benen.
Nedjogging och mera surr, lite stretching och sen var det dags att vända hemåt.
Hmm jo jo alla grindar var låsta, kul. Efter ett snabbt överläggande togs beslut om att rulla fram en soptunna till grinden och sen hoppa över.
Frågan ställdes. Seriöst hur ofta brukar man behöva planka ut från ett ställe?
Vi flinade lite åt de hela och jag konstaterade surmulet att Olofström är en skit kommun, annat är det med Sölvesborg och idrottsplatsen svartaled, där är alla välkomna. Surr surr surr.

Kvällen avslutades sen med lite kusinhäng, myset blev lite grinigt så hem och sagostund under dunigt täcke. Gaah så mysigt.
Med risk för att bli tjatig. Men gårdagen åker ändå ner i asken med braiga dagar.
Lättlevt.

Jockarp.