Två-åringen....

                                                                 

De finns inte många likheter mellan mej och Zlatan.
Men det finns en.
Jag bara älskar den kommentar han fällde när en journalist frågade vad han gav Helena i förlovningspresent. Då när han svarar som om det vore de självklaraste i världen.
-Hon fick ju mej, Zlatan.
Detta följdes sen upp med hans sneda leende och ögonen såg pillemariska ut.

Likheten mellan mej och denne man är att presenter uteblev. Likt frökens första födelsedag så stod hon utan även på den andra.
Hon har ju mej och jag gav henne livet.
Nej nu glömde jag, hon fick ju en ny tandborste, grön med lilla katten Jansson på, hon blev själaglad ;)

                                                              
Vi hade en mysdag vi satt uppkrupna i soffan och tittade på Dora utforskarren, vi hade kaffebesök av mormor och morfar och där kom det gåvor.
Hon fick en ny barnkammarbok, den rosa.
Hon fick en ny mysdress, den var röd.
Vidare fick hon sitt första möblemang, hon var så söt, så stolt.
- Mamma sitta där mamma sitta här var det typ hela dagen :)
Vi åt nygräddade pannkakor med en touch av kardemumma till lunch. Under mysets middagssvila snodde jag ihop ett par nya smarriga cheescakes att fylla upp boxen med.

Det är drakens år enligt kineserna och det får jag väl vara glad över att det nu inte är här, men nog är det mus och råttår alltid.
Fällor tycker jag är krångligt, jobbigt och äckligt så jag kör kort och gott med gift här i palatset.
De har ju förstås en baksida och det är att när lilla musen ätit av giftet så springer den runt, dör och ramlar ner i väggarna, därefter börjar den osa katt.
Detta är nu vad som hänt i vårt hem.
Tvi säger jag bara.

Förkylningen är segare än vad jag trott, hon hostar fortfarande, men hon är betydligt piggare, så på eftermiddagen tog vi oss ut en sväng.
En liten tur på fyrhjulingen och upp och säga hej till kusinerna.
Sötnosarna hade en present till myset och dom hade ritat fina teckningar.
Glada åkte vi sen hemåt igen till vårt dödmusluktandehem. *klök*
Trots att mamman envisas med att göra en Zlatan så fick hon en fin dag, hon fick ta emot så många fina hälsningar, kort på lådan, presenter och skönsång på telefonen från Lund, vad mer kan man möjligen önska sej ;)

Ihop med fina kort i lådan till Mollie kom min lönespecifikation. Jag skäms nästa lite när jag öppnar den.
Att man får betalt och så bra betalt på att göra något så roligt det är ju nästan för bra för att vara sant.
Härligt är att man ska få spendera fredagsnatten på världens kanske bästa arbetsplats ;)

Ja det storaslagna kalaset uteblev på grund av hälsoproblemen. Jag hoppas att vi ska kunna ha  bjudning nästa vecka istället.
För att gottgöra att tårta uteblev så erbjöd jag födelsedagsbarnet lite godis. Barnet sa inte.
Va vad är det för gener som slagits ut, jag var gottesugen och ville ha.
Jag kämpade på och tillslut efter lite påtryckningar offrade hon sej och tog ett par chokladbitar.

När klockan började närma sej tiden då förlossningen tillslut skulle avklars för två år sen, då när det lilla barnet tillslut kom ut till denna värld.
Då kände jag det igen.
Den smärtsamma ensamheten som fyllde hela mitt liv de första dagarna i Mollies liv.
Och ja, jag grät.
Det var inte så det skulle vara, det var inte så det skulle bli.

Jag vill ändå avsluta detta inlägg ljust, så snoret och tårarna torkades och som förra året gratulera jag både mej själv och Mollie, gratulerade oss för att vi faktiskt överlevt ett år till tillsammans.
Och året har varit utvecklande och roligt, med mycket glädje, skratt, pussar och kramar.
Två år med Mollie har varit tufft. Men ändå-
Lättlevt.

Första bilden på Mollie :)

Jockarp.