En gång ingen gång, två?.....

Majskrokarna ska alltid med  ;)

Jo det här med stäver-bokstäver är ju för roligt, byter man ut en lite bokstav så kan det förändra ordet så det blir så där småroligt och sockersött.
Ta ordet fis tillexempel Mollie säger alltid.
-Mollie pes.
När hon säger det så ler jag och ber henne säga det en gång till för det låter så roligt, hon säger det gärna en gång till.
Hon har klänning på sej ibland och då säger hon ofta.
-Mollie har pin klänning på sej.
Hehe lika sockersöt så klart. Jag undrar varför F är så svårt att säga.
En annan sak jag hört nu på sista tiden är att hon säger dej istället för sej.
Hon kan säga.
-Mollie måste byta blöja på dej.
Eh nej de måste inte Mollie alls.
Jag säger inget men jag ler åt det och jag får en sån mysig känsla i kroppen. Kan man le med hela kroppen så är det just vad jag gör då.
En puss på myset blir det iallafall nästa jämt när den känsla kommer.
Hur underbart är de inte då att få var med på hennes resa i livet.
Jag älskar det.

Dagis är en bättre inrättning än jag förut tyckt, jag är glad för att jag känner så, så att det inte är tvärtom.
Jag får en hel del saker gratis just nu märker jag och det är förmodligen på grund av mysets skalbagge tid. Varje dag och efter varje måltid säger hon nu.
- Mollie måste tvätta händerna. Jag har aldrig propsat på det och gör det inte heller nu. Men det har blivit en vana i lilla fröken Vilhelmssons liv.
Jag tycker att det kanske vore bättre att tvätta sej innan maten men det är väl inte så noga :)

Badhuset i går, inte hysteriskt med folk men nästa, Mollie sa faktiskt till själv efter en timmes bad att hon ville gå upp. Knappt hann vi hem fören hon somnade. Sjön suger minsann.
Jag snörade på mej dojorna för löpning.
Det som inträffad under gårdagens utövande av springningen har aldrig förut inträffat.
Jag började med rundan där mördabacken finns med, det kändes bra, vidare tog jag en sväng upp om grundsjön, vidare ner i byn Ebbalycke och genom Gammalstorp på väg mot Jockarp.
Löparklockan visade att jag sprungit en bra bit över milen men jag var fjäderlätt detta trots att motvinden tog ett hårt tag om mina kläder och det bet ordentligt i mitt ansikte.
Men denna nya känslan när man efter en mil fortfarande kände sej som man precis lämnat gårdsplanen så kunde jag inte låta bli.

Denna smått tokiga kvinna som tidigt på året 1977 döptes till Hannie Emma Leonora Vilhelmsson svängde helt enkelt av och siktet var inställt på andra rundan upp i mördabacken. Ni som haft den stora glädjen av att utmana er själva i denna backe vet att det inte bara är en liten slänt som man lätt kan ta sej upp för.
Tiden kändes rätt, jag var stark och med 15km löpning i benen sprang jag upp en andra gång. De konstiga var att det kändes precis lika tungt, eller lika lätt som första svängen. Stillastående kändes fort ;)
Skämt och sidor, de gick faktiskt att ta sej upp en andra gång, men jag tror att det dröjer ett par dagar innan jag åter angriper denna fruktade vägg.
Jag behöver väl knappast skriva att munnen och leendet var i storleksordning med frihetsgudinans mun. En och en halv meters flin den resterande vägen hem.
Rundan slutade på 18km och jag njöt hela kvällen av min småknäppa bedrift ;)
Så jobbar jag.

Och på tal om jobb, idag väntar en heldag med bokpusslet som håller på att läggas. förväntningarna är spända på vad dagen har att bjuda på.
Vila från löpningen alltså.

Jockarp.