Sidorna från 78 och framåt läses nu högt, vilken annorlunda känsla det är att läsa högt, jag gillar det trots att rösten ibland känns sliten. Vad det gäller bokprojektet så har jag en grymt spännande tid framför mej, massa nya saker som de ska beslutas om, olika val, mina val. Lite skraj blir man allt när man tänker på det, tänk om det inte känns så bra som jag tänkte mej, tänk om, ja tänk om. Jag känner mej ibland liten och ensam, dessa val hänger på mej, enbart på mej, jag kan bolla mina funderingar med andra kunniga människor men det är tillslut mina beslut och mina ord som kommer att stå i boken. Men det är ju det jag vill, det är ju det som måste ske, för att jag ska kunna lämna den biten bakom mej, så hur svårt kan det va?
Boken har ju inte skrivits om och av någon annan alltså kan den ju inte jämföras med något annat, de finns ju bara en enda bok som kommer att heta det min bok kommer att heta. Jag gillar tanken på att människor kommer att läsa den av spänning och av nyfikenhet på mej, vissa kommer att köpa den för att se om det står något om dom, vissa kommer kanske att köpa den, lusläsa den och fundera på om dom kan anmäla mej och sätt dit mej på något sätt, hihi jag kickar, låt dom komma.
Men mitt hopp står i att även människor som inte vågat komma ut som homosexuella ska läsa den och finna styrka, till att från den dagen leva det liv som dom själv vill. Hopp om att politiker läser den och ser hur fel något så rätt kan bli. Jag hoppas att barnmorskor, förlossningspersonal och BB personal läser den och förstår hur livet ibland kan förändras och att särskild behandling då kanske är på sin plats.
Jag hoppas att psykologer läser den. Jag hoppas mina vänner läser den och känner igen sej att just så var det, det var detta dom fick gå igenom med mej, inget förskönat eller förfinat, att detta är det dom upplevde ihop med mej.
Jag hoppas även att min ex frus och hennes familj läser den och kanske kan sätta sej in i vad dom utsatte mej och ett ofött barn för. Att om det inte gått upp för dom innan så kanske att det då ringer en klocka i huvudet på dom och att uppvaket blir totalt att det som skedde var så fruktansvärt fel.
Jag hoppas att min blivande fru läser den och får en förståelse för vad jag är för en människa och vad min tunga ryggsäck innehåller.
Eh Jag hoppas ju klart att hela Sverige läser min bok Och att det kan förändra något och öka förståelse för vissa människor i samhället.
Jag hoppas även att jag en dag ska läsa den och känna att det är historia att det ligger långt borta i tiden, en tid som inte längre är viktigt.
Men det är framtid, jag är inte där än.
Dåtid.
Myset åkte till skalbaggen och jag for till bruket. Hövdingen bjöd på semla till kaffet, sämre chef kan man nog allt ha ;)
Ännu en arbetsdag som rusade fram, vi hade väldigt roligt och vi skrattade mycket, detta blandades dock med lite seriösare diskussioner om skiftbyte och omplaceringar. Vårt skiftlag ska kastas om, två åker bort och två nya kommer. Jag tycker att det är synd att man förändrar och ändrar på ett väl fungerande skiftlag, jag förstår inte syftet liksom och jag vill förstå. Mej personligen spelar det mindre roll med vilken jag jobbar med, det känns som om jag skulle kunna jobba med satan själv och ändå trivas. Jag har lätt för att vända neggokänslan till något oneggo just nu. Den känslan får gärna fortsätta att hålla mej i sitt våld.
22.00 chekade jag in i palatset i Jockarp igen, jag såg spår i snön efter en het debatt och intriger, Jag kände en glädje över att jag inte var hemma när helvetet brakade lös på min gårdsplan. Det är inte konstigt att det är krig på jorden när inte ens människor med samma intresse kan hålla sams. Ibland undrar jag om jag inte skulle emigrera till någon mer folktom plats.
Myset var iallafall vaken och morbror var den som var barnpassare för dagen. Allt hade gått bra och kusinerna hade varit med på dagis och hämtat hem henne.
Vi läste boken om Fridoline som nu är favoriten, sen var det godnatt.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar