Det oförglömliga loppet....

Glada och laddade :)

Kolla in snubben bakom, alla var helt tokiga i Svenskarna :)

Nu är jag tillbaka.
Ett nytt äventyr är till ända.
Det var en spännande resa, att resa med andra som har barn och barn i samma ålder som myset, de kan både vara till godo och till ondo. Man kan locka och pocka lite extra, locka med vad den andra gör och får. Det negativa är ju när dessa små busfrön enas om bus, det bli då dubbelbus ;)
NewYork levererade iallafall som vanligt av allt vad som möjligen kan tänkas finnas på jorden.
Men nu var det ett litet uppdrag som skulle utföras inte enbart semester alltså.
Ett lopp skulle springas.
Vi gick upp tidigt och åt en frukost bestående av ett par bananer och lite vatten. Kallt som mitt i värsta vintern gav vi oss av till startfållan.
Vi stod och huttrade i en timme sen började den Amerikanska nationalsången sjungas. En grym upplevelse. Patrioter och en heder åt det.
Starten brann av och sakta började vi ta oss framåt cm efter cm, de gick trögt. 13 minuter efter att startskottet gick passerade vi området med texten Start på. Nu blev det allvar på en gång. Vi var igång.
Central park ett varv och jag kändes fjäderlätt, jag trodde inte mina ögon när jag passerade skylten med mils informationen på. Vidare drog vi in mot stan mot times square. publikensjubel mötte oss.
Go Sweeeden och Hejja Sverige skrek människor vi passerade. Leendet spred sej och man svävade än lättare. Känslan kan inte beskrivas, den måste upplevas.
Jag var fjäderlätt fram till cirka 18 kilometer sen börjades det kännas allt mer jobbigt.
Men jag knatade på.
Sista tunnlen var jag helt slut men lyftes ändå upp av lyckliga människor som sprang och tjoade så hela tunnlen ekade. Jag såg ljuset och det var bara 400 meter kvar. Pang i mål på tiden 1,55 eller möjligen 1,53 vi är inte riktigt på det klara med det än.
Jag blev faktiskt lite rörd när jag fick min medalj om halsen, jag hade fixat det. målet var uppnått.

Min kära vän som varit ett grymt stöd och ett ständigt följe i min utvecklingen från bergsget till löpare sprang i mål på tiden 2,05 alltså inte illa det heller.
Nöjda high fiveade vi oss och plankade på tunnelbanan och åkte hem till våra familjer.
Jag får erkänna att jag på kvällen när vi satt och tittade på våra små barn som plumsade runt i badkaret och skvätte vatten på oss så kände jag en stor tomhet.

Kidsen hade det kanon :)

Nu då?
-Ja det är frågan det.
Vad ska vi hitta på näst?
Vi har förvisso en hel del projekt på gång var och en på varsitt håll, men detta att stötta och pusha varandra till mål man inte riktigt trodde att man skulle nå den dagen dom sattes upp, det är grymt kul.
Men en lite paus kanske inte är fel :)

Ja det var värt det :) Nöjd.

Jockarp.