Det går framåt....

Min lilla raggarbrud ;)

Jajamensan vår lilla treåring har nu spatserat runt på gårdsplanen med både sadel och träns på sej, vi har tänkt oss att öva lite i ridhuset nästa gång. Det är förnämligt med ponny jämfört med halvblod, allt går så mycket lättare.
Medans vi hängde i stallet fick morbror busa med myset. När vi kom in fortsatte buset tills svetten öste av henne. Hon var helt uppskruvad den lilla ungen.
Aktiviteten med att sparka boll men en lite hund resulterade i total utmattning. Svettig i pannan och ögonen halvt slutna bar jag in mitt utlekta mys i sängen. Hon somnade bums.
Jag tog tag i att fylla på frysen med godsaker, kakor bakades och lite annat bus hann jag med innan myset vaknade.
Uppstigning och rakt ner i badet, bubblorna sparades det inte på och håret fick tvättas under tvång. Men det fanns inte mycket till val. Vi skulle till frissan.
Min lilla sockergris satt som ett ljus och tittade sej i spegeln under hela klippningen, hon log ibland och ibland satt hon med ett stenansikte.

Duktig är bara förnamnet på fröken :)

Jag har fått ännu en ny bekantskap och eftersom min sommar, mina planer och min tro om att allt skulle lösa sej lite enkelt för mej så måste jag nu istället kämpa på.
Nu ser jag möjligheterna och jag fångar varje ögonblick till att träffa någon ny trevlig människa att dela palatset och Mollie med.
Jag föreslog en dejt med denna nya bekantskap.
Det är ett litet lotteri, vissa människor blir rädda för min rättframhet men resonemanget går, är dom rädda är dom fel för mej.
Denna bekantskap vågade och bara det är ju ett stort plus och givetvis en förutsättning för att det ska kunna bli en livslång kärlek.
Skumt ändå, för ett par dagar sen hade jag inte en susning om att denna människan existerade och snart ska vi träffas :) Sjukt.

På väg med fikabröd :)

Vi har pysslat med lite målarbete i palatset och det blir så vansinnigt fint, vi jobbar bra ihop jag och Mollie. Jag tror att vi ska ge det ännu en smörjelse men vi har ju sommaren för oss.

Löpning, jodå det flyter på. Jag och min allierade sprang ihop, en runda på 12 km blev det och det kändes lite väl kort, det var inte tyst en sekund.
Vi hade så mycket att prata om, det var kärlek, nya utmaningar, politik och löpning. Ja herregud vad det gick lätt. Till helgen kör vi en repris på det, vi ska surra oss genom ett lopp på 8,7 km, då är det dags att springa för cancerforskningen.
Jag vill klart slå ett slag för det, spring ni som kan, det är för en mycket god saks skull.

Nymålad trappgrund, Bra där!

Jockarp.