Konstruktiv kritik....

Hon är då mitt allt <3

Gråtfärdig.
Ja det är inte ofta jag känner mej så totalt uppgiven som jag gjorde under några minuter under gårdagsförmiddagen. Jag lämnade myset på skalbaggen och körde vidare till min hjälpande hand i projektet bokskrivning.
Jag var orolig när jag körde dit och tyvärr var det befogat.
Inte total sågning av den oberoende läsaren, men det sved ändå till en hel del av hennes utlåtande. Berättelsen är bra och läsvärd, men den behöver justeras och finas till.
Det är det som gjorde mej så uppgiven, ledsen och stött.
Jag kände att jag var klar med detta, att jag skulle gå vidare. Nu tvingas jag att ändra och fortsätta att jobba på, flytta och försöka mej på att få ett annat flöde i berättelsen.

Funderar ;)

Kärlek till blommor :)

Jag gav mej tusan på att jag inte skulle lipa när jag körde hem.
Det är ju inte så att jag har en pistol riktad mot huvudet precis. Jag gör detta av egen fri vilja. Så varför gnälla?
Och när jag rensat tankarna lite på färden hem så fick jag åter ett leende på läpparna.
Jag är så tacksam för att jag fick chansen att pröva en helt oberoende läsare till min bok så jag kan skriva om och förbättra, alla får inte den chansen.
Men jättekul tycker jag inte att det är just nu det är ett som är säkert.

Att jag är lite känslig nu kan bero på att det är en hel del som inte gått min väg den sista tiden, vägarna har grusats en efter en och det är inte latjo att hänga i de stimmet.
Jag måste ta mej ut, simma vidare till lugnare och tryggare vatten.
Var finns det?

Fånga dagen ;)

Jag satte mej ner med tron om att bitarna skulle falla på plats, men nä jag var nog i en mild grad av chock.
Jag gav mej och gick upp till min mamma, jag berättade om hur jag kände inför detta och hur tankarna gick. Hon gav mej lite goda råd om boken och om hur hon ofta uppfattar böcker hon läser. Hon sa även att jag kan vänta med att ge ut den, ingen panik.
Hmm det känns inte bra.
De sista och kanske klokaste hon sa va.
- Ta och spring en runda.
Sagt och gjort, jag sprang det lättade något men det hängde ändå kvar något obehagligt, ett nytt försök gjordes och nu med kaffekorgen, myset, mormor och hundarna upp i vitsippebacken.
Fokus på annat. Och det fungerade, jag kom vidare i mina tankar.
Jag hade samlat mod och kraft upp på banan igen.

Jag ogillar verkligen den sidan av mej själv som låter sej slås ner, jag vet att den sidan behövs men ändå, jag vill inte veta av den.
Längtan efter att ha en stor mjuk famn att krypa upp hos i soffhörnet var stor i går.

Bästisarna...

Lite god motvind eftersträvas så att mina segel åter kan fyllas.

Jockarp.