Besviken....

Eftersom det nästan aldrig blir som jag har tänkt mej så är jag nu inne på att jag inte ska tänka mer.
Jag har sett mej själv som en tankeläsare, i och för sej bara mina egna tankar och dessutom verkar det bara funka ibland, för ibland fattar jag ingenting.
Snurrigt?

Tänk att jag får till mej ord som:
"Du är ju het som asfalt på sommaren"
"Milf"
" Vem skulle inte vilja dela livet med dej"
"Flatornas flata"
"Snyggeflatan"
Ja jag skulle kunna hålla på en stund till vad det anbelangar.
Men nu till själva problemet.
Jag har inte precis haft det tunt på dejtingfronten, inte till att börja med i alla fall, faktum är att jag fått mängder med förslag, vissa har jag varit lite skeptisk till men andra har jag varit väldigt intresserade av.
När vi då kommer till själva momentet att ses. Så händer något.
Jag vet inte vad det är för hade jag vetat det så hade jag sett till att styra upp problemet, för problem det är det.
Datum, tid och plats kan vara bestämd, men då drar sej fröknarna dejt ur.

Känslan jag då får är lite som samma jag fick efter min ex fru utspel.
Jakten är över.
När min ex fru gjort allt en flata kan göra så var det inte kul längre, hon gick visserligen så långt det var möjligt, det gör ju inte dessa andra brudar men än dock.
När dessa dejtobjekt fått till ett möte med sitt byte läs mej ser dom sej som segrare. Dom har pratat, visat upp sej och väckt ett stort intresse i mej. Jag har gått i deras fälla. Bekräftelsefällan.
Dom har då fällt sitt byte (mej) jakten är över.
Jag fröken idiot står då kvar och funderar över vad som hände när ännu en dejt blev inställd.

Jag blir sur, ledsen och besviken just med tanke på att jag går in med ett intresse och en tro om att här kan finnas en fin människa som jag kan tänka mej en framtid med. Jag är öppen, ärlig och rättfram. Men jag bjuder även in till möjlighet till att dra sej ur i tidigt skede, men nej. Mötena ska genomföras. Fram till just när det börja brännas.
Jag kan inte låta bli att fundera över varför vissa människor tycker sej ha rätten till att leka med andra människors känslor, att man inte behöver köra med öppna kort.
Är det verkligen så att det bara är dom som beter sej lumpet som får hugg?
Jag är ingen lumpen tjej och jag har ingen tanke på att bli det heller.
Så hej ensamheten, eller?

Okej möjligt att jag är lite känslig, kinkig och att det inte är sååå farligt, men just nu när det har det duggat tätt med saker som inte gått min väg så är jag liten och väldigt sårbar.

Tankar på ovanstående problematik får läggas åt sidan några timmar för nu ska jag i kärlekens tecken pratar med ungdomar.
Konstig känsla att prata om det jag saknar mest just nu.

Jockarp.