Mer komplimanger och vänliga ord..

Trött efter dagens träning :)

Ponnytämjaren gästade oss under förmiddagen och det gick kanon. Lite longering i ridhuset sen var det dags att utmana den lilla tjocka ponnyn. Jag fick äran att hålla när ponnytämjaren skulle upp på ryggen.
Jag frågade flinande vad jag skulle göra om lilla ponnyn bestämde sej för att dra iväg.
- Du ska hålla typ var svaret.
Hehe. kul.
Pallen fram och foten i stigbyglen och sen upp. Inte hela vägen men hängandes på sidan skrittade vi några steg. Avhopp och sen var det upp och proceduren upprepades.
Lilla ponnyn var lugn och snäll hela tiden. Nästa gång känns det som det är läge att gå hela vägen.
Undra just om jag ska hålla då med ;)

Nya stolen :)

Vi drog till ekohallen, vi behövde nya brassestolar. Mollie hittade en liten grön campingstol som såg ut som en groda, den skulle hon ha.
Mallig som just en groda blarrade hon sen om sin stol stora delar av dagen.
En kolsäck, grillgallerborste några nya bollar och annat bra att ha stoppades ner i vagnen.
En fem kronors korv slank ner i mysets mage vid utgången samtidigt som jag stod och socialiserade mej med några kändisar.

Jag fick ett samtal från min vän i norr. Det är väl märkligt, jag skrattar alltid under och efter samtalen med henne.
Samtalen är sällan helt rumsrena, men som dom föräldrar vi nu är så blir det lite seriöst snack emellanåt, väldigt lite dock :)
Men hon är en sån där "få en att må bra människa"  Tack för att jag har såna människor i mitt liv.
Ni glädjespridare ni är helt ljuvlig och ovärderliga.

Är jag en lekplats eller.

Efter en liten formsvacka med lite hosta, nysande och snorande var jag översugen på att springa, så det gjorde jag. En lite sväng på berget där björk och bok nu spräcker sina knoppar på löpande band. Det är nog första gången på mina 36 år som björk och bok slå ut samtidigt.
Vackert är det iallafall.

Jo just det, det här med komplimanger hur är det nu med det igen?
Jag har nu i mogen ålder kommit fram till att det är underbart att få. Jag blir glad och det spritter i kroppen, jag bli fnittrig likt ett litet barn i en gunga.
Men att ge, det må nog vara ännu underbarare.
Men, jo för det finns ett men och jag har varit inne på det innan, det var det här med tjejen på ICA som jag sa till att hon hade fin frissa. Hon höll på att krypa ur skinnet av mina vänliga och välmenande ord.
Varför är det så?
Jag blir faktiskt lite ledsen över tanken på att man inte vågar berömma eller säga att något är vackert utan att folk ska känna sej obekväma.
Jag vill säga att något är vackert utan att vara rädd för att mottagaren ska bli varm om öronen. Är det omöjligt i Sverige?
Kan man inte vara vänlig utan att det blir tokigt.
Är man sen inte vänlig då tar folk åt sej av det och blir sura.
Moment 22 hej hej.

Ibland äter vi sand. jummi ;)

Eh jag fortätter nog att säga vackra saker till vackra människor, jag får väl riskera att öronen skiftar i färg.
Psst; jag gillar också komplimanger.
( Och igår fick jag glädjande några, tack för det)

Jockarp.