söndag 24 november 2013

Trebent....



Prinsessorna av julmarknader, ja det är nog vi det.
I går hann vi med två marknader, dom var förvisso inte jämförbara med huseby, men så är det ju inte många som slår den heller.
När vi körde från den första marknaden på väg till den andra så körde vi på villoväga. Jag gillar det där med att köra fel när jag har gott om tid, i går var en sån dag. Vi körde förbi vackra sjöar, små vattenfall och vackra gårdar.
Supervilse ute på en smal grusväg frågades det om vägen. Mannen som var tänkt att svara på frågan hade en trebent labrador. Mollie satt i bilen och konstaterade att de fattades ett ben på hunden. Undra om hon får några men av det. Mannen bröt på tyska. Jag undrade vad hans historia var, hur han hamnat där och varför hunden bara hade tre ben. Många frågor som bubblar upp efter ett tag.

Lite spontant hade fröken flickvän bestämt med några vänner att vi skulle grilla uppe på berget, jag super gilla spontant, grillat och så älskar jag ju berget, en fullpoängare alltså.
Tjejerna var vid gott mod när vi lastade fyrhjulingen med grillpinaler. Dom förstod att mycket kläder var en god ide, vinden skulle vina i deras små ljusa hårtofsar.
Vi drog iväg, en liten dam fram och en bak.
Fröken flickvän tog lilla mini i bilen och körde runt berget. Vi blåste rätt upp vi ;)
Det var kyligt, men det skulle bli värre.
Vid stugan träffade vi en pappa med sina döttrar, dom campade och hade så gjort natten innan, tydligen hade det varit lite småkyligt.
Pappan verkade väldigt seriös och pedagogisk, han pratade om frilufs och vildmarkssaker med barnen. Han kändes genuin, fram tills han korkade upp en öl i vindskjulet. Där slutade all möjlig imponering på mej.

Våra egna små imponerade inte heller på oss. Det var gnäll mest hela tiden. Dom frös, dom var törstiga och dom var hungriga. Ja, det är minsann inte lätt att tillfredsställa små treåringar.
Jag valde att inte lägga så stor vikt vid gnället. Jag såg istället glöden i grillen, den stjärnklara himmeln och jag så min flickvän och min familj. Det var ljusa bilder  trots gnället i öronen.

Jag blev av med halva styrkan på vägen hem, det var bara myset som ville åka motorcykel hem. Vi småpratade lite och den enorma frihetskänslan fyllde min kropp med rysningar från topp till tå. Välbefinnande.



Jockarp.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar