Obehag...

Ett mys vakna, sätter sej rätt upp i sängen och ropar på mej. Jag går in och hon säger att hon behöver kissa. Vi styr upp det och kryper tillsammans ner i hennes säng. Hon somnar lugnt. Jag går in till min säng, jag ligger i ett töcken varken vaken eller sovande.
Jag hör ett skrik från myset och hon kommer in till mej.
Hon är rädd. Hon gråter och andas häftigt. Jag tar upp henne i min famn in med henne under mitt varma täcke, vyssa henne och fråga vad det är.
Hon säger att hon kissat ner sej, men jag känner att hon är torr, det berättar jag och hon lugnar sej något.
Hon fortsätter att gråta och säger att någon legat i hennes säng, jag säger lugnande till henne att det är ju du och mamma som legat i sängen, inget konstigt med det hjärtat.
Med det lugnar hon sej och gråtandet och den häftiga andningen avtar.
Hon somnar och hon gör det i mammas trygga famn.
Det var en ovanlig natt men jag var glad att det var jag som var med och kunde trösta mitt lilla mys.
Vissa nätter är bra märkliga och denna fick mej att tänka på sagan om Guldlock och dom tre björnarna :)

Mot Tusenfotingen i festblåsan. Äntligen, vi har sett fram emot det, det kändes som om det var hundra år sen vi var där sist. Mollie var vid gott mod och babblade på.
Jag lämnade henne vid den stora röda mattan som dom brukar ha samling på och sen bad jag att får växla några ord med en av fröknarna.
Anledningen till det var att Mollie under jullovet pratat om att hon inte hade någon pappa och under utvecklingssamtalet vi hade innan jul så kom det upp på tapeten. Hur skulle fröknarna agera om andra barn, (vilket redan hänt) frågade Mollie om hennes far.
Jag berättade för fröken att hon löste de på ett väldigt smidigt sätt själv och sa kort och gott.
- Jag har ingen pappa men jag har ju morfar Ville.
När hon sa det kändes det bra för mej. Hon hade en egen förklaring som för henne kändes självklart.
Om hon fortsätter med detta vet jag inte men om det kom på tal så var mitt tips till fröknarna att bara säga, att Mollie har ju sin mamma och en morfar och med de skulle dom små liven nöja sej. Ja vi får väl se.

Med det så drog jag vidare i livet. Ett besök av en livlig dam väntade i borgen och det var som vanligt väldigt trevligt och tiden bara flög iväg.
Vidar mot bruket. Det blev ett väldigt lugnt pass utan större störningar. Skönt.
Hemma i borgen igen klockan 22 möttes jag av synen av en härlig bukett med blommor. Underbart. Det andra jag såg var min lilla dotter. Hon var vaken men trött så en kram och sen gick vi mot sovrummet och bokmys. En bok för dagen sen sov hon som en stock.
Nattningarna går väldigt enkelt just nu. Vi är inne i ett stim ;)

Jockarp.