torsdag 30 oktober 2014

4:21:36

Den medaljen smakar mer ;)


Jag har precis kommit hem från en väldigt häftig resa.
Jag satte upp ett mål och ännu en gång nådde jag det och jag gjorde det med bravur.
Det har varit en lång resa från det att jag anmälde mej till mitt första maraton. Och jag tvivlade på mej själv ända fram till att det återstod ett par kilometer av loppet. Jag har varit ödmjuk inför loppet. Alla klara nämligen inte att genomföra det :)

Det var en berg och dalbana som självklart måste upplevas för att förstås.
Men när jag låg på perfekt tempo och allt kändes som en walk in the park så small det plötsligt till vid 30-35 km markeringen. Här började det bli tufft på allvar.
Magen krånglade rejält och med det fick jag vackert ta och besöka den lilla blåa boden. Fem minuter gick och det kändes som jag tömnde ut hela magen på alla nyttig pasta jag tryckt i mej dom senast dagarna.
Ut från blåboden som stålmannen jag for. Jag var lätt som en fjäder. Det varade tyvärr bara en kilometer sen slog tröttheten till igen.
Jag sa till mej själv. Leonora du har sprungit över tre mil med dina ben, spring den sista med skallen. Och gudarna ska veta att jag krigade. Min kropp skrek nej och mitt huvud skrek fortsätt din slöfock ;)

Kroppen vann för ett ögonblick, jag tvingades till att sakta ner och gå en bit. Detta var jag skraj för, jag vet med mej själv hur svårt det är att komma igång igen och jag såg mej runt om kring på alla andra kämpar som fått slå av på tempot då den långa färden tagit ut sin rätt.
Jag bet i hop och sa till mej själv. Leonora, det heter att springa ett maraton, det heter inte att gå ett maraton.
Jag drog lite på smilbanden sen var jag igång igen.
Jag slet på och jag blev simmig i huvudet. Jag såg alla människor men jag kände mej ensam, jag hörde bilar men där jag befann mej fanns det inga det var bara jag där. Det fanns träd där och jag såg dom men jag såg dom inte. Jag kunde inte tänka på allt som hände runt mej, på alla träd, bilar och människor. Det enda jag kunde tänka på var att jag skulle på något vis i världen ta mej i mål. Helst så fort som möjligt och helst utan att kollapsa helt.



Lite kraft fanns det kvar :)

Det var så mycket människor som gick som jag passerade, mängder av vattenflaskor på marken, ambulanser som hämtade upp folk, kollade blodtrycket och bandagerade vrickade leder.
Det såg ut som en krigszon och mitt i allt detta befann sej lilla jag.
Vilken enorm känsla.
Känslan som jag kände när jag förstod att jag skulle ta mej i mål på mitt livs första maraton var fantastisk.
När jag fick min medalj runt halsen darrade hakan och tårarna kom. Stolthet var enorm över att jag faktiskt fixade det.
Jag bestämde mej och jag tränade för att nå det uppsatta målet.
Jag har gjort de så många gånger förut i andra sammanhang och det gör mej till en starkare person, jag gillar känslan av det.
Att utmanas, träna och genomföra.
Efter målgång sa jag till fröken flickvän;
- Aldrig mer.
Men redan efter vi gått ett par kvarter från målområdet började det snurra i skallen om hur jag ska kunna putsa till tiden :)

En dag för turistanden hann vi med och den var väldigt givande. Det roligaste var nog att man lätt kunde urskilja vilka som dagen innan sprungit maran, alla hade liksom lite samma stil. Vart vi än befann oss så såg vi dessa kämpar som nu ville förkovra sej i det Irland hade att erbjuda.
Vi tog oss en titt på Dublin Castle, vidare till St; Patricks cathedral. En vända inom Guinness och vidare till Jamesons distillery. Tempel bar var givet och där åts det delikata middagar till live musik.
Jag skulle kunnat utveckla detta inlägget till kilometer lång text men jag väljer att låta bli.

Stolt som en tupp över min tröja :)


Sammanfattningen är i alla fall att detta var en helt otrolig resa, jag har sällan upplevt något liknande när jag varit iväg.
Tacksamhet är ett litet ord för att förklara hur jag känner inför alla människor i min närhet som faktiskt hjälpt, stöttat och sett till att denna resan blev av och gick att genomföra.
Just nu känner jag mej stolt, älskad och otroligt tacksam.





Jockarp.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar