Världens barn....

Jag vaknade halv fem på morgonen, tankarna snurrade, jag var sugen på en långtur med löparskorna.
Halv åtta var jag iväg efter att jag stoppat i mej en banan, borstat tänderna och vätskat upp mitt vätskebälte.
Förkylningen var bättre men inte riktigt helt ok.
Om jag inte skullat springa hade jag aldrig reflekterat över min hals, men nu väger man minsta vink från kroppen på liten guldvåg.

När jag kommit ett par km på min löptur träffar jag en man som cyklar, han vänder om och hänger med mej en bit. Vi pratat löpning, han hade sprungit en mara och jag sög i mej av hans erfarenhet.
Jag funderade mycket på honom under den resterande löpturen. Rekommendationen löd. Ta med gel och tryck i dej.
Nu är jag i läget, ska jag eller ska jag inte. Jag är något skraj över att magen ska balla ur och det är minsann de sista jag behöver.
Dagens pass slutade med en halvmara i väder likt det Irländska. Allt var perfekt med andra ord. Tempot var lagom vilket är bra. Och mina komprimerade brallor hade åkte på igen.

Jag tog det lite lugnt efter duschen. Fem minuters vila på soffan efter lunchen sen var det dags att roa myset. Vi tog cykeln upp till kusinernas hus. Det busades inne med en handboll och studsmattan på utsidan fick sen en tuff stund med två små söta fröknar Vilhelmsson som gjorde konster och höga hopp.
Kaffe och surr för oss vuxna, en härlig eftermiddag.

Ett infall om restaurang besök från mej blev till verklighet. Vi drog in till stan, så himla mysigt att sitta vid ett bord och få maten serverad.
Klockan 18,00 startade konserten för världens barn i kyrkan som vi gick på. Det var helt fantastiskt. Myset somnade i min famn till sjönsång redan 18,15.
Det var ett par riktiga guldkorn som var riktigt roliga att se. Jag kom på mej själv när jag satt i kyrkan med min sovande dotter i famnen och en hand i fröken flickväns hand. Att det är ju just så här det ska vara i kyrkan. Rofyllt, vackert och kärleksfullt.
Ännu en dag som var toppen alltså ;)

Jockarp.