Farväl....

En morgonlöptur för att rusta mej för dagen, jag sprang lätt och ledigt i bra tempo. Jag mötte fröken flickvän på vägen, hon jobbade så vi vinkade bara till varandra. De stärkte mej i alla fall och tempot bibehölls hela turen.
Myset var hos mormor och höll henne uppe i ett högt tempo ;)
Efter hemkomst fick jag styra med diverse telefonsamtal och tankning av bil.
Ett bad i badkaret med myset gjorde att min förmiddag blev väldigt behaglig. Lyxig helt enkel.

Vid middagstid lämnade vi myset och körde söder ut. Vi småpratade stora delar av vägen, vi pratade om vad som väntade oss den närmsta timmen. Förberedelser är bra, men just in för de vi skulle få uppleva gick det inte att förbereda sej för. Det är omöjligt.
Vi satt även tysta och funderade på varsitt håll. Det var skönt att ha det så, vi förstod varandra. Tystnad kan vara bra.

Vi anlände till kyrkan och vi träffade vänner, kramarna var många. Alla såg tagna och ledsna ut, ord var överflödiga just där och då.
Vi gick in hand i hand och det var underbart att ha fröken flickvän så nära.

Jag kunde inte stoppa tårarna när vi stod framför den lilla vackra kistan. Jag kunde inte förstå, det gick inte, allt var så sorgligt, så litet och skört. Allt var fel.
Mina vänner visade en enorm styrka när dom tvingades att genomlida det ingen förälder ska behöva genomlida. Att ta farväl av sitt lilla barn.

Det var en fin begravning och jag är glad och tacksam över att jag fick var med och ta farväl, att jag fick dela sorgen med mina vänner.

Tårarna kom lätt under kvällen, jag var känslig. Men Mollie som var lyckligt ovetande om allt var på sitt vanliga fyraåriga humör.
Vid nattningen var jag så oerhört glad över att hon är så fysisk av sej. Jag behövde det. Jag behövde min dotters närhet. Jag behövde hennes små fingrar som pillade i mitt hår, hennes småflinande och huvudet som burrades in i min famn när lampan släcktes. Jag behövde min dotter så otroligt mycket just då.
Och ja, jag hade henne där.

Jockarp.