Barcelona, Barcelona.....

Nu är vi hemma efter ännu en helt fantastisk resa.
Den började dock inte så fantastiskt, Mollie vaknade på fredagsmorgonen och kräkte, hon piggnade till och var sitt vanliga jag under förmiddagen.
Vi fick lift in till stan och vi pussades och kramades, vad vi inte visste sen var att myset kräkte ner hela mormors bil på väg hem från stan. Inte dom bästa förutsättningarna och att lämna sitt barn ur form är inte heller kul, men de visst vi inget om just då.
Att jag sen haft problem med smärta i ryggen några dagar var inte heller helt optimalt för att resa och vidare då angripa ett Marathon. Jag var långt i från lugn.

Lördagen bestod av turistande. Vi åkt till Sagrada Familia vilket var en enastående upplevelse. Utsidan är speciell men insidan är manifik. En helt otrolig byggnad helt enkelt. Vi åkte förbi Torre Agbar, den byggnaden är nog mer speciell på natten än på dagen med alla sina lampor som skiftar i alla olika färger. Montjuics Communications Tower, de torn som upprättades för de olympiska spelen 1992 åkte vi förbi och nog var det en besynnerlig byggnad. En vända förbi Barcelonas hemmaplan Camp Nou hann vi med innan det blev kvällspromenad på La Rambla.

Mitt i detta stod lilla jag :)

Söndag och dags för start i mitt andra marathon, jag var osäker på hur det skulle kännas i ryggen. Jag pussade min flickvän hejdå igenom kravallstaketet och gjorde mej redo.
Jag stod i massorna med Montjuic i ryggen med utsikt över mäktiga Plaza Espanya. När nedräkningen drog igång flög konfettin mot himlen och tonerna av Queens Barcelona skrålade ur högtalarna. Jag rös i hela kroppen av känslan. Där stod lilla jag bland alla dessa människor och alla hade vi samma mål. Fantastisk känsla.
Loppet gick fint, jag kände redan vid fem km att ryggen skulle klara det, jag var något mer framåtlutande än jag brukar men det kändes helt ok. När jag passerade milen och kände mej stark var min övertygelse biff. En ny medalj kommer att hänga runt min hals lite senare under dagen.
Mp3 spelaren gav upp redan vid 9 km men det var inget jag brydde mej om. Jag öste på och njöt av folkmassornas jubel och av all musik utmed banan. När jag runt 3 mil började känna mej mör körde jag ändå på vidare. 3.8 mil var en gräns för mej, jag kom mot triumfbågen och skulle passera emellan den, jag var så sjukt trött så det fanns inget att ta av. Jag slog av på tempot och gick 50 meter, det fick räcka sen var jag igång igen. Svenskarna på plats peppade mej och skrek. Heja Sverige, det är bara en liten bit kvar. Jag knöt näven och bet ihop käkarna sen öste jag på för allt vad jag var värd och det var väldigt sakta de ;)

04:04:34 senare :)

Stolt :)

Jag nådde målet efter 04:04:34 sjukt nöjd givetvis. Jag hade lyckats att genomföra mitt andra Maraton, Det var alltså inte bara tur första gången ;)
Min telefon hade ballat ut på turen så jag fick låna en av en hygglig Italienare för att lyckats få tag på fröken flickvän. Jag lyckades även med det och eftermiddagen handlade enbart om mat och kärlek. Jag njöt av tapas, pizza och KFC. Jag formligen välte ner mat och kroppen sög i sej allt. Den känslan är omöjlig att beskriva. Belöningssystemet tillfredsställdes till fullo den dagen.


Vi strosade hand i hand nere vid vattnet och med en kaffe för mej och sangria i take away mugg för fröken flickvän satte vi oss tätt ihop på stranden och tittade ut mot havet. En helt underljuvlig afton.

Den klara är min :)

Marathon brillor :)

Lite vila vid hamnen :)

Hemfärden gick fint den med och jag var faktiskt i god form, lite stel självklart men jag fungerade. Myset mötte oss vid stationen och hon var i bättre form även om det hade varit en långdragen sjuka så hade dom haft det fint på undantaget.

Ett stort tack är på sin plats även denna gången för att jag hade möjligheten att uppnå mitt mål.

Har man sprungit Mara får man åka cykeltaxi :)

Jockarp.