Krakow....

Saltpåven och jag :)

Takkrona i salt...

Jag är nu tillbaka efter den förmodligen känslosammaste resan jag någonsin gjort.
Det har varit så mycket glädje, stolthet och sorg på fyra dagar så jag har svårt att bena ut alla känslor som rörs runt i min kropp.

Vi åkte till vad vi trodde en något fattig stad, detta visade sej vara helt fel. Allt var helt fantastiskt. Välskött stad, propra, vänliga och hjälpsamma människor.
Den första dagen startade vi med ett besök i saltgruvan som ligger tjugo minuters bilfärd från stan. En otrolig upplevelse när vi gick ner för 380 trappsteg och kom in i ett tunnelsystem som vi förmodligen aldrig skulle tagit oss ut för egen maskin. Allt var gjort i salt. På 150 meters djup låg det en kyrka där påven Johannes Paulus II var avbildad i salt. Han hade varit i gruvan flera gånger men aldrig under sin tid som påve.

Stolt....

Dag två bestod av ett maraton. Som vanligt var jag ödmjuk inför dom 4,2 milen som skulle avverkas. Jag har inte varit helt i toppform, men det skulle visa sej funka ändå. Det var en kylig men solig morgon. Jag valde långa brallor och långtröja. Valet var bra. Tre mil gick förträffligt, jag kände mej stark och pigg. Hjärnan var alert vilket var ett måste på grund av den dåliga asfalten. Den var lurig. Jag höll farthållarna med ballongerna med tiden 04:00:00 på en kilometers avstånd hela tiden. När jag kom till vätskekontrollen på 4 mil, stannade jag upp och tankade på ordentligt, jag var sliten. Jag drack och gick några meter sen drog jag igång igen.
Rakt in i kaklet som gav mej sluttiden 03:58:46 stoltheten såg inga gränser. Jag hade klarat ännu ett mål, en dröm. Under fyra timmar på ett maraton, det är bra :)

Jag åt som en häst resten av dagen och eftersom vi hade en badrumvåg på hotellet så kollade jag upp lite hur kroppen beter sej. Trots att jag åt och drack hela loppet och tryckte i mej all mat jag kom över under dagen rasade jag 1,1 kilo. De har jag hämtat upp nu men visst är det väl otroligt.

Här var det tungt att passera....

Sista resan....

Dag tre. En något stel kropp satte sej i en buss som tog den till Auschwitz.
Detta var en otrolig upplevelse. En fantastisk guide tog hand om oss och berättade den ena hemskheten efter den andra. De hon berättade och förklarade och visade oss det var inte ett krig.
Nej detta var falskspel och lurendrejeri. Dessa människor gick på egen hand rakt in emot döden. Dom var inte skräckslagna, det fanns ingen panik i barnens ögon, allt var lugnt och dom bara gick. Rakt in i dödskammaren. Hur kunde det ske.
Jag fick se så mycket som jag inte trodde fanns och jag fick så mycket berättat för mej. Detta viktigt som inte få glömmas.
Guiden som var en polsk kvinna avslutade rundvandringen med just dom orden. Detta får aldrig glömmas och hon tala till oss om hur viktigt det var att vi faktiskt var där, att vi tagit oss dit och att vi tar detta med oss därifrån.
Jag är ledsen över det jag fick se men jag är samtidigt glad att jag gjorde det.
Så ni som har möjligheten, ta er till den fantastiska staden Krakow och ta er ut till Auschwitz-Birkenau.

Den enda bevarade gaskammaren....

Efter denna resan var det extra skönt att komma hem och få en stor bamse kram av sin lilla dotter på tågstationen.

Jockarp.