Minne för livet....

Upp i det blå....

Denna sista resa slår det mesta jag upplevt. Jag har lärt mej så mycket om mej själv och om fjällvärlden. Det har varit utmanade, utvecklande och både psykiskt och fysiskt påfrestande.
Vi började med flyg till Kiruna, vidare blev det buss till Nikkaluokta. Där började vildmarken men det såg vi inte så mycket av just då. Vi checkade in direkt på Kalix flyget och bokade helikopterter till fjällstationen. 15 minuter senare satt jag bredvid piloten och tog bilder från en stigande helikopter. En helt otrolig upplevelse. Vi var så långt i från och samtidigt så nära trädtopparna, hisnande känsla.
Vi hoppade av hittade våra sängar. Vidare väntade ett toppförsöksmöte, ett möte alla som ska gå den östra sidan upp på södra toppen på Sveriges högsta berg måste genomgå.
Det var ett bra möte och vi fick vår utrustning i form av hjälm och klättersele.
Förväntansfulla gick vi till sängs och klockorna ställdes, vi ville inte missa något av dagen.

Redo för Keb...

Frukost och ryggsäckarna slängdes upp på ryggarna sen bar det av. Första biten gick på ganska plan mark, vi såg en liten ren och vi fyllde våra vattenflaskor i bäcken. Underljuvligt kallt gott fjällvatten.
Vi gick över en bred snöbro och där var smekmånaden över. Efter snöbron väntade storbacken och den var väldigt tuff för några i gruppen, jag och fröken flickvän andades helt normalt, vi tyckte tempot var lågt så vi gick och pratade hela vägen upp. Vår guide var imponerad, han hade aldrig gått i storbacken med några som pratade hela vägen upp :)

Sten i massor...

En lunchpaus och sen väntade moränryggen. Enormt stora stenar som det krävdes balans och smidighet för att ta sej över. Den hade bildats av glaciärens rörelse. Nästa strapats var just glaciären, vi skulle över Björlings glaciären och då var vi tvungna att sitta i hop med varandra i ett rep. Det gick fint över men vid änden av glaciären väntade en brant vägg av snö. Jag var skraj, (skitskraj) höjden oroade mej och jag var rädd att ramla och med det dra med mina vandringsvänner.
Även detta gick fint som väl var. Vid toppen av snöhögen väntade klättring och här lämpa sej dom otrevliga orden Fy Fan. Det var fruktansvärt. Jag ogillar höjder och att enbart sitta fast i en sele som är kopplad i en vajer vilken jag själv ansvarade för att den var förankrad gjorde mej skrajare än skrajast. Med krampande armar och stela ben gled jag mot bergväggen, jag stötte benen vid varje steg jag skulle ta men jag kämpade på. Tankar om att ett snesteg kunde kosta mej livet gjorde mej något frustrerad. Vad tusan gjorde jag här, varför var jag så oansvarig? Jag hade en dotter hemma som verkligen behöver sin mamma.

Skitskraj. Klätterväggen...

Jag överlevde även denna klättring och med det växte jag självklart som människa. Resten av vägen upp var en walk in the park. Den allra sista biten av sydtoppen är täckt av snö så där åkte selen på igen. Vi tog oss upp, vi tog oss tusan upp på Sveriges tak. Väl uppe var det cirka en halvmeter brett att ställa fötterna på. Det stupade otroligt mycket vilket gjorde att vi inte stod kvar mer än nödvändigt. Men med makalöst bra väder fick vi bilder på oss som är odödliga, med kebnekaises nordtoppn i ryggen och med regnbågsflaggan vajande i händerna med jätteleende på våra läppar känns det som en given bild i familjealbumet:)
Att stå där på Sveriges högsta berg och se ut över vårt vackra land med sin kärlek, ja, det är ett svårslaget ögonblick.

Som små barn på vägen ner :)

Vägen ner gick fint och på glaciären åkte vi kana på våra små stjärtar, där avverkades det cirka 400 höjdmeter på bara några få minuter och vi skrattade hejdlöst, vilken upplevelse. Nere igen efter 1,5 mil och höjdmeter på cirka 1700 meter vilket tog oss 9 timmar och 25 minuter var vi lagom slitna. Middag och godnatt.
Vi fortsatte vårt äventyr med ytterligare fyra mil och vandring i cirka ett dygn av tre gjorde att låren var slitna när vi åter befann oss i Kiruna på väg hem.

En helt oförglömlig resa som jag är så glad och stolt över att vi lyckades genomföra. Glad över att vi lyckades ta oss upp (det är långt i från alla som lyckas med det) Tack alla som gjorde det möjligt.

På toppen av Kebnekaise :)

Jockarp.