Hemma igen....

Givetvis var tåget regnbågsfärgat ;)

Myset sprang fram till mormor och morfar när dom hoppade ut i från tåget. Saknaden hade varit stor, det gick inte att ta miste på det.
Hon fortsatte att pussa och krama på dom och ibland blev hon sittandes och bara tittade. Det var som hon inte kunde få ordning på alla känslorna.
Vi är glada allihop över att dom kommit hem efter ytterligare en tripp.

Myset har blivit hämtad av mormor från dagis vilket resultera i kortare dagar. Skönt för oss alla.
En liten löptur hann jag med innan mörkret sänkte sej över berget. Jag var trött i kroppen och jag lyssnade på den. Jag höll ett behagligt tempo tills kroppen ville annat, då fartlekte jag lite.
Jag har en vision om att dra igång lite intervallpass i vinter, det blir enklare rent praktiskt. Dom passen kan jag fixa på grusvägen nere på Vesan iförd en pannlampa. Det gör att risken för snubbling och fall över stock och sten på berget uteblir, även att bli överkörd av någon halvblind bilförare nere på landsvägen minimeras. Det blir liksom tillgängligt vilket jag har ett väldigt behov av just nu.

Teamet på jobbet fortsätter att funka fint ihop. Det hårda klimatet utifrån gör att vi blir mjukare i gruppen. Jag ser goda tecken varje dag. Vi lyssnar och lär från varandra. Vi löser problemen med en mjuk stil i stället för med näbbar och klor. Jag övergillar vår stil.

Och så har det nu äntligen blivit dags för att lägga inbjudningsbreven på lådan. Myset har väntat och längtat till denna dag. Till dagen då hon ska få bjuda in sina vänner på sitt första barnkalas. Det är stort det.
Det är underbart att se glädjen i den lilla tjejen.
Jag är glad över att hon har så lätt till sina känslor, det gör mej på något sätt väldigt lugn. Jag litar på att hennes kropp signalerar glädje och sorg. Vilket gör det enklare för mej att finnas för henne när helst det behövs.

Klart för brevlådan....

Jockarp.