Ultravasan 90....

Myset skrev på min arm så jag skulle bli stärkt- Kärlek-

Ja, jag vet inte hur jag ska börja och hur jag ska kunna beskriva den känslan jag har efter helgens upplevelse.
Halv fem på morgonen gav vi oss i väg till Berga by, det var mörkt och duggregnet föll lite småsnällt på oss.
Pampig musik ljöd ur högtalarna, det luktade linement och stämningen var hög.
Nedräkningen startade och jag pussade fröken flickvän hej då.
Den första backen som varade i närmare 4 km gick uppför kraftigt och längs med kanterna brann marschallerna stämningsfullt. Det var en fantastisk morgon.
Vetskapen om att jag hade nio mil framför mej gjorde att jag rös till lite. Jag hade lovat mej själv och fröken flickvän att ta det väldigt lugnt, tipsen jag fått till mej var att om jag tyckte att jag sprang långsamt skulle jag springa ännu långsammare.

Regnet ökad på och det öste ner när jag kom upp till den första kontrollen som var Smågan. Här tog jag ett par klunkar vatten och fortsatte direkt. 9 km avklarat och pulsen var låg.
Tre små vätskekontroller passerades på vägen till Mångsbodarna, jag drack på varje station.
Vid Mångsbodarna stod fröken flickvän och hejade, jag gav rapporten om att jag var pigg efter de första sprungna 23 kilometrarna. Jag tryckte ner ett par resobrör och ett par energi gel i bältet. Pussades hej då och vidare ut i spåret.

Överraskande stod min kära sambo även på nästa station som var Risberg, det hade vi inte bestämt så jag blev väldigt glatt överaskad. En mil till avklarad och jag var pigg. En puss och vidare ut i fäders spår.
Det var nu 12 km fram till Evertsberg och jag var blöt om fötterna efter spångspringningen och ösregnet. Regnet hade nu avtagit och trots att jag var blöt så njöt jag, vi sprang i vacker natur, bland vit lava och små fäbodar, små sjöar dök upp titt som tätt och det var en fröjd för ögat.

Vi passerade skylten med information om att vi nu var förbi Marathon distansen och befann oss i Ultrans värld. Det var en skön känsla. Vid 47 sprungna km kom jag fram till Evertsberg. Det väntade pannkakor och skobyte. Jag valde att springa den sista biten i ett par skor som var en storlek större på grund av att fötterna var svullna. En blåsa på undersidan av foten fick ett litet skydd och jag rapporterade snabbt till fröken flickvän att jag var ruggigt pigg. Pulsen var fortfarande låg vilket var skönt. Magen höll sej även den i schack. Tack för det.
Jag fick informationen om att Isabellah Andersson och Jonas Buud hade brutit loppet, det var synd men det gav mej ändå en härlig feeling om att jag faktiskt skulle kunna slå dom i detta lopp :)

Jag rullade sen på 15 km till Oxberg, jag var inte säker på att fröken flickvän skulle vara på plats, det hängde mycket på möjligheten på parkeringsplatserna. Men jag hoppades. Jag hade nämligen börjat få rejäla skav under armarna och ville gärna byta tröjan.
Till min glädje var hon på plats och det var underljuvligt att få på sej en ny torr tröja.

Nu började det bli jobbigt, låren ömmade rejält och när jag nådde fröken flickvän på kontrollen i Hökberg var jag vit i ansiktet och rejält trött.
Ytterligare ett kort stopp en pannkaka slank ner och jag fortsatte med mina energigel och resorbrör. Även vätska på alla stationer om än bara ett par munnar.

Sista kontrollen innan Mora var Eldris och där visste jag att jag inte skulle bli uppmött, jag tog en halv bulle vilken jag fick spotta ut en stund senare för att den bara växte i munnen, jag gick och kissade på en bajamaja och blev upprymd över att jag var nödig. Detta betydde i min värld att jag skött mej utomordentligt bra med att fylla på med vätska. Stärkt av detta sprang jag de sista 9 km in mot Mora.

Jag passerade löpare som var så slutkörda att dom till och med fick gå i nedförsbackarna, det stärkte mej ytterligare, jag har skött min träning.
En sista liten uppförsknyck innan målrakan slog jag av på tempot och gick, jag ville vara så stark så att jag kunde springa hela vägen i mål.

Jag kom in på vasaloppsrakan och till publikens jubel sprang jag in på en 43:e plats bland damerna på den helt fantastiska tiden 10:13:11
Stoltheten såg inga gränser. Jag fick min medalj runt halsen och den smakade underbart.

PÅ väg mot mål. Trött och glad...

Det krävdes Mod att starta - Styrka att hålla ut - Beslut för att komma i mål.
JAG gjorde det. JAG sprang ta mej tusan från Sälen-Mora.

Ett stort tack till alla som gjorde detta möjligt och alla som trott och hejat på mej.
Ingen nämnd och absolut ingen glömd. Stort Tack.

I Mål....

Jockarp.