Åttan......

Amerikanska fallet....

Från minisemester rakt över Atlanten.
Kanada och Toronto var vårt första stopp och det var ett nytt stopp för mej, helt nya marker.
Vi gjorde stan något slitna efter den lång flygningen, men det var spännande. Vi förstod tidigt att det var en stad där idrotten tog en stor del av invånarnas tid. Trevliga sportfans överallt.

Vi åkte upp i CN Tower på kvällen och självklart var det mangefik utsikt från tornet som mäter 553 meter över havet. Att stå på toppen när hela staden ligger nedanför fötterna helt upplyst är svårslagit.
Ett glasgolv gjorde det hela lite extra spännande, Mollie la sej ner på golvet och spejade ner över staden.

En nattas sömn sen drog vi vidare med buss. Niagarafallet var målet och här tänker jag inte ens försöka mej på att förklara hur enastående maffigt och stort det var. Det måste upplevas.
Men det var helt klart en höjdpunkt på resan.

Inne i hästskofallet....

Efter fyra nätter i Kanada hoppade vi på flyget och åkte till Amerika.
Chicago blev den utvalda staden denna gång, att det råkade gå ett Marathon hade absolut inget med valet att göra ;)
Jag led av en liten men inte så obetydlig förkylning, jag vet hur farligt det kan vara att anstränga sej fysiskt om man är förkyld. Man ska ha respekt och vara ödmjuk och lyssna på sin kropp.
Jag gjorde allt för att kunna stå på startplatsen när skottet avlossades. Och det gjorde jag med, jag fick krypa till korset och använda nässpray. Tviii.

Stor och lite....

Loppet gick fint. Mil efter mil rullade förbi och hejaropen var hysteriska. Amerikanerna var helt tokiga i oss svenskar och dom hejade hysteriskt på oss. Goooo Sweeeden ljöd i öronen överallt. Vilket tryck det var, en helt otrolig känsla.
I mål kom jag på tiden 04:03:11 Jag kom på en hedrande 13334 plats av 41000 startande. Hur kan jag inte vara nöjd liksom ;)

En toppen resa och att jag fick med mej min åttonde Marathon medalj gjorde resan lite extra kryddad.

Svenskbyggden....

Medaljsmak...

Jockarp.