Len och krämig.....

Leverans av lilla Vilhelmsson...

Efter en väldigt tråkig natt med lite sömn och många problemlösningar tittade jag mej igenkännande likt en tvättbjörn i spegeln vid tandborstningen. Jag såg inget vidare ut.
Lite orolig är jag över att en åkomma jag hade för några år sedan är på väg tillbaka och det ska jag utveckla lite senare.

Jag begav mej i alla fall till gymmet. Jag var inte glad när jag hoppade upp på bandet, det var alltså inte med glädje jag sprang. Jag låg på ett låg tempo tills att jag kände mej redo för att öka. Samtidigt som låten Alive med Sia drog igång i öronen på mej tryckte jag upp bandet till 15 km i timmen och jag kände mej som Forest Gump. Helt sjukt vad jag levererade, jag tänkte mej en km i det tempot men ilsk som ett uppretat bi med en fruktansvärd puls i musiken kunde jag inte stoppa. Den känslan när man verkligen kan få utlopp för hur man känner utan att någon annan påverkas den är fin.
Jag slog av på tempot till 13 km och det kändes som om jag gick, eh det duger inte. Fullt ös igen, jag vill känna i syran i benen. Den uteblev, tiden gick och det var dags för arbete.

Jag var mild och god som den krämigaste lilla kavli mjukosten när jag kom till jobbet, löpningen hade gjort susen och allt skulle fortsätta i samma goda anda.
Jag har ju lite nya uppgifter på mitt bord just nu och vissa av dom sakerna hade jag ägnat natten att grunna på. Dessa tog jag upp i projektet och fick mycket god credd för mina tankar. Vi kör på det löd order. Känslan på de var mer än god vill jag lova.
Jag jobbade på och gick från klarhet till klarhet, jag lärde mej väldigt mycket matnyttigt för framtiden i våra olika system. Och PowerPointen är det specialistvarning på mej snart.
Kapaciteten var enorm på mej och ibland tjöt jag till rakt ut på mitt rum så det rungade i hela bygget, detta av lycka för att jag lärt mej något nytt och använt det till något som visar sej bli otroligt bra. Mina kollegor hade väldigt roligt åt mej och att dom gladdes med mej och min framgång var ingen hemlighet.
Innan hemgång fick projektledaren stora julakramen av mej, han skulle ta lite ledigt nu medans vi andra knegar på.

Jag var på toppenhumör när jag kom hem och mötas av ett mys som hade en bärkasse full av alster från skolan gör ju inte saken mindre bra. Hon har levererat lilla fröken och jag blir lika imponerad varje gång.
Planen var ju att äckla mej i julen den 23:e men jag var lycklig och jag gled vidare i den andan, vi körde därför och handlade.
Jag har så kul varje gång jag ska köpa en present till Mollie när hon är med i affären, hon frågar alltid vem som ska ha grejen som lämpar sej väldigt bra till henne. Jag svarar alltid att den ska jag ha. Hon vimsar vidare och köper det rakt av. Jag köpte två julklappar till henne under vår shoppingtur :)

Hem och köttbullssmet gjordes.
Jag testade ett nytt sätt, in i ugnen med bullarna i stället för att steka och ja, den fantastiska ugnen levererade och med mitt fantastiska recept så blev det självklart ett vinnande koncept. Mollie snodde köttbullar hela tiden och jag är likadan jag. Vi var proppmätta när det var dags att sätta sej till bords.

Och min åkomma. Ja på kvällen svullnade jag åter upp på översidan av min högra fot, detta med att jag var ur form under morgonen då jag kände en lätt svullnad i kroppen gör mej alltså lite lömsk på vad det kan vara.
Jag hade inga sjukdagar från bruket sist det hände men trots det så var jag inlagd på sjukhuset i några dagar och massa prover togs och buken röntgades. Men inte mycket avvikande hittades.
Sist det skedde var efter mitt första Marathon, men det lär ju knappast vara sambandet, det är två månader sen jag sprang så långt.
Jag får avvakta några dagar till annars får det bli en vända till lilla doktorn för lite vätskedrivande, det funkade fin fint förra gången :)

Leverans av stora Vilhelmsson...

Jockarp.