underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 12 december 2017

Skört och vackert...

Att komma hem till detta....


Klockan sex på morgonen gick jag upp till mina föräldrar och kröp ner i sängen bredvid min sovande dotter. Jag drog in doften från hennes lilla kropp och jag kände att jag var på helt rätt plats. En helhet formades. Vi är bitarna som passar så perfekt, hon och jag.

Hon rörde på sej och jag sa viskande, god morgon min sköna. Hon vände sej blixtsnabbt om och slog sina armar om min nacke.
- Åhh mamma jag har saknat dej, jag älska dej.
Gosse ska veta att jag älskar dej med sa jag och kramade om henne ömt.

Jag tror att orden jag saknar dej är dom vackraste orden man kan få höra. Och jag tror faktiskt att det var första gången jag hörde henne säga det.

Hon flög upp ur sängen och ut i vardagsrummet för att hämta ett kort hon gjort. Alltså den tjejen säger jag bara. Tårarna rann ute med mina kinder när jag läste kortet hon gjort till mej. Hon är en sällsynt liten tjej den där Mollie mys Vilhelmsson.

Jag pratade med min mamma lite senare på dagen och då berättade hon att Mollie sagt att hon saknade mej. Hon börja bli stor, hon börja få mer koll på sina känslor, vad dom betyder och var i kroppen dom känns, det är intressant och det är fint.

När jag var i väg på kursen så ringde jag hem och pratade med henne. Jag behövde det nog mer än hon just då, jag mådde inte bra, jag var extremt låg och känslorna östes runt i min kropp. Jag funderade på att lämna kursen och bege mej hem till det som är viktigast för mej. Men när jag pratade med henne så säger hon plötsligt.
- Mamma vet du. Idag har jag varit med morfar i skogen och huggit en julgran och jag älskar dej.
När hon sa det så var jag med ens övertygad om att jag lyckats.
Hon säger en sak om något praktiskt samtidigt som hon kände en kärlek till mej, vilket hon ville förmedla bums.
Jag studsade in till middagen den kvällen och där i det ögonblicket vände allt. Jag var fulkomligt total i mina känslor och mina sinnen var vidöppna och extremt mottagliga för allt som skedde i min kropp.

Jag led under tiden min dotter var i skolan och på något sätt kändes det som om hade samma känsla, hon kom hem och liksom sniffade runt mej som om det var något nytt, att jag var ny och att hon gillade det. Det var mäktigt och så fyllt med kärlek. Vi var så nära varandra resten av dagen för att vi båda hade ett behov av det och för att vi båda vill det.
Kärlek när den är som vackrast <3

Jag hade köpt en liten present till Mollie när jag var i väg, den slog jag in och la henne på hennes säng, jag skrev ett litet kort sen fick den ligga där.
Jag satt i telefon med en vän när jag märker att hon gått in på sitt rum, jag hör att hon prasslar. Alltså har hon hittat gåvan.
Jag går mot hennes rum och hon kommer och möter mej, hon kramar mej och säger gråtandes. Jag läste på kortet mamma.
Ja den tjejen berikar mitt liv med så mycket färg, former och känslor. Jag blir bara tacksammare och tacksammare över att dela livet med henne. Hon är fenomenal på alla sätt.

Jag älskar att överraska....


Jockarp.

måndag 11 december 2017

Resan inåt.....

Nu vet jag varför jag älskar färgen grön så mycket....



Jag har träffat så otroligt många fina människor, människor med extremt tunga ryggsäckar. Mitt liv har i sammanhanget varit busenkelt och det är jag väldigt glad över.
Att åka iväg på en kurs som handlar om att upptäcka saker i det själsliga hjärtat är inget jag gör så ofta. En resa långt utanför min låda.

Så vad hittade jag då?
Jo jag konstaterade väldigt snabbt att jag är en helt fantastisk mamma. Mollie får nästan alltid utrymme att befinna sej i dom känslorna hon har, är hon glad är det ganska enkelt, men ibland är hon ledsen eller rysligt arg. Hon får lov att vara det, jag tystar henne inte. Hon får vara i sin sinnesstämning så länge hon behöver. Det är viktigt för barn. Väldigt viktigt har jag lärt mej.
Det var nu bland annat detta även jag skulle låta mej vara. Vissa saker var tvunget att provoceras fram. Ilska var en sån sak och jag hade väldiga problem med det. Jag ogillar våld och nu skulle jag utföra en våldslig handling. Det tog ett tag innan jag fick fart under vingarna men det kom. Jag pryglade upp mina ex och en och annan gris till svärfar fick sej några duvningar. Det gick så långt så att kudden jag angrep var helt täckt av mitt blod. Men ska det göras ska det göras redigt.

Vi mediterade och det var en intressant upplevelse för en som aldrig förut mediterat, inte annat än i form av löpning.
Det var  aktiv meditation och jag gillar aktivt.

Samtal två och två, samtal i liten grupp och samtal i stor grupp. Det var offer, förövare och mellanmjölk som jag i samma grupper. Vilken man än var fanns det så otroligt mycket kärlek. Så vackert. Ingen dömde någon för något. Helt rent.

Vi gjorde andningsövningar och det var bland det häftigaste jag gjort. Jag var inte säker på om jag trodde att det skulle funka så något skeptisk var jag. Jag började andas och det dröjde inte länge förrän det började sticka i fingrarna, händerna och hela vägen upp till axlarna. Shit det funkar. Utgången blev den samma varje gång. Totalt uppgiven, storgråtandes av smärta och sorg. Och det var inte min sorg, sorgen tillhörde en annan människa som jag älskat/älskar. Det var en otrolig jobbigt men samtidigt en skön upplevelse.

All tid utanför kurslokalen så skulle tystnad mellan deltagarna råda. Det var mäktigt. Vi hasade runt barfota eller i filttofflor och ibland möttes blickar och man förenades i en öm varm kram. Ibland mötte man någon som slog ner blicken och då respekterade man personen och fällde sin egen blick.
Ibland kände man en hand på sin axel, blicken mötte en människa som var så naken och skör som ville bli omfamnad, så skört, så vackert. Ibland möttes man av ett leende och ibland av ängslan, eller tårar.

Glädje och frihet, jag dansade så jag fick blodblåsor under fötterna, svetten öste av mej och jag bara log. Det fanns inte utrymme för något annan än glädje just då.
Glädjen vände och tårarna sprutade ur mej, vändningen kunde vara brutalt snabb. Jag älskade det. Jag behövde inte bry mej allt fick komma ut när helst det ville. En otrolig skön känsla

Jag kramade en man i 30 minuter, jag smekte hans skäggiga kind. Jag tittade in i hans ögon och jag såg så otroligt mycket, det fanns inte en tanke på att slå ner blicken, jag ville bara stå där och se honom i ögonen. Det var en märklig upplevels med det var vackert, allt var könlöst, det handlade enbart om känslor.

När kursen avslutades kom en av assistenterna fram till mej och sa. Din energi den är helt otrolig, mod, kraft, glädje blandad med en sårbarhet. Fantastisk.
Detta säger en person som jag tittat in i ögon i 10 sekunder och kramar i 30 sekunder. Det är ju helt sanslöst vad jag sänder ut enbart med min kropp. Jag hade inte i det läget sagt ett ord till personen. Nu sa jag tack och log.

En man kom fram och kramade mej och sa:
- Ditt leende är bland det vackraste jag sett.
En annan man kom och sa:
- Du får inte köra här i från förrän jag en sista gång får se in i dina ögon, dom är magiska.
En kvinna kom fram och sa:
Du har och du visar så otroligt mycket känslor Leonora, det är så vackert.

Jag blev helt rörd av allt vackert alla sa till mej, det verkar som om jag sänder ute en massa fint som jag inte har en aning om. Hmm, ja jag var stolt och jag var fjäderlätt när jag gick och satte mej bakom ratten för att köra hem till det viktigaste.
Det var fina dagar, även om jag ett tag hade funderingar på att köra hem innan kursen var avslutas, men det är en annan historia det :)




Jockarp.

söndag 10 december 2017

Smärta....



Idag ska jag inte lägga så mycket fokus på min text och mina ord utan istället dela med mej av en smärta jag har.

Att livet kan förändras på en nysning är inget jag längre blir förvånad över.
Mitt liv har kastats om rejält och jag vet att jag besitter styrkan att klara av det. Jag är så enormt grundad i mitt inre just nu och jag är så otroligt trygg i det.
Men det är ändå så att vissa saker gör ondare än andra.

Musik plågar mej hårt ibland.
Jag har tre musikstycken som var tänkta till en speciell dag. Dom hugger lite extra i mitt hjärta. Och eftersom jag inte får möjligheten att dela dessa stycken med någon under våren så delar jag med mej av dom här idag.
Dessa betyder väldigt mycket för mej och jag hoppas att en dag kommer jag stå där bredvid en kvinna där orden och handlandet harmoniera.



Det värsta är redan gjort var den en klok kvinna som sa mej och jag lever efter det just nu.



Jockarp.

fredag 8 december 2017

Utsidan VS insidan....



Den där dagen när jag är redo för att dejta kommer närmare och närmare, dummare är jag ju inte än att jag begriper det. Tiden går och tiden läker.
Jag funderar mycket på hur jag ska lyckas förmedla vad det är jag verkligen behöver i en relation.
Jag landar ofta i orden ärlighet och trygghet.
Ord som jag inte vill ha i mitt liv är orden lögner och drama.
Resten borde väl vara ganska enkelt egentligen eller?

Självklart är det utsidan som ger insidan en chans, (medvetet eller omedvetet) det kan låta illa att säga så men så är det, det måste verkligen finnas något, något som intresserar och kickar igång. Jag vet att det är så för alla människor.
Dom som ska vara politiskt korrekta och säga att fallet inte är så dom kommer med osanning skulle jag vilja påstå.
Sen är det ju i betraktarens ögon det vackra sitter, så vad som är vackert för mej är kanske inte alls vackert för någon annan. Och det är väldigt vackert i sej skulle jag vilja säga.

Tv 4 gjorde allt för att trissa igång en diskussion om att jag skulle vara ytlig genom att lägga upp en bild på instagram. Nu var folk smartare än så vilket jag är glad över. Även om jag självklart står för det kan det vara svårt att förklara vad jag menar med så få ord. Så jag här kom alltså förklaringen :)

Jag har en relation bakom mej där kvinnan inte attraherade mej alls utseendemässigt. Vi blev vänner och hon visade ett extremt mod när hon en dag berättade för mej att hon hade känslor för mej som inte var gynnsamt för hennes relation som hon då befann sej i.
Jag tyckte det var modigt och vackert gjort.

Jag tyckte väldigt mycket om hennes insida, hon var en fin människa helt enkelt, en fin människa som ibland gjorde fula saker. Men den utan skuld kan ju kasta den första stenen.
Så med hennes mod och hennes vackra insida började jag se små detaljer i hennes yttre som jag tyckte var oerhört vackert. Det var allt i från hennes läppar till hennes fingrar, till knä och ben. Ja jag såg det vackra i det som jag från början inte alls tyckte var speciellt vackert.
Jag är så otroligt glad över att jag fått uppleva en sån kärlek. Så oytligt, så på riktigt liksom.

Så nää ytlig är jag då rakt inte. Men det måste finnas en balans och jag vill verkligen inte ha nån mellanmjölk. Jag vill hitta henne hon som klär mej både på utsidan och insidan.
Jag vill att vi ska vara ett vackert par. Likt två pusselbitar som passar perfekt, äktenskapstycke liksom.
Jag vill att henne insida ska vara god, trygg och busig. Jag älskar det oväntade om det sker när relationen är trygg. Svårt att greppa kanske men det är enkelt att veta att det är rätt när det är rätt. Busenkelt skulle jag vilja påstå :)

Levererar ett filmklipp också om vem jag är, stark-svag. Och rolig....Typ.

https://www.youtube.com/watch?v=Xd2AsZK9CSY

Jockarp.

torsdag 7 december 2017

Sårad och kränkt....



Jag är verkligen inte en lättstött eller lättkränkt person. Jag försöker se livet positivt med ljus och glädje. Alla människor är dock inte sådana. Jag funderade om jag skulle släppa detta och det ska jag efter detta inlägget.

Det finns inget som får alla mina känslor i kroppen att vara på tå så som när någon bedömer eller som i detta fallet dömer mej i hur jag är som mamma. Jag blir ledsen, sårad och faktiskt även kränkt när människor som inte finns i vårt liv, aldrig funnits i vårt liv och heller aldrig kommer att finnas i vårt liv uttalar sej om saker som dom inte har en susning om.

Förutsättningarna är som följer. Jag har inte barn på en lightnivå som många andra har. Det finns inte två föräldrar som lever ihop och delar på ansvaret. Det finns inte heller två föräldrar som har delad vårdnad, det är inte så att jag har Mollie varannan helg eller varannan vecka. Kanske var detta oklart för personen som såg sej ha rätten att döma mej i hur jag lever mitt liv.

Louise blev involverad i Mollies liv i ett väldigt tidigt skede och det tyckte nu vederbörande var för jävligt. Jag undra om denna person som kräker av sej att det var dåligt gjort av mej, att alla fattade att vårt förhållandet inte skulle hålla. Jag undrar om den personen skulle kunna ställa sej och möta mina grönbruna ögon och berätta hur jag skulle gjort annorlunda med dessa förutsättning?

När och hur skulle vi kunna träffas utan att Mollie skulle bli involverad?
Jag har själv funderat på hur jag skulle kunnat gjort och hur jag ska göra i nästa relation, jag är övertygad om att det kommer bli likadant. Mollie finns hos mej jämt, det är ingen hemlighet.

Jag är faktiskt väldigt glad över att Mollie fick så starka känslor för Louise, även om det varit jobbigt nu efteråt. Men det tyder ändå på att hon är frisk och kry och litar på människor. Det är precis så jag vill att hon ska känna och vara.
Jag vill inte att hon ska misstro människor som finns i hennes närhet, hon ska lita på vad folk säger. Självklart kommer hon bli besviken över att ord och handlandet inte alltid stämmer överens, men dom erfarenheterna ska hon inte få av mej i alla fall.



Jag gick i klinch med Louise vid ett par tillfällen och det gällde just det, var försiktig med vad du lovar ett barn. Ett tillfälle så skulle vi till Gröna Lund och det hade lovats att det skulle åkas karuseller. Hux flux sa hon att hon inte tänkte följa med.
Tydligt talade jag om att du får göra precis vad du vill med ditt liv men först ska du hålla ditt löfte och åka karuseller med min dotter.
Ett annat fall var när hon lovade Mollie att hon skulle få en hundvalp när hon tappat två tänder till. Mollie tappade två tänder och jag sa bara att du får lösa det, du har lovat henne du får ta konsekvenserna.

Gällande att "alla" visste att vårt förhållande inte skulle hålla undrar jag lite om personen som uttalar sej har nån annan förmåga än jag, förmågan att se in i framtiden. Skulle jag misstro Lousie när hon bedyrade sin kärlek till mej? Skulle jag leva ihop med henne och inte tro på vad hon säger till mej? Skulle jag inte lita på hennes ord? Jag förstår verkligen inte.
Jag kan ju inte låta bli att fundera över hur denna personens relation ser ut. Jag undrar om den lever i ett förhållande och är otrygg hela tiden, att hen tror att allt som sägs bara är en lögn ett luftslott. Det är möjligt men så jobbar inte riktigt jag. Jag skulle aldrig kunna leva i en sådan relation, men visst vi är ju alla olika.

Jag är övertygad om att Louise inte gjorde detta för att skada varken Mollie eller mej.
Men jag skulle verkligen uppskatta om munnen hålls stängd i fortsättningen gällnade Mollies mående. Jag kommer nämligen att fortsätta att fostra min dotter i att hon ska lita på människor och tro folk om gott.
Så ja, nu släpper jag det och borstar av mej den sårade och kränkta känslan och hittar ljuset igen, för det är precis så jag jobbar....





Jockarp.

onsdag 6 december 2017

Sektvarning.....

Jag är våglig och så redo...


Jag är just nu på väg till en utbildning. En utbildning som rosats av en del människor och sektstämplats av andra.
Nu är det så att jag alltid vill bilda mej en egen uppfattning om saker och ting. Och vidare har jag även berikats med en enorm nyfikenhet och den tänker jag stilla nu.

Utbildningen handlar om personligutveckling, och har visat sej dra till sej människor med psykiska problem. Dessa människor som inte mår toppen kan i vissa falla få bekymmer efter avslutade kurser. Detta gör att jag blir ännu mer nyfiken. För alla har inte psykiska problem, här är en tillexempel som inte har det :)

Jag ska försöka dela med mej av mina erfarenheter när jag kommit hem och landat lite i upplevelsen. Om jag nu inte blir en "sektmedlem" fullt ut ;)
Jag kommer i alla fall att gå in med öppna sinnen och försöka får ut något bra av utbildningen. Jag får helpenison och vila från ansvaret över Mollie i några dagar, det är ovant och det kan vara skönt och behövligt ibland.

Att kursen ligger 60 mil från Jockarp gör även det att det blir ett plus i kanten, jag får köra bil och lyssna på musik en hel dag. Det är terapi på hög nivå det. Jag älskar det.

Gällande kursen och även vägledningen jag gått på så är det saker som om någon skulle sagt det till mej för tio år sen att jag skulle gjord detta så skulle jag bara sagt. Aldrig i livet. Vad ska jag med den skiten till?
Men jag är inte samma nu som då.
Hypotetiskt nu. Men eftersom jag varit med om en hel del dom sista åren och klarat mej och hamnat på den ljusa sidan gång på gång och det utan dövning av sinnena så tror jag att det är så att jag vill utveckla mitt inre än mer om det nu går.
Jag vet vad jag klarar fysiskt, det har jag testat några år nu och det ihop med min inre resa har nog gjort att jag öppnat upp för saker som jag inte trodde ett skvatt på för några år sedan.
Har jag sagt att jag älskar mitt nya jag?
Mitt gamla jag finns ju också kvar förstås det är bara lite mer justerat nu ;)

Jag fick en låt skickad till mej från en bloggläsare för ett tag sen och det är en helt fantastisk vacker låt.
Text raderna träffar rakt i hjärtat och förståelsen är total. Texten säger så mycket om varför jag blivit den jag är idag.
Jag brukar säga att det är tårarna och skratten som format mej till den jag är idag men denna texten beskriver det nog en aning bättre. Att det är mina Hjärtslag och mina sår som gjort mej till den jag är.

Tell your heart to beat again
Close your eyes and breathe it in
Let the shadows fall away
Step into the light of grace
Yesterday's a closing door
You don't live there anymore
Say goodbye to where you've been
And tell your heart to beat again

Let every heartbreak
And every scar
Be a picture that reminds you
Who has carried you this far


Jockarp.

tisdag 5 december 2017

Styrka och mod....

En viktig tallrik...


Jag var orolig över hur min dotter skulle klara första skoldagen efter vårt möte med fröknarna, skulle planen gå i lås.
Jag fick ingen ro efter nattens arbete, jag sov en stund men vakande upp och kände ett enormt behov av att få återkoppling på hur morgonen fortlöpt, det fick jag och jag blev något lugnare. Jag somnade om en timme till men jag vaknade och då gav jag upp och tog en kopp kaffe, hoppade i löparskorna och drog ut på berget.
Minusgrader, sol och ett frostigt landskap mötte mej. Jag hoppade över frusna vattenpölar och kände livet i mej. Jag var så närvarande i allt runt mej och jag behövde det, jag behövde koppla bort allt annat, koppla av en stund.

Jag välte ner en tallrik gröt och sen var det samkväm med min dotter för hela slanten som gällde.
Hon gick bananas bland julsakerna. Jag har väldiga problem med julen och ha nog alltid i mitt vuxna liv haft det. Det där enorma överflödet som sker runt jul får mej spyfärdig.
Nu biter jag ihop för min dotters skull, vore det inte för hennes skull skulle jag begett mej väldigt långt ifrån Jockarp just dom dagarna innan och efter jul.

Vi lagade middag ihop och det är ett fantastiskt inslag i vardagen, jag gillar det, det är så väldigt mysigt och viktigt. Jag skalade potatisarna, vilket jag älskar och Mollie hon delar dom med stora kniven, vilket hon går igång på :)

När fisk, potatis, sås och gröna ärtor lagts på tallrikarna och vi började äta så kom det plötsligt. Det som jag väntat på och som jag visste skulle komma förr eller senare.
Jag såg att tårarna brände bakom min dotters ögon och jag visste med ens att nu kommer det, nu har hon bestämt sej.
Jag satt helt tyst och lyssnade på henne när hon berättade vad som hänt den där morgonen på skolan som gjorde henne så rädd, ledsen och sårad.

Jag försökte förklara att hon inte ska oroa sej för materiella saker att det kan vi alltid ersätta, även andra barns saker. Det viktigaste är att hon visar det mod som hon gjorde och berättade vad som tyngde henne. Jag var så otroligt stolt över henne och det berättade jag för henne och då brände tårar bakom mina ögonen.
Jag frågade om vi skulle kramas, då svara hon:
Nä sen mamma jag vill äta först.
Jag log och kände en massiv lycka. Hon är så modig och öppen som jag haft en önskan om att min barn ska våga vara, att hon ska våga komma med sina bekymmer till mej, hur stora eller små dom än må vara.
Ja det var en vacker stund över fisktallriken den där måndagaskvällen i palatset.

Jag återkopplade självklart med Mollies fröken bums, jag ser det som ytterst viktigt både nu och för framtiden att vi har en rak och tydlig dialog.

På tal om jul så började Mollie skriva en önskelista. Den bestod av en hund, en resa till Maldiverna, en resa till New York, en resa till Thailand och en snöskoter. Det enda som hon kommer att få tillfredställte detta året är en resa till Thailand och det känns väl nog så bra, Tja New york resan med men den kom ju innan jul ;)

Humf tror vi får önska lite snö med...


Jockarp.


måndag 4 december 2017

Ingen är som jag....



Advent på Vilhelmssons vis ;)

Att musik är viktigt i mitt liv är ingen hemlighet.
Jag fick en låt skickad till mej av en vän, jag älskar att bli tipsad. Låten var tydligen med i programmet så mycket bättre men eftersom mitt tv-tittande är väldigt sparsamt så missar jag ju en del.

Jag älskar musik och texter extra mycket när jag kan associera och relatera den till mitt liv och mina känslor. Ibland är det jobbigt men ibland kryddar det liksom mej på ett sätt som är svårförklarat. Som när Uno Svenningsson gör om Icona Pops låt Manners till svenska och gör det på ett helt fantastiskt sätt till exempel. Jag hade funderingen på att skicka låten bums till mitt ex och skiva meningen- Ingen är som jag, du kommer fatta den en dag. Men Leonora Vilhelmsson är större än så, så hon lät myndigt bli. Vissa saker ska man även bli vis av genom egna erfarenhet så.....;)

Förvisso har jag aldrig träffat på någon som hon heller. Det märkte jag när jag stod där med månen i handen och hon frågade varför jag inte samtidigt tog med mej stjärnorna till henne. Det var lite ovanligt (men nu vet jag ju anledningen till det)
Låten körde jag på snurr under dagen, bara för att jag kunde, ingen gnäller på mej om jag lyssnar på samma låt 200 gånger i följd, det är ett privilegium :)

Sömntutan Vilhelmsson den yngre fick jag väcka halv nio, hon sov som en lite gris.
Hon har gjort en egen adventsljusstake. Under begreppet vacker kan den nog knappast gå under men den är väldigt speciell. 5 ljus i olika former och färger.
Hon läste dikten om det första ljuset och jag tände det. Sen välte hon ner adventsfrukosten som bestod av bacon och ägg.

Ett bad i badkaret och kammning av bamsekaluffs så fortsatte vår dag.
Vi drog igång och målade lite, Vi har ett vardagsrum bord som vi målat med tusch på, det målades nu över och gjordes redo för nästa halvlek. Ska bli kul och se hur länge det dröjer innan Mollie sätter pennan på det igen och låter sin kreativa ådra stillas. Det gör mej noll att hon gör så bara hon håller sej till det bordet.

Eftermiddag och vi behövde lite luft, vi körde till havet och vi har helt ensamma på stranden. Gosse vad jag behövde det, att andas in doften av hav och tång, vilket den sistnämnda lilla fröken Vilhelmsson ramlade rakt i och vi skrattade så mycket så hon höll aldrig på att ta sej upp. Det var ett tjockt lager tång och hon låg där och tjöt av skratt.
Så mycket kraft och energi vi fick, vilket var behövligt, det väntade en söndagsnatt innehållande 12 timmars vedkörning. Puh :)




Strandraggarna...


Jockarp.

söndag 3 december 2017

Pussplatsen....

Perfekt dag...


Vilken morgon, Mollie kom in till mej och kröp ner under täcket, jag kunde inte förmå mej att kliva upp. Jag bara låg och njöt av min dotter, hon hade paddan och tittade på film, jag tittade på henne ;)
Jag hasade mej slutligen upp satte fyr i pannan, jag fortsatte sen med att steka ett par ägg till prinsessan som fortfarande låg kvar i sängen.
Hon fortsatte att chilla under förmiddagen men det gjorde inte jag. Jag gick banans på allt som kom i min väg.
Jag gillar tempo, gärna högt. Jag röjde runt knutarna, jag tvättade bilden, styrde upp i pannrummet. Sen gick jag bara runt en lite sväng och tittade på mitt vackra hem och njöt av det underbara vintervädret. 5 minus och strålande sol. Helt underljuvligt.

Vi behövde lite socialtumgänge så vi drog över berget på kaffe till min icke kaffedrickande vän. Det märktes tydligt att hon inte kokar kaffe så ofta, det fick göras om och göras rätt så att säga.
Vi drog lite änglakort, väldigt intressant utfall måste jag säga. Träffande kan man säga. Mollie drog hon också och hon har haft det lite tufft sista tiden och korten stämde minsann in på pricken på henne.

Lilla fröken skulle på kalas så finklänningen åkte på. Hon blev sagolikt vacker.
Jag lämnade henne och tog en löptur i stan. Jag sprang över bron och jag hade ett hysteriskt tempo, det kändes som om jag skulle kunnat springa hur långt och hur snabbt som helst. Vissa dagar är det bara helt perfekt.
Jag sprang förbi pussplatsen i stan och jag fick bara ett supersug av att stå där en stund. Jag skulle helst stått där med en fager kvinna, men tja det fick duga med mej själv.

Jag hämtade upp mitt mys två timmar senare och vi körde hem till byn. Min lilla livsnjutare hämtade täcke och kudde och hoppade upp i soffan och gosade ner sej. Hon tittade på ett program som heter brottsligt, ett barnprogram som handlar om polisens arbete, jag såg det också som väldigt intressant.
Det blev vår lördagskväll det.



Ibland är jag extra glad vid springning ;)



Jockarp.

lördag 2 december 2017

Ljuset....

Nysprutad....



Vi tog lite sovmorgon, vi tog det lugn, vi behövde ro både myset och jag. Allt gick sloooow den första December.
Jag körde min dotter till skolan och fångade upp hennes fröken bums, vi hittade även en fritidsfröken. Vi satte oss ner alla fyra och jag frågade Mollie om hon ville berätta om vår plan, nej gör du det mamma.
Ok. Jag berättade vad vi tänkt oss och Mollie sa att det kändes bra för henne att göra på vårt tänkt vis.
Jag hoppas att detta funkar och att vi verkligen stämt i bäcken och slipper göra det i ån.
Jag kramade min dotter och sa att jag älskade henne innan hon sprang in till klassrummet.

Jag kände en enorm tacksamhet när jag stilla gick mot bilen. Visst att Mollie och jag kom med idén på förhoppningsvis lösningen på problemet men att dom köpte det utan diskussion var väldigt skönt. Det är en fantastisk skola med superfröknar som min dotter går på. Och tack gode gud för det.

Hem och i löpaskorna. Bergslöpning med historia och minnen som bara välde ur mej. Allt från bröllopstankar och kyrkor till det vindskjul där dom första fyllorna klarades av. Det var skönt att det var historia, som den absolutist jag är så har jag svårt att förstå hur jag kunde vara en brud som hinkade i mej väldiga mängder öl en gång i tiden. Jag flinade lite vid tanken och gladdes åt den människan jag är idag ;)

När jag kommer hem och går upp i allen till det Månsagårdskapalatset så kommer den en Taxi upp på gården. Min första tanke är Mollie. Men varför kommer hon hem på förmiddagen?
Jag ser chaffisen gå bak i bilen, hum, ett blombud slog det mej. Jo så var det.
Jag älskar blommor, jag blir lycklig över det långt in i själen. Och blombud är lite extra kryddat då jag vet att det är en annan person ute i vårt avlånga land som tänkt på mej och lagt ner energi på att skicka blommor till mej.
Jag vet att sändaren av blommorna är en riktigt heting, vet nämligen att hon är väldigt svag för Chili ;)
Att bli uppvaktad gjorde att min dag tog ytterligare ett snäpp upp på kanondagslistan....

Mollie kom hem med taxin och hon fick lite mat sen var det dags att köra till vårdcentralen. Hon skulle få en spruta, jag har haft ett väldans stohej med att fixa vaccin och ordna upp med tider för sprutan. Väldigt smidigt. Not.
Hon var inte sugen på sprutan men jag förhandlade och gjorde henne trygg i situationen så nålen sattes i armen.

Vi drog vidare i livet mot Bowlinghallen, vi möttes upp av våra vänner och vi hade en mysig stund i hallen som avslutades med en fika på cafét.
Inom Maxi för investering av fredagsgodis där var den en kör som sjöng, vilket drag det var bland vindruvor och gurkor, helt galet.

Dagen var inte slut där, nej minsann Mollie ville ha upp julstjärnorna så det var bara att se till att tillfredsställa henne. Varje år undrar jag vilken det är som är uppe på vår vind och saboterar glödlamporna. I år var 4/6 lampor söndriga och alla funkade när dom hängdes upp efter förra julen. Det är ett mysterium. Och jag blir lika tjurig varje år för att det är så.

Att jag konstaterar att Mollie under ouppsikt använt min telefon och skickat emoijs till höger och vänster gjorde mej också lite småtjurig under sena timmen. Med tanke på att jag vet allt för väl vilka emoijs jag har som mest använda kan det bli en väldigt dålig kombo på dom medelanden, glups. Sorry ni som fått lite skumma meddelanden från Jockarp ;)


2 Stjärnor ;)


Jockarp.

fredag 1 december 2017

Olidlig smärta....

Sjunka? Helt omöjligt...


En tuff natt med demoner och hosta, det i kombo med uppstigning innan fem gjorde att sömnen var väldigt sparsam. Jag vet att jag fungerar bra med lite sömn men det är inte dom bästa förutsättningarna att börja dagen.

Jag fick en kick genom att lyssna på en låt som handlade om att resa sej. Att hur mörkt det än har varit så finns det hopp framför mej, det finns ett ljus som jag fortfarande ser, att jag kan vara nere men jag lever. Att om man öppna upp sina ögon så finns det en stor sol ovanför en.
Jag vet inte vad det är men musiken gör mej så extremt levande. Jag var bara tvungen att dra iväg låten till ett par vänner, jag behövde dela den med någon och det halv sex en torsdags morgon. Förlåt ;)

När jag lyssnade på den där låten halv sex på morgonen visste jag inte vad som väntade mej några timmar senare. Jag visst inte då att jag skulle bli ståendes vid en välta med ved och snorgråta i förtvivlan.

Vad fick mej så förtvivlad då?
Jo min dotter ringer från skolan och gråter hysteriskt. Jag försöker lugna henne. Jag säger lugnt att jag älskar henne och att det är okej att vara ledsen, att hon inte ska oroa sej, att jag alltid finns hos henne.
Hon dricker lite vatten och jag frågar om det hänt något speciellt, hon vill inte svara. Jag frågar då om det hänt något hemma som gjort henne ledsen. Vidare frågar jag om det hänt något i skolan. Hon svarar bara att hon inte vill vara på skolan.

Det enda jag i det läget ville göra det var att köra raka spåret till skolan och krama min dotter och ta med henne hem. Men jag stålsätter mej och får prata med en fröken och vi bestämmer att Mollie ska få vara i myshörna med henne en stund.
Och att hon ska mysa och prata med min dotter och se om hon öppnar sej om vad som tynger henne.

När vi la på telefonen kom allt över mej, jag var så skör, jag kände min dotters rädsla, sorg och smärta, det gjorde så otroligt ont i mej. Det kände som om kroppen pressades ihop och att något skars upp i mitt hjärta. Smärtan var olidlig och jag var tvungen att hantera den i min ensamhet och det gjorde än mer ont. Vägen ut var att lätta på trycket i form av tårar.

Fröken återkopplar en timme senare och berättar att Mollie ville vara med på lektionen med läxläsningen, dom hade även träffats på rasten efter och då hade hon berättat att hon var glad igen.
Efter allt som hänt med Louise och Mollies känslor för henne så har jag bett fröknarna att ha extra koll på henne och även att jag uppskattar återkoppling. Så även efter Mollies avslutade skoldag fick jag ett samtal från skolan.

Mollie hade fortfarande inte öppnat upp helt men jag sa till fröken att hon kommer att göra det när hon är redo, hon är så lik mej i det avseendet så det lär komma fram, för eller senare. Och det kom.

Vi behövde lite roligheter och jag vet hur mycket myset uppskattar bad. Så badhuset blev det. Vi hade en mysig stund och det var så mycket glädje och bus i min dotter. Jag slappnade av något men det var ändå något mörka moln på min himmel.
Efter badet blev det gula M:et och då kom det.

Jag vill inte till skolan i morgon säger hon då. Okej sa jag. Vill du berätta vad som hänt. Nej blir hennes svar.
Okej säger jag igen. Och min hjärna går på högvarv för att hitta en lösning och vipps så kom den till mej. Lösningen alltså.
Jag kör dej till skolan i morgon och så ska jag prata lite med fröknarna om en lösning. Jag har ett litet ess i rockärmen som jag ska testa. Jag tror på det, jag tror att jag kommit på världens enklaste lösning på problemet. Jag hoppas det i alla fall.
Jag sa till Mollie att vi löser allt tillsammans bara vi pratar med varandra. Hon log och tog en nuggets med ketchup på :)
Jag kände en enorm kärlek till henne just i det ögonblicket så jag skulle vilat kasta mej över henne i en stor kram, men jag lät vuxet bli.

Vi körde hem mot Jockarp och vi lyssnade på musik och knäppte med fingrarna till takterna. Jag tror att vi båda kände ett lugn över hur samtalet utvecklats. Hon kändes trygg.

Min lilla isbjörn på gula M:et :)



Jockarp.

torsdag 30 november 2017

Popcornhjärna.....

Spillevinken...


Ännu en dag som började väldigt tidigt. Denna dag började med en sjuk smärta i foten, jag ogillar det skarpt. Det släppte som väl var efter att jag gått en stund, men helt ok är den inte. Foten alltså ;)
Jag var tvungen att åka på jobb och för att lösa logistiken med min dotter fick morfar rycka ut. Det var första gången han tog morgonpasset med Mollie och jag skulle mer än gärna varit en fluga på väggen och sett hur det gick till.
Det gick bra och jag hade inga tvivel om det, men Mollie berättade att han hade frågat henne väldigt mycket frågor under morgonbestyren :)
Hon kom i väg som hon skulle till skolan och hem kom hon också. Skönt.

Hon är fortfarande lite hostig och snuvig, tydligen är hon inte ensam om det, typ hela klassen är nedsatta av förkylning. Pigg är hon i alla fall.
Hon skulle i väg och köpa en ljusstake till att ha i sitt fönstret, hem kom hon utan stake och med ett par änglar. Hon berättade för mej:
Det är du och jag mamma. Det är så vackert att hon ser oss i saker som kommer i hennes väg. Jag blir varm i hjärtat av hennes ord.

Jag tog en löptur i mördabacken, det var behövligt och det bästa med min fotskada är att den inte hämmar mej i min träning, inte än i alla fall, smärtan kommer mer under vila.
Jag pratade i telefon en stund under löppasset vilket gjorde att det blev ett lugnt pass. Samtalet handlade om att göra eller inte göra. Och detta handlade inte om mej utan om min dotter. Hade det bara handlat om mej skulle jag kört efter förkortningen KBK (kör bara kör)
Jag funderade på det där varför man oroar sej så mycket. Men det är väl det som skiljer kon från kvigan kanske.
Jag är mamma och jag vill skydda mitt dotters hjärta....

På tal om KBK så samtalade jag med en man som liknade mitt huvud med en popcorngryta. Jo jag tackar jag ;)
Det är tydligen så att det bara poppar upp tankar, idéer, smarta lösningar och tokigheter runt mej just nu. Det verkar som om jag är extremt kul att vara med när jag är inne i detta stimmet. Och ja, jag håller faktiskt med. Jag skrattade åt i princip allt under dagen. Och det smittade hela min omgivning så till slut så räckte det att vi tittade på varandra sen tjöt vi alla av skratt. Hur underbart är inte det då?

Jag fick under dagen även klartecken till att gå en utbildning nästa år vilket gläder mej väldigt. Utbildningen är vid ett antal tillfällen under året vilket gör att jag har lite logistiska problem med Mollie som självklart måste lösas, men nä det tvivlar jag inte på, vill jag lösa det så löser jag det och jag vill lösa det. Busenkelt....

Nyansen grå färgade min dag och kväll fram till det blev helt svart ute och jag ogillar det. Jag behöver klart ljus sol och värme och det massivt. Men att titta på bilder med syrener, linne, småbrallor och solglajor gjorde att jag ändå kände att det är nära. Det kommer liksom närmare och närmare.
Vi ska bara göra några snöänglar först bara ;)

Vi två mot framtiden....


Snart dags igen ;)

Älskar att plocka blommor....




Jockarp.


onsdag 29 november 2017

Hemma hos.....

Humf, på en 7-årings nivå :)


Mollie har dragit på sej en liten förkylning, det gjorde att hon vaknade upp ett par gånger under natten, det betyder också att jag vaknade upp. Hon ville ha vatten och det fick hon, jag bolsade upp bakom hennes rygg så hon kom lite högre upp, det hjälpte.
Mej hjälpte det dock inte, jag förblev vaken.
Hon var pigg när hon vaknade vilket var skönt så hon åkte till skolan.

När jag hämtade henne efter avslutad dag så hade hon en ny bok med sej, tydligen hade dom haft besök från en bibliotekarie. Hon hann inte hoppa in i bilen förrän hon började läsa. Älskar min bokslukerska.

Vi käkade lite och sen chillade vi soffan. Det väntade simskola för Mollie och kvällslöpning på berget för mej så lite vila skadade minsann inte efter en hård dag.

Löpningen ja, jag sprang förbi platsen där jag bestämde mej för att jag skulle skriva min bok. Jag kände den där pirrande känslan nu som då. Den där känslan när man ger sej fan på att man ska klara av en sak samtidigt som man är väldigt osäker på om det verkligen ska gå. Det gick och jag kände en oerhörd stolthet när jag sprang förbi, det gör jag alltid när jag passerar platsen.
Jag passerade även den backe som jag sprang upp och ner i när Mollie låg i sin liggvagn och sov middag när hon var en liten tös. Jag flinade lite åt minnena att jag sprang där upp och ner som värsta byfånen, men sen drog jag upp för backen för allt vad tyget tålde. Så sjukt go känsla att känna att det inte fanns något motstånd. Det största problemet var när jag skulle ner för backen, det var kolsvart och jag höll på att hamna i periferin, för att slå av på tempot var ju inget jag funderade på att man kunde göra. Töffe.

Jag har fått nya följare på bloggen vilket alltid är roligt. En del är landsmän men jag har även upptäckt att en del kommer från granlandet Norge Väldigt roligt, jag hälsar er välkomna till ett liv pågår ;)

Mollie och jag har bestämt att vi ska göra en egen julkalender på instagram i år. Vi gillar att dela med oss av vårt liv och många gillar att ta del av vårt liv av olika anledningar, så det låter ju kanon så långt ;)
Vi kör på temat hemma hos....
Tanken är att vi varje dag från den 1/12-24/12 ska lägga upp filmsnuttar från vårt hem, vi har 11-15 rum i palatset (lite beroende på hur man räknar) Vi tänker oss insida så som utsida. Mollie älskar att gå husesyn och även att dela med sej av vårt hem, så vi kommer går all in här. Häng med oss om ni vill ;)



Jockarp.


tisdag 28 november 2017

QX Galan....

Här är början till där jag är idag..



Att Bonde söker fru drar med sej en massa andra roligheter än bara kärlek är ju helt klart. För kärlek fann jag men jag förlorade den snörpligt igen. Men det kan ju knappast programmet och produktionen anklagas för.

Nu är det dags att nominera till årets QX-gala och jodå flatan från Jockarp finns med bland förslagen. Och till helgen är det öppet att börja nominera.
Nominering eller ej och pris helt oviktig i sammanhanget. Det är galan jag ser framemot väldigt.
Jag garanterar att vi kommer vara det hetaste paret på galan, finstrasserna ska på och Heta Bonden från Jockarp kommer vara hetare än nånsin, det är ett löfte det :)

Det hade ju självklart varit allra roligaste om jag hade kunnat spatsera upp på röda matta hand i hand
 med kvinnan jag älskar men nu blir det inte så. (Hon hade lite andra planer) Utan min dejt kommer istället att vara mitt alldeles egna kärlekstroll.
Min dejt är redan uppbokad och jag räknar med att vi kommer få en kväll i världsklass.
För frispråkigare, öppnare och nyfiknare människa får man faktiskt leta ett bra tag för att finna.

Jag ser självklart detta som en chans att marknadsföra mej ännu mer. Mingel på vip:en där lär ju vara fler singelflator tänker jag. Och nä jag kommer inte sitta i ett hörn och glo, det ligger inte riktigt för mej det.

Men ja innan dess så går livet vidare utan glitter och glamour, jag har dock väldigt mycket att se framemot både i den Jockarpska myllan och i resten av världen. Jag utvecklas i en rasande fart just nu och jag bara följer med vågen. Jag har en framtidstro som saknar motstycke. Jag har så sjukt mycket energi men samtidigt ett lugn som jag saknat.
Jag är redo för resten av mitt liv. Och jag ser bara ljus just nu.



Jag letar ännu....



Jockarp.

måndag 27 november 2017

Sveriges vackraste leende....




Hopp i löpkläderna och ut på berget. Halv sju på morgonen är det just nu kolsvart så pannlampan fick följa med.
Jag var pigg och sugen på den där långturen och långtur blev det. Tre timmar sprang jag i ett härligt rus. Nya låtar på min spellista gjorde det hela ännu mer tillfredställande. Den sista milen repetade jag Darins låt Man över bord. När jag hörde texten var jag helt övertygad om att han sjöng om mitt liv dom senaste månaderna. Fantastisk låt minsann.

Hem och jag välte ner lite mat och kaffe. Myset skulle till en kompis så henne fick jag ge lift. Jag är inte riktigt van vid att hon är från mej när jag inte jobbar eller springer så att aktivera mej kan ibland bli lite trubbel utan henne.
Jag fick ett infall om ett bubbelbad,  så ja SPA:et i Jockarp öppnades upp. Gosse så skönt det var att bara plumsa runt i ett hett bad. Lyxigt värre.

Jag får så mycket komplimanger så jag blir nästan lite röd om öronen emellanåt av alla fina ord från alla fina människor.. Att få höra att jag är kvinnan med Sveriges vackraste leende är komplimang jag lätt kan leva med. Förvisso har jag tränat mycket och just nu ligger jag i hårdträning. Det finns så mycket vackert i mitt liv just nu så jag måste helt enkelt le ;)

Jag hämtade hem mitt mys, jag hade saknat henne. Hon ville dela med sej av allt hon gjort. Hon var som en radio och jag lyssnade och log. Vilka upplevelser hon haft dom timmarna vi var ifrån varandra.
När vi kom hem önskade jag lite hjälp med att klippa lite buskar, hon älskar att använda sekatören så hon gick bananas med den. Jag tittade på och flinade.

Middagen lagades och jag fick hjälp med dukningen. Vi åt groteskt, hela kycklingen åts upp av mej och Mollie. Helt otroligt.
Efterätt, japp glass i stora lass. Vi är ett par riktiga livsnjutare just nu ;)



Jockarp.

söndag 26 november 2017

Mollie surtant....

Humf...


Att vakna upp och möta en ilsk, tjurig och totalt avig liten sjuåring är inget jag blir speciellt upplyft av. Men även solen har sina fläckar och hon var väldigt fläckig.
Jag ger förslaget att åka i väg till ett Lekland och jag får bara en sur min tillbaka. Gahha hur trött blir man inte då?
Frukosten serverades på silverfatet, det var bara att komma till dukat bord, men kan man sätta sej på tväre så gör man det. I alla fall om man heter Mollie och har vaknat på helt fel sida.

Jag bad henne att gå in på sitt rum och tjura för jag var inte intresserad av att mitt glada humör skulle gå samma öde till mötes som hennes. Hon respekterade min önskan.
En minut senare kom hon och satte sej vid bordet, med sina hörselkåpor på sej. Jag blev så vansinnigt full i skratt, men jag lyckades på något märkligt sätt låta bli att skratta.

Hon smälte något och vi begav oss med våra vänner till leklandet. Barnen hade en bra lek, dom var iväg stora delar av tiden och lekte tillsammans. Mammorna satt under en filt och snicksnackade om livet. Det är ett bra samtalsämne det där ;)
Leken höll i sej ett par timmar sen bråkades det en aning och vi bröt beteendet genom att köra till gula M:et. Där bjöds det på ansiktsmålning för dagen, det var uppskattat.

Vi vände hemåt och vi fick ta tag i lite måsten. Städning av palatset, sugning av damm, golv torkades och lakan byttes. Det är absolut det värsta jag vet i hemmet. Jag avskyr det något så vansinnigt mycket. Under alla år har jag försökt att analysera varför jag tycker att det är så klöktråkigt att byta sängkläder. Än har jag inte kommit till någon bra förklaring till varför jag avskyr det som pesten.
Att lägga sej där på kvällen har jag dock inga problem med ;)

Vi satte oss vid bordet och började pyssla lite, vi målade och skrev ord. Vi bytte pysslet mot lite Tvtitt. Trekantiga gubbar med alldeles för stora ögon, jag förstår verkligen inte alla program som görs för barn idag, kanske är det så att vi vuxna inte ska begripa det.

Jag tog en spontantur till stan och juleljusen var uppsatta. Jag bara älskar trädet med dom rödlysande hjärtanen i. Jag blev så lycklig och jag kände en känsla av kärlek. Bara den känslan liksom, hur underljuvligt är inte det då? Så ljuvligt så jag var tvungen att sjunga en liten sång när jag gick förbi ;)

Mollie frågar om jag kunde natta henne, självklart blir mitt svar, jag älskar att ligga bredvid henne när hon ska sova.
Hon stryker med sina fingrar över min hand och känner ett ärr. Hon säger, du har ett ärr där mamma och jag har ett i pannan. Jag svarar med ett Mm och säger att det är skönt så länge ärren är på utsidan och inte på insidan.
Hon frågar, hur hamnar dom på insidan? Jag utvecklar det och berättar om olika sorger som kan göra att man får sår och ärr på insidan. Jag ger henne några exempel som hon kan relatera till.

Hon omfamnar mej i en stor kram och säger:
- Mamma! Jag är så glad över att du är min mamma.

Om dagen började tjurigt så var avslutningen på dagen desto vackrare, total lycka och glädje. Hon är så otroligt speciell och fin Mollie Mys Vilhelmsson.

Bättre humör....


Jockarp.

lördag 25 november 2017

Hjärthus....

Immigt värre ;)


Min superprinsessa lämnades vid taxin och jag tog en promenad på berget med hundarna. Det var grått och jag ogillar nyansen grå, men jag såg igenom det. Det doftade höst och jag gick till platsen där jag har utsikt över mitt hem och jag kände en enorm kärlek.
Jag stod bland små enbuskar och såg mitt hem och log tacksamt. Jag svor och sa. Satan Leonora du har världens bästa liv, världens vackraste hem som ligger i den underskönaste av byar. Du har en frihet som saknar motstycke. Du gör vad du vill när du vill, du har fått en liten prinsessa som förgyller hela ditt liv.

Jag plockade upp ett boklöv i handen, de fuktiga lövet kylde mina fingrar och jag tänkte på våren när knopparna brister och det börjar om.
Jag hade kunnat stå på den platsen i timmar, men jag ville ha ut mer av dagen än ett fuktigt boklöv i min hand.

En löptur på 13 km drog jag till med, en smärta på översidan av foten gäckar mej något och jag har en fundering på att ta en långtur på söndag. Läkning av fot ska alltså ske till dess är tanken. Så det blev ett lugnt pass.

Mollie avskyr att följa med att tanka bilen så för att hon skulle slippa så styrde jag upp med det och lite annat smått och gott innan hon kom hem med taxin från skolan.
Jag körde lite ved och jag har en vän som anser att jag har en fetisch gällande träd och ved. Möjligt säger jag men jag ser det mer som en terapi.
Jag terapiade mej med veden och jag börjar bli lite tjurig över att jag inte kan stänga dörren Louise, ja jag vet att det bara gått en månad sen hon lämnade mej och att jag kommit långt i min process men likväl känner jag hela tiden att jag vill öppna upp mitt hjärta till någon annan. Men än går det inte.
En klok kvinna beskrev mitt hjärta som ett hus, att jag skulle låta mina kvinnor få ett varsitt rum i mitt hjärta och någonstans ska jag försöka behålla ljuset dom gav mej och damma bort askan. Men jag vet inte hur jag ska göra. Frustrationen ökar i mitt inre...

När Mollie kom hem packade vi badväskan och drog iväg. Simglasögonen skulle testas. Min icke kaffedrickande vän med son mötte upp oss och vi hade supermysiga timmar i badet. Jag hade vid ett svag ögonblick lovat myset att jag skulle göra bomben med henne så det var minsann bara att ställa sej i startblocket och hoppa i väg. En uppblåst rutchekana låg och skvalpade mitt ute i bassängen och den fick jag också provåka. Jag ogillar det men ibland får jag göra saker för att min dotter ska fortsätta och tycka att jag är den coolaste mamman i världen ;)

Dusch och bastu och en kram sen skildes våra vägar med våra vänner. Myset och jag fortsatte vår sociala bana.
Vi körde till Tant N. Oj vilka samtal som leverarades den fredagskvällen. Det var verkligen all in på känslorna.
Vi käkade pizza, drack kaffe, lyssnade på musik, vi kramades och samtalen tog liksom aldrig slut. Klockan var efter elva innan vi var på Jockarpsk mark igen och sockertoppen var allt annat än pigg.
Hon rasade i säng.

Det var en väldigt fin och social fredag, det behövdes.

Ehh hopp, eller?


Jockarp.

fredag 24 november 2017

Skrytmåns.....



I går fick jag en fråga som jag hade väldiga problem att svara på, jag brukar sällan ha problem att finna ett svar. Men fråga jag fick av en människa jag mötte för första gången var:
Vad har du gjort i livet som du är allra mest stolt över?
Vad då frågade jag ska jag bara säga en sak?
Hehe sa mottagaren. Kör hela repotoaren då så får jag höra.
Jag flinade och började.

Jag började lite försynt med min dotter, att jag är väldigt stolt över att jag har henne. Att jag har henne själv och att hon blev till genom en insemination. Vidare fortsatte jag med att jag skrivit en bok trots att jag hade väldigt taskiga betyg i svenskaspråket när jag gick i skolan. En liten revansch liksom.
Jag rätade på ryggen något och berättade att jag sprungit tio Marathon och ett Ultralopp mellan Sälen och Mora, en sträcka på nio mil. Jag berättade min tid och log stolt.
Att jag varit med i lag-SM på min ponnytid. (vilket jag helt glömt, det bara poppade upp)
Jag berättade att jag var anledningen till att det finns ett natt och helgöppet dagis i kommunen.
Jag berättade att jag klättrat upp på Sveriges högsta berg.
Jag berättade att jag levde mitt liv i frihet som gay och att jag ser det som varje människas rättighet att älska vem man vill.
Jag berättade att jag tro på evig kärlek och att jag är stolt över att jag alltid stått vid sidan av den kvinnan jag älskar. Jag tror på en lösning på allt.
Att jag lärt mej att hantera min känslor och min energi trots att det bubblar och pyser och vissa antyder att jag skulle ha diagnosen ADHD.
Jag var nöjd med mej själv gällande att jag är en god kamrat, att min empati växt i takt med att jag blivit äldre.
Jag har blivit väldigt vacker på insidan och utsidan är jag så grymt nöjd med vilket jag aldrig trodde jag skulle säga som en blivande 41-åring.
Alla resor jag gjort, att jag vågat och framförallt kanske alla resor jag gjort med min dotter. Och ej heller förkasta den stora inre resan jag faktiskt gjort dom senaste sju åren. Det är nog den resan jag är allra stoltast över.
Jag sa tillslut till frågeställaren att jag är väldigt stolt och väldigt nöjd just nu och att jag faktiskt våga stå för att jag känner så gör mej också extremt stolt.

Jag var som ett rinnande vatten och frågeställaren tittade förvånat på mej när jag tog ett andetag och sa leende till mej.
- Har du mer Leonora.
Jag log jag med och sa det har jag säker men jag måste andas lite med ;)

Att jag älskar möten med nya människor är ingen hemlighet men detta var ändå en tio i topp. Att mötas för första gången och bara få lätta på trycket och våga ställa sej och "skryta" det var minsann en ny erfarenhet och jag gillar det. Jag tror jag ska ta efter vederbörande rättframhet och ställa fråga till alla nya människor jag möter, ställa frågan: Vad är du mest stolt över att du har åstadkommit i ditt liv?

Den 23/11 var annars en väldigt alldaglig dag. Jag satt i möten så baken domnade, jag var väldigt less på stillasittandet när jag lyfte ändan och körde för att hämta upp mitt mys på fritids.
Hon började bums med att försöka tragga hål i huvudet på mej om att ta med sej en kompis hem. Nepp det blir inget med det idag var mitt svar. Jag ville ha en lugn kväll ihop med min dotter och enbart med henne.

Hon mjuknade när vi kom hem och vi började att göra en spotyfi lista till henne. Mollies spellista heter den och den ska hon lyssna på när vi åker till Thailand. Jag är så glad över att hon älskar musik. Musik är så mycket, musik är glädje, musik är läkande, musik är kärlek och musik kan även också vara sorg. Musik är typ allt ;)

Vi har även ett annat intresse just nu och det är att spela in filmsnuttar och dela med oss av dom på instagram. Vissa seriösa några mindre seriösa. Men vi har verkligen superkul när vi gör det tillsammans så jag räknar med att vi kommer att plåga och glädja följarna ett tag till, i alla fall så länge vi ser det som skoj :)

Mollie nattades med två små kamphundar som vi sitter vakt till, jag hörde hon fnittrade inne på sitt rum och jag bara log.
För min egen del börjar åter kvällarna bli nätter innan jag sluter mina grönbruna ögon, anledningen är konvensationer i cybervärlden.

Filmtajm ;)


Jockarp.

torsdag 23 november 2017

Gränslös och oändlig kärlek....

Det vackraste...


Prinsessan af Månsagården fyllde sju år. Dagen började med att jag stod för skönsången vi gratulerar. Gosse så grant (not)
Ljuset blåstes ut och cocoskakan åts upp ;)
Hon öppnade sina paket och hon såg ut att vara den lyckligaste lilla tjejen i världen. Jag älskar att se hennes tacksamhet.

Sjuåringen åkte till skolan och jag åkte iväg för att få lite vägledning i livet. Jag har längtat så efter detta mötet. Det var en fantastisk sittning, vilken kvinna jag mötte en regnig grå novemberdag.
Jag har svaren inom mej men jag måste få huvudet och hjärtat att komma i balans, jag är inte där ännu och det pratade vi mycket om. Louise stör mitt hjärta väldigt mycket. Men en känslomänniska kan inte bara stänga av, det funkar inte så. Jag funkar inte så.
Mina änglar var väldigt speciella och min energi var enormt stark och jag känner det så väl, det sprakar om mej just nu så stark är min livsglädje. Jag ska vårda den ömt och se till att ingen ska kunna komma och suga i sej den från mej. Den är unik och den är min.
Tre timmar senare var jag proppfull med ord och känslor som var tvungna att landa.
Jag ringde en vän och lät det rinna av mej sen körde jag vidare på ett möte gällande skyddsverksamhet. Vilket var bra, lite distans.

Hem och firandet fortsatte med min prinsessa. Den 22/11 handlar inte bara om att fira min dotter, det är också en dag som jag varje år även gratulerar mej själv. Att jag ännu ett år överlevt och sett till så min dotter och jag haft ett bra år. Att vi klarat alla motgångar som varit under det gångna året. Hon har haft sina motgångar och jag mina. Bådas är lika viktigt att ta hänsyn till och respektera.
Jag gläds även att det gått ännu ett år där vi varit tillsammans mycket och starkare svetsats samman. Allt roligt vi har upplevt, all kärlek vi gett varandra. Det är mäktigt när man låter sej reflektera över det.
Varje år ser jag att plushögen är betydligt större än minushögen av mina känslor och mina upplevelser ihop med min dotter. Jag hoppas att även hon en dag reflekterar så som jag över de gångna åren.

Det är också en dag som jag minns tillbaka på till när jag låg i förlossningssalen och inget hellre önskade än att kvinnan jag älskade skulle komma tillbaka till mej och vara med när jag skulle föda vårt barn. Jag minns mitt sista sms jag skickade henne med texten: Jag är på BB nu och du är saknad.
Jag minns min stora sorg hur den blandades med glädje. Jag minns hur svårt det var att bena ut alla dessa känslor, kontrasterna från det totala mörkret till det klaraste ljuset.
Jag minns min mamma och min fantastiska fina vän Tant N som kämpade ihop med mej. När jag utförde det för mej arbetet som tvunget skulle göras. Det jobb som jag ville klara av så fort som möjligt till minsta möjliga smärta. Att totalt likgiltigt och med ett hjärta som var totalt söndertrasat av sorg föda ett barn till världen. Nä det var inte så vackert som bilden på den där tavlan som jag och min ex fru tillsammans målade på. Just då var det inget vackert alls.

Jag minns också det löftet jag ger mej själv och mitt ofödda barn. Löftet om att hon ska födas till denna värld och omfamnas av kärlek.
Det är ett löfte jag gav då och det är ett löfte jag kommer att hålla till min dotter så läge jag lever. Hon ska ha tydliga ramar i livet men hon ska aldrig känna sej oälskad av sin mamma.

Så grattis till oss <3
Nu ser jag fram emot ännu ett år som jag hoppas att jag ska kunna reflektera över den 22/11-18 om att det var det bästa året i vårt liv.

Festprissen....




Jockarp.

onsdag 22 november 2017

Har du tid med en kram.....

;)


Dagen började med att jag hittade min dotter i sängen med hörselkåporna på sej. Jag frågar henne hur länge hon haft dom på sej. Hela natten bli svaret. Du är inte klok på en fläck upplyste jag henne om och så blev det stora godmorgonkramen.
Hon lämnades vid taxin och jag tog en löptur, 5 minus, allt annat än ok, men sprang det gjorde jag.

Jag hade en frukostdejt på ett kafé utomsocknes så dit tog jag mej efter duschen. 9:00 checkade jag in och ca tre timmar senare hade vi fortfarande inte blurrat klart men det var ändå dags att bege sej hemåt. Jag konstaterade att jag har få men helt fantastiska vänner. Dom är så väldigt olika och det gillar jag skarpt.

Härom kvällen hade jag ett samtal med en annan vän och hon är en riktig vilding. Ju mer vi pratade ju mindre saker såg vi som omöjliga. När vi var i toppspinn sa jag plötsligt. Jag får fan inte dö nu alltså jag har så mycket kvar att styra upp, göra och utvecklas i. Hon flinade och rättade mej. Du får inte dö och inte heller bli kär. Hela din kreativitet läggs ju på hyllan när du blir kär.
Jag flinade och upprepade hennes ord. Inte dö och inte bli kär. Vi har en deal, ett tag i alla fall ;)
Jag var så fylld av energi och magmusklerna värkte av allt skratt när vi la på luren.

Jag reflekterade över samtalet under kvällen och det är verkligen så. Att livet ska levas och att kura ihop sej innanför fyra väggar utvecklar ingen. Jag behöver träffa folk, jag är ett socialt monster.
Jag funderad på att föreläsa, på att faktiskt fundera seriöst på det där radiopratandet, på att börja jobba inom försäljning, på att söka ett nytt jobb inom min bransch. Eller varför inte jobba med TV. Hur svårt kan det va?
Jag vet hur viktigt det är med kontakter och jag vet att det ofta ger ringa på vattnet. Jag kan träffa en människa i ett ärende men utgången kan bli en helt annan. Jag älskar det verkligen.
Nu är jag så nyfiken på vad som finns för mej bakom nästa krök, nästa backe så jag håller på att spricka.
Mollie blir större och större och livet växlar snabbt och jag är så sugen på mer.

Det finns så mycket energi och kraft i mej och jag är så extremt nyfiken och det är helt galet att inte använda det till något ruggigt bra.

Jag tror att mina tankar beror på att jag har min stadiga bas, jag har en trygghet, det gör att jag kan kasta mej ut på saker som är utanför lådan och veta att jag har min gård i Jockarp att falla tillbaka på. Jag är previlieged till tusen.

Jag vill att Mollie ska växa upp och se att det inte finns några begränsningar att hon kan göra och bli vad hon vill. Och om hon skulle vackla och inte våga i vissa situationer så kommer jag att finnas där och vara hennes mod. Jag kan lära och stötta henne precis som hon lär och stöttar mej.
Hon lärde mej en sak i går. Jag var stressad och med det något kortare i tonen. Jag morrade och sa att vi hade bråttom.
Hon kommer fram till mej, tittar med sina vackra bruna ögon och säger:
- Har du tid med en kram mamma?
Alltså den lilla tjejen slutar aldrig att förvåna mej. Gud var verkligen god när hon blev till.
Vi slog armarna om varandra och jag tänkte bara på hur otroligt lyckligt lottad jag var. Att mitt liv hade varit bra torftigt om jag inte hade Mollie Mys Vilhelmsson i mitt liv.
Min otroligt vackra och helt perfekta lilla dotter.

Eftermiddagen bestod av ett tioårs kalas för kamphunden Sigge. Efter det började vi köra ved. Mollie styrde traktorn och jag skötte pedalerna, allt tar väldigt mycket längre tid när myset är med men det gjorde mej inget.
Hon och mormor drog till simskolan och jag fortsatte att leverera i vedhögen. Mollie levererade hon med, fyra nya simmärken hade hon med sej hem. Hon är grym
Jag fick avbryta vedkörningen en stund för att hjälpa till att dra loss en häst som fastnat i lite fel läge i livet. Vi vände 600 kg häst. snacka om stålkvinnor ;)

Här är årets julkalendrar i palatset..
En till myset och en till mej ;)

Jockarp.

tisdag 21 november 2017

Jag är för bra för att vara singel...

Grötkocken...


Måndag morgon och jag skulle få den stora äran att följa med min dotter till skolan och medverka på gympans hinderbana. Det är stort för oss båda ;)

Men innan dess så skulle jag vara med på radion och jag tycker verkligen att det är roligt. Efter intervjun fick jag faktiskt frågan om jag kunde tänka mej att vara med i någon form i radio. Vad blev mitt svar tro?
Jo självklart, ett NEJ öppnar inga dörrar. Jag kickar verkligen på att göra saker som jag inte gör dagligdags. Det får mej att utvecklas, att övervinna mina uppmålade begränsningar. Jag har inga begränsningar och det är det jag vill visa mej själv och kanske även andra. Hopp i båten och ut på okänt vatten det är min melodi det :)

Intervjun blev bra vi tog formaliteteran först om varför det blev som det blev med Louise men sen gick vi över till lite roligheter och det var gällande min tänkta eller otänkta comeback i programmet, det blev mycket skratt.
Jag hörde på radiopratarna att dom gillade min formuleringar om att jag är för bra för att var singel.
Om någon är sugen på att höra på en del av intervjun så finns den på denna länken (förhoppningsvis, om jag nu gjort rätt vill säga)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6825217

Hinderbanan ja. Min lilla prinsessa visar sin stolthet över sin mamma och jag är stolt över att känna det från henne. Hon var så otroligt lycklig över att jag var med på gympapasset.
Stolt och lite fundersam blev jag även över att det var en liten tjej som sa till mej att hon önskade att jag var hennes mamma.
Jag tror att det betyder väldigt mycket för både lärarna och alla eleverna att föräldrar medverkar och visar sitt intresse för skolan. Många föräldrar förstår nog faktiskt inte hur viktigt det är. Jag har heller inte fattat det förrän nu. Men nu gör jag det.
Jag var bara med på gympapasset sen drog jag vidare i livet. Jockarp och mitt älskade berg iförd löparskor. För dagen åkte mössan på huvudet, det var kyligt och jag är ovan vid kylan.

Jag mötte en man, en vän. Jag stannade och frågade hur det var. Han berättar då att han precis lämnat sin fru på operation för cancer. Fan denna fruktansvärda sjukdom, jag blir så trött.
Vi pratade om utsikterna för henne och om hur han mådde.
Han ställer sen frågan till mej om hur jag mår. Och ibland blir jag verkligen helt slagen av hur vacker mänskligheten kan te sej. Vilken man. Han var mitt uppe i sin oro över sin frus mående men likväl kunde han fråga mej hur mitt brusta hjärta klarat sej. Helt otrolig. Det var stort.

Vi sa till varandra att vi skulle vara rädda om oss sen pluggade jag in min lurar i öronen igen. Och låten som spelades när jag började springa igen var den fantastiskt vackra låten av Moa Lignell som just handlar om cancer och om att överleva och att återkomma till livet. Jag rös till lite där på min väg över att den kom upp i min lista just där och då. Men det var väl någon mening med det tänker jag.



Mitt mys kom hem med taxin och hon kände ett enormt sug att baka så ja baka baka liten kaka blev det.
Jag gillar det, lärandet i vardagslivet. Hon räknade msk, hon hällde upp i decilitersmått och hon skar exakt 50 g smör. Ugnen skulle stå på 175 grader och det fixade hon. Vi hade en supermysig stund i köket.

Vi har investerat i en ny dammsugare och den provkörde vi på kvällskvisten, det var ett riktigt odjur. Den sög så jag trodde att hela parketen skulle flyga upp. Mollie tyckte det var roligast att snurra in sladden och tänk att det tyckte jag med var lajbans när jag var liten. Så lika vi är ;)


Hon är bäst <3


Jockarp.