underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 31 december 2017

Födelsedag 41....


Presenter till mej.....


Mollie Vilhelmsson gick ut genom dörren, knackade på densamma och jag öppnade. Hon rev av låten Vi gratulerar, gick in och gav mej en grön elefant. Elefanten hade hon köpt i ett stånd ute på gatan helt alena. Jag köpte den gröna mamma för jag vet att det är din favoritfärg. Underbara du sa jag och gav henne en stor kram.
Tänk ändå att hon fixade det helt själv, jag var imponerad. Möjligt att hon blev lurade på några baht men vad gör väl det.

Vad hade hon mer i rockärmen, jo. Den helt underljuvliga lilla varelse hade tagit ett gammalt kvitto från forex och skrivit en hälsning till mej. När jag läste den började jag lipa, jag ser att du gråter mamma sa Mollie.
Ja hjärtat det gör jag men det är inte för att jag är ledsen det är av en enorm tacksamhet och glädje över att du finns i mitt liv.
På kvittot stod det:
Mamma och doter för altid M<3L Gratis på födelsedagen mamma.
Jag har svårt att förstå och ta in att hon kan sätta så fina ord på pränt, att hon kan förstå att det är vackert och att jag gläds så otroligt av den visade kärleken hon ger. Hon är en riktig lite juvel det är en sak som är säker.

För att göra dagen än mer minnesvärd så åkte vi på utflykt, en båttur med kräkande människor ombord, jippi precis vad man önskar sej. NOT.
Vi klarade oss i alla fall från tråkigheter. Men det är ändå jobbigt att se andra människor må så dåligt.
Båtfärden var alltså väldigt guppig, barnen tjöt av skratt när vågorna slog över kanten på båten, andra skrattade då av förståeliga skäl inte.

Vi åkte ut till Phi-Phi öarna. Det var vacker men ganska mycket folk. En check på ap-stranden sen drog vi vidare för ett fantastiskt stopp med båten ute till havs. Vi hoppade i och snorklade, Mollie blev först skrämd för att fiskarna var så nära, hon kröp upp på min rygg och hängde sej fast. Efter en stund så fann hon sitt eget mod och sa till mej att hålla henne i handen i stället. Vi gled omkring ovanför revet och tittade på den massiva hög med fiskar i olika färger. Det var en vacker stund vi hade tillsammans.
Ytterligare ett stopp på en ö gjordes och den var lite mer öde, där snorklade vi lite och plockade koraller på stranden.

Båt hem och vidare in i bussen som skulle ta oss tillbaka till hotellet. Mollie lekte sten, sax, påse med några andra barn så trippen hem gick oförskämt enkelt.
Hon hade inte badat klart så kvällsdoppet i poolen var ett faktum, jag höll mej dock upp på land under den tiden.
Middagen intogs och vi välte i oss en massa onyttigheter, men vi kunde inte bry oss mindre just då ;)

Leendelandet och kanske framförallt Mollie levererade stort  på min 41-åriga födelsedag.
Tack för det.

41 år ung.....
Hon&jag...


Jockarp.

lördag 30 december 2017

Boost....

Chill....


När receptionisten ropar och springer efter mej när jag passerar för att gå och äta frukost gör mej klart lite frågande till vad som hänt.
Jag bromsar in och ser undrande på den lilla något runda thailändskan, hon säger på knackig engelska att hon såg mej och Mollie dagen innan och hon tyckte att jag såg rysligt stark och vältränad ut. Först glodde jag bara på kvinnan, tänkte, kopplade jag rätt nu eller var det en skarv på sladden.
Hon fortsatte och hon frågade mej om jag tränade, ehh ja sa jag lite tvekande.
På gym?
- Nää inte så ofta fortsatte jag. Jag springer mest.
Aha sen började hon babbla om Mollie och hennes son, jag lyssnade och log och jag tror att jag förstod, det är något oklart i detta nu.

In i matsalen, och jag hann hjälpa Mollie med att fixa dricka, när jag vände mej om stod det en kvinna bakom mej, hon log och sa. Jaha, kändisar i Thailand minsann. Hur är de med dej? Tja lite tagen på sängen rosslade det väl fram en artighetsrad om att jag mår ok. Något förvirrat gick jag till vårt bord med mjölkglaset och tänkt vad tusan hände?

Dagen blev sen något lugnare som väl var, tjejerna badade och lekte och jag chillade och processade en hel det. Jag analyserade min känslor för dagen och konstaterandet var att det var en bra dag.
Jag har fått distans till tråkigheterna och det jag fyller på mitt inre med just nu är bara glädje.
Det är så många människor som boostar mej på massa olika sätt, jag är enormt tacksam för det och det är inget hymlande med om att jag suger i mej av det och det får mej att växa mej stark igen. Så tack alla fina som stöttar och hjälper mej. Självklart finns det en och annan knäppjeppe som gör egna små analyser på mej men det är minsann lite gulligt det med. Att jag liksom upptar andra människors tid utan att jag ens vet om det, det är Stort.

Mollie och jag tog en shoppingtur mitt över gatan från hotellet. Hon köpte bikini, två stycken slog hon till med men jag tänker att dom kommer nog badas upp så mycket som vi badar. Själv investerade jag i en klänning, den blev något mörk och något kort men nu är det så att mitt lilla smakråd fick välja fritt och då blev det så.
Och även vid klänningsköpet blev jag boostad hysteriskt, förvisso är det deras levebröd att få folk att vilja köpa men att dra på stora trumman så fullkomligt var kanske lite väl. Men jag hade enligt Thailandianen som ägde butiken de största varmaste leendet, dom tjusigaste tänderna, perfekt slimmad kropp, hon pekade på sin egen mage som buktad ut en bit och sen tog hon helt oblygt på min och sa, titta du ser skillnaden du kan ta vilken klänning du vill här så kommer den sitta finare på dej än på mej. Jag bara flinade och köpte klänningen som Mollie valt ut.

Tja ännu en bra dag i det leendelandet.

Humf...

Jockarp.



fredag 29 december 2017

Barhäng alá Vilhelmsson....

Barfotalyx

Att dom precis bytt ut madrasserna i sängarna på hotellet till nya helt stenhårda var inget varken jag eller prinsessan på ärten märkte något av. Vi var nog helt slutkörda för sov det gjorde vi som små grisar i halmen under en värmelampa.
Jag fick väcka Mollie för att vi inte skulle missa frukosten.

Hon välte ner en massa mat, hon var hungrig lilla fröken, jag var något mer sparsam med intaget för dagen. Mollie hade väldigt bråttom efter maten så kaffet fick jag ta och attackdricka. Och vart hade hon så bråttom till då? Jo det lilla vattendjuret ville i plurret bums. Vi skyndades oss och i flög hon.  Hon gick fullständigt bananas, hon åkte vattenrutschbanan om och om igen.
Efter en avslutad runda kom hon fram till mej och sa:
-Jag har träffat en kompis.
Jaha vad roligt sa jag.
Mollie fortsatte, jag träffade hon och hennes mamma i kön till rutschbanan och jag tyckte dom verkade trevliga så jag pratade lite med dom.
Jaha sa jag.
Det visade sej att det var Norsk liten tjej och hennes mamma som Mollie mött. Jag hälsade på föräldrarna och hängde med dom stora delar av dagen. Tjejerna vek inte från varandras sida någon gång. Så vackert att se, framförallt att se Mollies glädje.
Tjejerna gick på Ninjaparty på barnklubben så jag tog en löptur. Det var på gränsen till dårskap, det var så sjukt varmt när jag sprang längs stranden bland turister som lät läpparna möta en Singha eller en trevlig fruktdrink. Jag gladde mej åt att jag förmodligen skulle må betydligt bättre än dom en stund senare ;)

Vi badade lite till sen väntade det oss en brakmiddag vilket vi verkligen behövde efter en aktiv utomhusdag.
En bra första dag i det leendelandet....


Barhäng....


Jockarp.


 

torsdag 28 december 2017

Tiden....

Väldigt redo för avvfärd...


Det har varit mörkt, det har varit trist. Det har varit totalt nattsvart många gånger den senaste tiden.
Att stänga dörren om dom dagarna, lämna dom minnena kvar i Jockarp det kommer göra mej gott, jag behöver det. Att leva i en relation och att göra det på det stället man älskar mest kan ibland smärta enormt har jag märkt. Efter varje avslutad relation har jag gått där hemma med alla minnena, det värsta i sammanhanget är att det är dom ljusa vackra minnena som förstörs och äts upp för dom förvandlas till sorg. I en hastighet av en fågels vingslags byts kärleken och glädje i dom minnen ut till ren skär sorg och den sorgen kräver sin läkning.

Jag brukar inte känna någon glädje i att lämna mitt hem men nu gjorde jag det, jag tror att det är tvunget för min fortsatta helning efter sveken, såren, hemligheterna och alla lögnerna jag lämnades kvar med. Jag har bearbeta det mesta rent hjärnsligt. Hjärtligt är några bita kvar, men där ställer jag mitt hopp till tiden. Jag gillar inte att tiden går, jag vill fånga varje ögonblick, jag vill egentligen inte använda tiden för att hela mitt hjärta, jag önskar att det vore helt så jag fullt ut kunde varit närvarande i allt jag gör och känner, jag är inte där än. Tiden, jag välkomnar dej för putsning av min själ.

Dörren till dofterna, smakerna, känslorna och minnena stängdes och vi började vår resa.
Tåg till Kastrup, vi pysslade i Mollies pysselbok om att lära sej om kroppen, intressant även för mamman må jag säga.
Kastrup betyder röd pölse och vi slog även till med en varsin glass, vi vill känna sommarkänslan.

Upp i luften cirka 11 timmar och vi roade oss med att lyssna på musik och spela spel. Mollie sov i min famn och jag masserade hennes hårbottten och smekte henens kind, närheten var enormt viktig för oss där upp på 10 000 meters höjd. När hon sov var hon nära, när hon var vaken var hon nära.

Ensamheten, jag har sällan känt mej ensam efter denna avslutade relationen, jag har sett det som lite märkligt eftersom jag känt mej enormt övergiven och ensam andra gånger. Jag har en idé om varför men den blir för lång att utveckla i detta nu, men kanske en dag, kanske ;)
Hur som helst så kände jag den känslan under vår resa, jag kände att den förbannade ensamheten kramade musten ur varje lite cell i min kropp. Det gjorde ont, riktigt plågsamt, vidrigt ont.

Som den känsloanalytiker jag är så analyserade jag fram anledningen till att känslan kom, hanterade den fick jag göra vare sej jag ville eller inte, men att den kom var faktiskt enkelt att förstå.
Det stavas FAMILJ.
När jag är ute och reser med Mollie kommer ofta den bilden fram, hur skulle det sett ut om vi var två vuxna som älskade varandra och gick där hand i hand med Mollie, att jag var den vuxna som kunde stå vid sidan av ibland när någon annan, den jag älskar hjälper Mollie med att ta bort glasspappret. Någon som ser till att hon har sin lilla väska med sej efter ett fika stopp, en annan som sitter bredvid min dotter på flyget och pysslar med henne Jag skulle vilja titta på det vackra någon gång. Se min dotter med en annan vuxen som tar ett självklart ansvar för henne, en som vill, en som älskar mitt barn så som barn ska älskas.

När vi reser så ser jag detta så tydligt, det finns ofta två närvarande vuxna runt ett barn och det är så vackert, men det är också det som smärta mej så hårt, det gör mej så otroligt sårbar, skör och förkrossande ensam. Jag vill inte det, jag vill verkligen inte känna den vidriga känslan. Jag vill bli hel, jag vill känna lycka helt ut, känna lycka i varje lite del i min kropp. Det totala.
Ska det vara så väldigt svårt? och framförallt är vi inte värda det? Är vi människor inte värda att i bland var i total harmoni och känna en total trygghet, ro och lycka?

Så här lär jag se henne mest i 14 dagar <3


Jockarp.

tisdag 26 december 2017

En annan del av Sverige...



Juldagen började i soffan, inte så märkligt kanske med tanke på att natten spenderades campande där.
Jag som verkligen älskar att ligga i sängen och aldrig förstått tjusningen med att sova på soffan fick alltså bita ihop en aning för att tillfredsställa min dotter. Men visst jag sov faktiskt väldigt bra så jag ska inte klaga allt för mycket.
Uppstigning, eldning i pannan och dusch. Jag väckte Mollie och sa till henne att hon skulle titta på sin klocka. Jag gav order om att hon skulle vara redo för avfärd 09:00. Hon var minsann redo och jag blev imponerad.
Regnet öste ner när vi körde över berget till min kära vän. Mollie skulle hysas in där under dagen för jag skulle på lite andra uppdrag.

Min resa fortsatte för ett möte med en ny människa. Jag tänker inte skriva så mycket om det nu för just nu kan jag inte sätta ord riktigt på min upplevelse, jag behöver tid för att få sakerna att falla på plats.
Men det slog mej hur vackert ärlighet kan vara, när två människor träffas för första gången och det är totalt kravlöst.
En annan sak som slog mej var att under tiden jag levt mitt liv så har denna personen också levt sitt liv, på en helt annan plats och på ett helt olikt sätt och ändå korsades våra vägar en mulen regnig juldag.
Även att bagaget på våra ryggar inte tycktes var något skrämmande för någon av oss. Jag hade min historia och min träff hade sin historia, att det måste vara så, det var så självklart och när vi pratade öppet om det så avdramatiserades det hela. Öppet och självklart på något sätt.

Jag var tvungen att vända hemåt för jag hade en middagsdejt med min kära vän och våra barn. Jag körde som vanligt alldeles för fort men det slog mej hur kort vägen till Jockarp var. 10-15 mil Inga avstånd alls i min värld och det gillade jag väldigt mycket.

Middagen då, jo den intog vi på Pinchos gott men väldigt onyttigt ;)
Vi fortsatte kvällen i Jockarp. Barnen lekte och vi mammor drog kort och analyserade nästa ihjäl oss.
Min käre vän fick en gåva av mej i form av en tavla, hon blev precis så glad som jag trodde att hon skulle bli. Underljuvligt att kunna glädja. Det var en vacker dag med mycket vackra inslag.

Jag har precis läst en artikel om mitt ex i en tidning, där berättar hon om hur hon aktivt valt att inte synas i media efter den avslutade relationen med mej. Jag ser det inte alls så konstigt för en sak hon glömde berätta i artikeln var att hon spatserade ut från dörren i Jockarp rakt in till sitt ex i Bromma. Det kan ju vara en av anledningarna till att man inte vill synas så mycket.
Att det hela tiden fanns en annan kvinna när man inför 1,3 miljoner tv-tittare bedyrade sin kärlek till den naiva bonnlöken i Jockarp.

Men nu lämnar jag Sverige och ett förljuget 2017 bakom mej och kommer hem till vad jag tror och hoppas på ska bli ett ärligt och kärleksfullt år.
Jag välkomnar dej 2018 med tro, hopp och kärlek.

Mycket campande nu....


Jockarp.

måndag 25 december 2017

Julafton....

Älskar telefoner.


Julafton startade inte riktigt som en vanlig julafton för mej, jag brukar alltid följa med min dotter ut till stallet och se om tomten ätit upp gröten. Vi smyger sen upp på loftet och varje år har vi hittat en storsnarkande tomte i halmen. Det är lika roligt och mysigt varje år och detta kommer vara en tradition i palatset ända till lilla fröken Vilhelmsson flyttar hemifrån. Jag kan se henne framför mej när hon är i övre tonåren och hon inte är ett dugg intresserad av att klättra upp på höskullen, men det kommer jag vara och jag bestämmer liksom ;)

Men detta året hade jag lämnat palatset redan klockan fem för att köra ved. Detta är en dag som betalar sej med närmare 7 loppor på ett pass och nä. Kalla mej gärna snål men jag tyckte att det var en dag med hiskligt lättförtjänade slantar. 12 timmars arbete och hem kom jag alltså 18:00.

Jag fick ett samtal halv åtta på förmiddagen och det var Mollie som ringde, hon var sjövild i andra änden av luren, jag var helt tyst och lyssnade på vad hon hade att säga.
Det var som ett rinnande vatten när hon berättade att tomten hade ätit upp gröten, han låg och sov på höskullen. Hon berättade att hon väckte honom och att han frågat henne om hon varit snäll i år.
Jag svarade lite tyst att jag hade varit det viskade hon till mej. Jag bara log åt henne.
Hon fick en liten julgåva av den rödklädda killen med skägget.
Jag frågade henne om mormor och morfar var med eller hon klättrat upp själv. Mormor var med morfar var i skogen. Aha ja ja då förstår jag sa jag.

Jag fick rapport under dagen vad hon pysslade med och hon hade rullat köttbullar och kollat på Kalle.
När jag kom inspattserandes så stod maten framme och Mollie hade fixat med servetter och bordsplacering, hon är en grym fixare.
Vi åt stora lass och sen var det dags för klapputlämning.
Mollie skötte alltihop. Hon läste, lämnade ut klapparna och kramades.
Hon fick klockan jag köpt till henne och hon blev helt överlycklig. Hon kastade sej i famnen på mej och sa tack mamma jag älskar dej. och jag blev så lycklig över hennes tacksamhet. Hon är helt fantastisk min lilla tjej.
Självklart åkte klockan på armen bums och hon rapporterade hela tiden vad klockan var. Nu kan jag nog sluta använda min tror jag ;)

Vi luffsade hem med alla våra saker och jag fick börja pyssla med att som skulle göras. Vi har bråda dagar just nu. Snart väntar avfärd till något varmare bredgrader och innan dess väntar en träff med en för mej väldigt intressant kvinna.

Hon-min mening.


Jockarp.

söndag 24 december 2017

Vit jul.....



Långa dagar för mej, men jag vet att det snart är slut på det, att jag snart ska vara helt ledig i tre veckor och vara tillsammans med min dotter, det gör mej tillfreds.
Jag kom hem 18:00 och grötkokning skedde bums, tallriken ställdes ut i stallet i vanlig ordning. Detta har vi gjort sen Mollie var ett år.

Som mamma är jag extra sårbar, antar att det är så för alla föräldrar.
Vissa val kan man göra själv för att inte sätta svårläkta sår i sina barn. Jag lyssnar på Andrea Lundqvist låt förväntansfulla blickar https://open.spotify.com/track/73L0eGagjzoaQdt2gzvAiW och tårarna rinner.
Så vacker julen kan vara om man är barn, men den kan även vara förfärlig, helt fruktansvärd.

Jag gav mej själv ett löfte den natten jag åkte in till BB för att förlösa min dotter och det var att hon skulle födas till denna värld och omfamnas av kärlek.
Många tokiga saker har jag gjort i mitt liv innan hon föddes och många tokiga saker gjordes på helgerna när rusningsdryck intagits. För 9-10 år sedan tog jag ett moget och vuxet beslut och det var att helt avstå från ämnen som dövar mina känslor. Jag blev absolutist något som jag sen dess känt att det var ett av mina bästa beslut jag fattat. Jag är stolt över mej själv att insikten kom, ännu stoltare är jag idag då jag faktiskt kan säga att jag inför min dotter alltid är i mina känslor, vilket är viktigt. Hon ser sin mamma alltid, ingen mamma som är dövad eller upptriggad av några ämnen som förändra hela hennes väsen. Det är en vacker gåva jag ger mej själv och min dotter.

Men så tänker inte alla människor, många barn får skador för livet på grund av vuxna som tar till flaskan i tid och otid. All dessa spår som sätts, att jularna som för vissa barn är outhärdligt. Det är så sorgligt och jag blir så ledsen.
Att jag kommer befinna mej ifrån min dotter hela julafton känns helt okej, jag kommer komma hem i kväll och omfamna henne med kärlek och det kommer inte sättas några sorgsna spår i henne. Hennes dag kommer var ljus och full av kärlek och det är så vackert och självklart är det så hon ska ha det.
Ibland far tankarna förbi om att ha öppet hus i palatset, att samla alla barn som inte får den julen ett barn borde ha, men hur ska jag lyckas samla dessa barn, detta döljs ju totalt? Spåren syns oftast inte förrän senare i livet.
Jag får kanske helt enkelt bara släppa det och hoppas att någon annan hittar en lösning. Jag kan ju inte rädda hela världen.

Mollie och jag tittade på den stjärnklara himlen en kväll och hon säger till mej att vi måste titta igen den 25:e för det är den dagen Jesus föddes.
Gjorde han bli min spontana reaktion, jag trodde han föddes den 24:e. Nepp det är en forskare som har tagit reda på att det var den 25:e svara hon mej då. Jaha men varför ska vi titta på stjärnorna då? Jo för det borde vara enklare att se polstjärnan då, för det var ju den dom vise männen följde. Humf hon har en rejäl kunskapsbank redan lilla fröken.

Klart stalltomten ska ha gröt...


Jockarp.

lördag 23 december 2017

Oroa dig inte.....

Bra bild iaf ;)


Uppstigning innan fem en fredagsmorgon, det är onödigt tidigt det men så är det, ibland får man helt enkelt upp tidigt för att sälja sin kropp.
Jag var inte hundra i toppform, men halv åtta hittade jag gnistan. Jag älskar när det händer. Jag såg en skorsten som är över 90 meter hög, det ryker alla timmar på dygnet året om i denna skorsten. Jag har alltså sett denna rök (vattenånga) i otaliga timmar förut, men just fredagen den 22 december såg jag något annat. Röken låg så vackert och rörde sej i sin hela massa på ett svajande och fulländat sätt, jag ropade på min kollega i komradion och berättade vad jag såg och kände.
Han flinade och sa att jag inte var redig som kunde se något vackert och fulländat i en rökpelare ;)
Jag flinade jag med, jag funderade på hur sjukt det faktiskt måste låtit när jag sa det...Men jag konstaterade snabbt att det är just dessa ögonblicken jag bjuder på som gör att dom tycker så vansinnigt mycket om mej. Och då log jag igen.

Dagen fortsatte väldigt ljus, min väglederska hörde av sej, hon hade förstått att jag haft några tunga dagar, och bara det, att hon får det till sej är ju fantastiskt. Kortet jag fick var vackert med ett underbart lugnande budskap. Tack för det.

Jag kom hem och välte i mej lite mat, badväskan packades och vi körde för att hämta upp en väninna till Mollie som skulle följa med. Vi hade en underljuvlig stund i badhuset, en stund som varade i tre timmar. Tjejerna började prata om dom varma chipsen dom skulle köpa när dom badat klart och vipps stod dom nakna i duschrummet, vad hände där liksom.
När vi står där i duschen säger plötsligt en äldre kvinna:
- Nu känner jag igen rösten, den har jag hört på tv, jag bara älskar bonde söker fru. Frågan kom.
Ska du vara med nästa år?
Näää det tror jag inte sa jag och log mitt största leende.
Kan du inte vara med vädja kvinnan till mej då. Jag gav henne ännu ett leende och sen skildes våra vägar.

På vägen hem pratade tjejerna om vägen och när vi kom till en rondell så sa lilla väninnan, du ska svänga där och pekade till vänster. Jo jo sa jag och rev av ett par varv extra i rondellen. Tjejerna tjöt av skratt och Mollie sa, bra där mamma extra varav, extra varav.
Hon är så van vid mina små dårskaper som kommer då och då, men väninnan frågade varför jag gjorde så. Mollie svarar då, för att hon kan ;)  Det är min dotter det.
Ja det var en lättsam eftermiddag med mycket kärlek och glädje.
Hem kom vi och Mollie åt middag vid Tv sittandes med sitt täcke omhuldat runt kroppen, vi tände ljus och hade det så där mysigt som bara vi kan ha det.

Expressen levererade text ut efter Lindorffs blogginlägg, dom håller sej uppdaterade minsann. Jag märker det ganska tydligt när någon tidning skriver något om flatbonden från Jockarp, det bara öser in besökare på bloggen då. Självklart roligt att så många vill ta del av vårt liv ;)


Det lugnar mej <3


Jockarp.

fredag 22 december 2017

Leonoras nya dejt :)

Havet och jag...


Dagen började lite tankfull men avslutades med ett fjäderlätt inre. Mollie lämnades för sista skoldagen innan vinterlovet. Hon var pigg och glad men det var inte jag.
Jag chillade lite i soffan med kaffe, kort och musik.
Det mesta indikerar på att jag ska ta det väldigt lugnt just nu och gärna befinna mej vid havet. Sagt och gjort, jag tog det lugnt och jag åkte till havet.
Jag gick där och filosoferade och jag njöt väldigt. Vackert väder, solen vräkte ner på mej, och när jag vände ansiktet mot solen så värmde det faktiskt riktigt rejält på min hud. Så underljuvligt.

Jag hade kontakt med den kära programlederska till bondeprogrammet, hon är verkligen som en duracellkanin den kvinnan. Dagen avslutades med att läsa ett väldigt vackert inlägg på hennes blogg som hon skrivit. Visst att hon är journalist men det var verkligen vackert skrivit. Jag tackade henne för det och fick ett hjärta tillbaka. Jag gillar vår relation ;) Dessutom vet hon hela sanningen om hela bonde historien och det är skönt, att hon hört Louise egna ord och om allt som hände och planerades. Jag har av respekt för Lousie inte berättat allt här på bloggen och kommer antagligen inte att göra det heller. Möjligt att det blir en bok till, det är inte omöjligt med tanke på allt som hänt dom senaste månaderna ;)

En plats i solen, bara för mej ;)


Från havet körde jag till skolan och där var jag med på sista lektionen, Mollie blev så glad av att se mej och ännu gladare över att jag ville vara med i klassrummet, hon är stolt över oss.
När jag önskade fröken god jul sa hon att hon sett bonde programmet och att det var smärtsamt, men att jag inte skulle oroa mej. Mollie har det bra och hon mår toppen i skolan, inget som tyder på någon förändring.
Jag blev rörd av hennes ord, det brände bakom mina ögon av tacksamhet och glädje. Min dotter mår bra.

Vi drog vidare när vi packat mysets alla saker från terminen. Vi körde till andra sidan av berget till våra vänner, där väntade det julgodisbak. Jag var verkligen inte någon energisprudlare när jag kom, men efter ett tag när jag kände känslan av tillhörighet, glädje och kärlek så växte jag mej otroligt stark. Jag skrattade högt och jag kände verkligen livet i mej. Men jag var svajig under dagen. Men det var i alla fall känslor i rätt riktning.
Barnen drog iväg och lekte själva och där stod vi med baket, varför blir det alltid så?
Mat fixades i form av pizza, himla mysigt och lättlagat. En helt formidabelt bra eftermiddag och kväll.
Eftersom Mollie har lov så tror hon att hon får göra som hon vill, men icke sa Nicke. Hon tror att hon ska få vara vaken så länge hon vill, men det funkar inte riktigt så i vår familj, men hon försökte hon tog täcke och kudde till soffan och sa sej skulla campa. Nepp sa mamman strängt :)

Bokläsning skedde i sängen och det var så mysigt och läsa om den lilla hundvalpen Puzzel. Varken Mollie eller jag vill sluta men det är ju en dag i morgon med liksom....

Lindorffs blogg <3


Jockarp.


onsdag 20 december 2017

Bonde söker fru, sista episoden...




Jag har fått åtskilliga frågor om hur vida jag är i en ny relation eller inte, det har kommit frågor på mail, mess, sociala medier och även telefonsamtal. Svaret på frågan är inte.
Jag har blivit flitigt uppvaktad och det är otroligt vackert av kvinnor som gör det. Senast i går när jag kom hem från en lång arbetsdag så möttes jag av ett blombud på trappan. Tänk att komma hem klockan 22:00 efter en 13 timmars arbetsdag och mötas av en fantastisk tulpanbukett. Jag blev varm i hela kroppen, jag älskar blommor.
Kvällens dilemma blev, vem var avsändaren?
Jag vill gärna tacka men det uppstår ofta ett problem i det när man inte vet vem som skickat blommorna. Skriver ett stort tack här i alla fall och hoppas att avsändaren läser det <3

Att jag varit ledig i ett par veckor är inget som plågat mej så mycket, utan det är just när jag åter ska ta tag i arbetslivet som det kan bli en liten konflikt i mej. Att jag också var tvungen att styra upp lite andra saker som då påverkade tiden gjorde att dagen blev extremt lång.
Jag var väldigt social med många olika människor vilket är underbart och jag svarade faktiskt nej på frågan jag fick om jag mådde bra. Det är inte ofta det händer, men jag mådde faktiskt inte helt hundra under gårdagen.

När jag kom hem låg min dotter och sov tryggt i sin säng, jag kunde inte för något i världen låta bli att gå in till henne, pussa henne på kinden och säga att hon är det bästa som hänt mej och jag älskar henne till månen och tillbaka. Hon hörde mej inte men det var vackert att säga det till henne. Jag var helt enkelt tvungen.




Jag känner en sorg i mej inför det kommande bonde programmet som ska sändas idag. Den första inspelningen vi gjorde till uppföljningen var så ljus, vacker och med så mycket framtidstro så det gick knappt att ta in. Det som nu kommer sändas är en helt annan historia, jag är så otroligt skör och jag är inte van vid att se mej själv i den situationen, totalt utlämnad och enormt sårbar.
Det känns som om jag står med mitt söndertrasade hjärta i handen och ber om läkning, det omöjliga just då. Vackert visst men det är mina känslor som visas upp och det är inte i glädje. Självklart finns det en viss framtidstro även i detta programmet med det är av en helt annan karaktär. Jag var verkligen risig i själen när vi spelade in programmet. Jag gillar inte risigisjälenLeonora Jag älskar glada pillimariska livskraftiga blomstrande Leonora. Hon är bäst.

Jag kommer i alla fall inte se programmet, jag kommer befinna mej med människor jag tycker väldigt mycket om och jag kommer att hålla mej sysselsatt med ved, jag har en kärlek till ved. En Fetisch enligt vissa. Så avslutar i alla fall skogsbonden från Jockarp första kapitlet i bonde söker fru ;)




Jockarp.

tisdag 19 december 2017

Julpyssel.....

Mkt tomte i år <3


Jag har lärt mej att ångest är obearbetad sorg men detta är ingen ångest, det är något annat som stör.
Jag vaknade upp och kände mej något piggare men det var ändå något som gnagde. Det känns som om jag har en plus och en minus sida och just nu strider och kamperar dom i mitt inre. Båda vill vinna och jag kan inget göra medans kampen utspelar sej där inne.
Om ångest är obearbetad sorg så är frustration en form av obearbetad ilska. Och det är precis så jag känner inför mitt rådande inre.
Frustation och en störande oro. Jag vill inte ha det så, det är det enda jag vet just nu, hur jag ska få det att släppa har jag inte en aning om. Men det kommer kännas underljuvligt när det väl gör det, det är jag övertygad om. Detta är något jag aldrig varit i kontakt med i mitt 40-åriga liv.

Att försöka se glädjen hjälper mej och att min vän kom på besök lättade upp livet avsevärt. Vi tog en promenad i ett frostigt landskap, det var kyligt, friskt och otroligt vackert där vi gick. Vi pratade om det som varit och det som ska till att ske, vårt mående, ja det snurrades högt och lågt. Jag älskar det kravlösa, att man kan lätta på alla spjäll och inget tycks låta knäppt, ingen dömer den andra för tankar och känslorna som dyker upp, det är äkta vänskap det.

Vi kom hem och fikade lite och hon fick dra några kort, dom var svåra att tyda, men vi tror oss kommit på något klokt ;)
Jag lät bli att dra, jag hade redan dragit tre stycken på morgonen och alla tyder dom på samma sak, det ger mej hopp. Jag får hela tiden samma innerbörd och ofta samma kort.

Min lilla sambo kom hem med taxin från skolan och hon var full av energi, vi dansade lite och hon gick all in. Hon fick mej ännu mer energipåfylld.

Jag hade kontakt med den kära programlederska hon vill höra om min status, mitt mående. Hon fick ett utvecklat, eller invecklat svar av mej. Vi sa hej och på återhörande inom det närmaste. Det är mycket på gång nu och hon vill vara uppdaterad och självklart ska hon bli det ;)

Det väntade julfest med Mollies klass, det var så mysigt och hon var så stolt. Hon visade upp allt hon gjort under terminen, jag snokade lite i hennes mattebok och hon är grym min lilla tjej. Jag är så stolt över henne. Hon är en fin kamrat och hon är väldigt väluppfostrad och skötsam när hon är i skolan. Ja hemma med oftast, hon är ju också ett barn det ska man ju inte glömma.
Barnen sjöng lite sånger och även där blev jag imponerad. Vilket gäng dom är och vilka fina föräldrar. Så härligt och så viktigt.
Det vet en glad och fin kväll.
Och den slutade inte där. Vi fortsatte att ha en helt perfekt afton tillsamman hemma i palatset. Vi började sonderar terrängen i våra garderober efter sommarkläder. Linne och småbrallor fram, det är snart dags, nedräkningen har börjat. Thailand hej!

Förra året befann vi oss här över nyår ;)
I år blir det varmare....


Jockarp.

måndag 18 december 2017

Bråk och bak.....



Vi började dagen med bråk, det tillhör inte vanligheterna men det händer och egentligen vet jag inte vad som hände, men jag var helt utmattad. Jag har stått i mot så väldigt mycket vinande vind den senaste tiden och någon gång kommer det klart, det fatta jag ju.
Från att tro att livet ska lätta lite genom kärlek och att två vuxna ska ansvara för det gemensamma i hemmet i livet till att åter stå där ensam med skägget i brevlådan. Att jag ännu en gång stod där ensam med det fulla ansvaret för både Mollie och mej själv, att ingen hjälp fanns att få, inget man kunde förvänta sej. Nej det är upp till mej till oss. Allt detta kom över mej när Mollie tog sina vinterstövlar fulla med lera under och gick in på vardagsrumsgolvet.
Jag orkar inte, en massiv trötthet knockade mej totalt.
Av med skorna bums och sätt dej i soffan sa jag till min dotter.

Hon satte sej och jag var så uppgiven, uttröttad och förbannad så hade jag släppt lös urkraften från Jockarp i det ögonblicket så tro jag att taket skulle lättat på palatset. Men jag låter mej inte luras, jag låter mej inte handla i affekt.
Min dotter sätter sej i soffan och jag sätter mej bredvid och så börjar jag, ja jag vet att hon kanske inte skulle få det som kom ur min mun och kanske att hon inte förstod det. Men jag var tvungen att få det ur mej.
Jag började med att fråga vad anledningen var att hon gick in med sina vinterstövlar på nystädat golvet.
Jag vet inte det bara blev så blev hennes svar.

Ok Säger jag och sen börjar jag. Det är så här att du och jag är en familj. Vi ska fixa allt själva, det finns ingen annan som gör detta för oss utan det är upp till oss.
Ska vi ha rena kläder är det vi som ska tvätta, ska vi köra någonstans jag då är det vi som ska se till att bilen fungerar och att det är diesel i den, det är ingen annan.
Ska vi ha levande blommor så är det vi som ska vattna dom.
Ska vi ha mat på bordet så ska vi handla och först ska pengarna tjänas in och det är av mej, det finns ingen annan. Vi ska köra ved och elda i pannan varje dag, så att vi får varmt i huset och varmvatten till att hålla oss rena.
Ska vi hålla skiten i från oss är det upp till dej och mej att städa och göra fint och det gjorde vi ju igår. Idag går du in med leriga stövlar, vem ska städa upp det? Det är ju vi som ska göra det, det är ingen annan som kommer och gör det till oss så varför?
Jag var så slut och så besviken på hela situationen just då så visste inte vad jag skulle ta mej till.
Det enda jag visst var att det kunde bara bli bättre och det blev det.
Vi kramades och hon sa:
-Jag går och hämta sopborsten nu mamma.
Sen hjälptes vi åt att sopa upp jordklumparna, precis som man gör i en familj.

Jag behövde ut så en löptur på berget blev det, jag pumpade mördabacken och för dagen hade hon inte en chans, jag märkte inte ens när jag var uppe på krönet, så öste jag på.
Jag behövde det, jag behövde pressa varje liten muskel i min kropp. Få ur mej frustrationen, den nertryckta ilskan och besvikelsen jag just då hade i min kropp. Bara ut med det.

Dagen fortsatte sen i ljusare nyanser. En väninna till Mollie kom och vi drog igång med lusskattsbak, ja jo vi vet att vi är något sena, att Lucia redan varit men vi kunde inte bry oss mindre.
Det var så underbart att stå där ihop med två fantastiskt fina sjuåringar och baka kakor. Jag njöt varje sekund i hop med dom, dom tröttnade klart ganska omgående och då stod jag där själv och rullade på.

Vi åt lunch ihop och sen bjöd vi ner Mollies mormor och morfar på fika, det var uppskattat.
Tjejerna fortsätter och leker och dom hade supermysigt. Jag går in till dom på Mollies rum jag håller på att få krupp bums.
Gode värld jag var övertygad om att Kim Jong-Un skickat en raket från Nordkorea rakt ner i min dotters rum. Pang.
Städdags tjejer och nä det mottogs inte med pompa ock ståt precis, men just då brydde jag mej inte ett skvatt om det för städas skulle det göras. Punkt.

Humf....

Jockarp.

söndag 17 december 2017

Obefogad oro.....

Min skogshuggare....


En morgontur på berget med löparskorna på fötterna, jag angrep mördabacken, jag behövde motstånd. Hon gjorde mej dock för dagen besviken. Jag virvlade upp som en tornado för backen. Ibland är allt så väldigt enkelt.

Mollie var redo när jag kom hem, hon stod med en såg i högsta hugg. Hennes gran skulle fällas. Jag älskar dessa stunder och traditioner. Jag älskar känslan av att gå i sin egen skog och fälla sin egen gran, det är lyxigt och det är speciellt. Hon spanade efter den perfekta granen och självklart fann hon den.
Jag fick äran att såga av den, men bära hem den skulle hon minsann göra själv.
Vi klädde den sen ihop och det var en underbar stund.

Efter projekt granklädning var det dags för inköp av klapp till mormor och morfar. Det är inte lätt att ge saker till människor som anser sej har allt dom behöver i livet. Förvisso vackert att kunna känna så men ändå småknepigt för mej och Mollie :)

För tredje dagen i rad så drog jag kortet Harmoni och nu börjar jag bannemej bli lite småsvett, vad vill kortet säga mej? Jag ska analysera det lite till, men att jag behöver vila och att jag ska bli mjukare och självklart finns det där vackra runt hörnet, det obeskrivbara. Tror det finns i mej, bara det att det är dolt bakom en massa annat skräp.
Jag vet inte om jag vågar fortsätta dra kort, jag kanske behöver vila även från de ;)

Jag har nu kollat på uppföljningsprogrammet av bonde söker fru som ska sändas på onsdag. Den dagen kommer jag inte se programmet, jag kommer att sitta och flytta ved i en stor truck. Det känns helt rätt.
Programmet då? ja det smärtade, även om jag såg Louise på ett helt annat sätt nu så sved det till.
Jag såg sårad och sliten ut vilket jag självklart var. Jag kände att mina energier var betydligt lägre då än nu, och det stärkte mej klart, jag är på väg i rätt riktning.
Men det var sorgligt att höra Louise fråga Linda Lindorff om hon ville komma på vårt bröllop, det kändes så orent på något sätt när man nu vet utgången och vilken enorm lögn det faktiskt var. De sved ordentligt. Något ljust och vackert som svärtades ner så totalt där.

En sak jag även noterade det var att jag såg stel ut i kroppen, de slog mej ganska omgående att jag precis kommit hem från en solsemester i Miami och att jag två dagar innan inspelningen sprungit mitt tionde Marathon i New York så ja det var kanske inte så konstigt ;)

Programmet gjordes vackert och producenten som är en helt makalös godhjärtat kvinna har gjort det igen. Så otroligt mycket respekt hon visat mej under hela bonde resan. Hon har haft bekymmer med mej, men hon har även fått min totala ärlighet och jag är säker på att där har vi bron som förenar oss. Hon liksom jag talar från hjärtat. Hon ser människa bakom händelserna. Det är vackert.
Jag vet att Louise har varit orolig inför detta kommande program, men det finns inget att oroa sej över. Det är respekt ut i fingerspetsarna. Så Louise du kan slumra rofullt på din kudde, ingen gör något för att skada dej, vi jobbar inte riktigt så. Vi tror på kärlek och ärlighet.

Jag fick ett mess från en av mina bondevänner. Denna fantastisk undeljuvliga man, som även han trott att han funnit sin livs kärlek. Bom. Tack och hej.
Hans medelande smärtade mej hårt när han beskriver en tomhet och en tryckande smärta i hela kroppen, hans tårar var slut och jag vet precis vart han befinner sej, jag känner så väl igen den smärtan han beskriver. Jag är inte där nu men jag vet.
Jag försökte, men det finns inga ord som är tillräckliga i den situationen han befinner sej i. Kärlek är så otroligt vackert men den kan även vara hjärtslitande, krossande och totalt söndertrasande. Och då finns det inte tillräckligt med ord för att hela. Det är endast tid och en ny kärlek som kan bleka såren.

Något som hjälpt mej på vägen är självklart min prinsessa, jag är lyckligt lottad som har henne även om hon också även är min akilleshäl, min oro och min rädsla. Så är det hon som faktiskt stärker mej, som får mej att se livet ljust, för ibland hade jag vilja dra täcket över huvudet och bara ligga kvar där under, gråta och gömma mej. Men det ger inte Mollie Vilhelmsson mej utrymme till. Tack för det, för jag tror ändå på att läkning sker igenom glädje och inte genom sorg.

Hon min glädje är liksom jag i stort behov av väldigt mycket närhet just nu, det går i perioder och när dom där perioderna inträffa samtidigt för oss båda då blir det mysande på hög nivå.
En skål smågodis hälldes upp och vi satt nära nära och snaskade i oss. Sockerkicken som kom efter snaskandet använde vi sen till att städa hela palatsets nedervåning. Helt sjukt vad bra det blev då, tror jag ska använda den där taktiken oftare. Den funkade utmärkt.

Vi hade en skön Lördag i Jockarp med mycket närhet och mycket hjälpsamhet, precis så en familj ska vara. Det var en lördag som gav läkning.

På språng ;)



Jockarp.

lördag 16 december 2017

Vandraren....

Här satt jag en stund, för att jag ville....



Loreens låt Jupiter Drive spelats nu väldigt mycket i det Månsagårdska palatset. Ett sånt otroligt skönt gung i den låten, texten är vacker men på ett smärtsamt sätt, får inte riktigt grepp om det. Starkt, skört på samma gång.
Ibland ställer jag mej bara rakt upp och ner på golvet, sluter ögonen och gungar med. Så avslappnande och skönt.
I går var en dag som jag vaknade upp till med en konstig känsla, jag behövde röra på mej men jag ville inte så dans blev min utväg på problemet.
När jag vinkat av Mollie vid taxin gick jag in och drog tre kort, än en gång fick jag upp kortet Harmoni och det är i en lek med 79 kort så sannolikheten att de ska komma är ju faktiskt inte så särskilt stort. Men som en vän till mej säger. Korten kommer till du lyssnar på dom ;)
Jag blev stärkt av korten jag fick och jag började röra mej till musiken, jag lättade och det var helt uderljuvligt att känna det.

I stället för en löptur tog jag på mej mina vandringskängor och traskade upp på berget. Jag behövde röra mej sakta och ta in det som hände runt om kring mej.
Jag satte mej ner och plockade upp en pinne som det satt ett litet löv på. Jag såg något vackert, det där lövet blev sett utan att kräva det. Jag tänkte på Mollie, hon blir också sedd av mej utan att kräva det. Jag kände kärlek och jag kände en enorm saknad efter min dotter.
Promenaden fortsatte och något jag aldrig gör när jag springer det är att höja blicken mot skyn, jo möjligen om jag stannar till någon gång, men nu när jag gick så såg jag ett hav av småfåglar som aldrig tycktes ta slut. Hela himlen täcktes av dom små och alla var dom på väg någonstans, så vackert, dom var på väg mot sitt mål och jag var på väg mot mitt mål. Så olika men ändå så lika. Jag blev lite förälskade i livet just där och då.

Det hände så mycket i mej under promenaden. Jag såg det underljuvliga hav av vitsippor framför mina ögon, jag kände känslan av livet i mej när jag drömmande ligger på ryggen och kittlas av doften och känslan av vår.
Bilder kom upp på en sommaräng, när jag under sommarmånaderna alltid har nyplockade blommor på köksbordet. Allt i från valmor, lupiner, syrener, prästkragar och vanligt ogräs. Jag vill dit igen och jag känner att det är tiden för en vändning.

Från sommaräng till julbord på Eriksbergs Natur&vilt. Kontrasten var stor. Julbordet var fint och jag skrattade så mycket och jag behövde det så väl.
När jag kom med min gröttallrik sa min bordskavaljer:
Du Leonora, Du är en tjej man vänder sej en andra gång efter, vet du det?
Jag tackade för komplimangen, la min hand på hans axel, rev av ett stort leende och sa. Synd att vi inte spela på samma planhalva då ;)

När jag kom hem så sov min dotter, men hon hade lämnat ett spår på min huvudkudde i form av en önskelista. Jag har en förkärlek till små lappar i vardagen, jag älskar att skriva kärlekshälsningar och lägga både här och där, det saknar jag faktiskt nu kände jag. Så när jag fick hennes önskelista på min huvudkudde kände jag en otrolig kärlek till den lilla fröken som låg vägg i vägg med mej.
Underbara lilla unge.


<3

Jockarp.

fredag 15 december 2017

Bonde uppföljning....

Måste bli bättre på det....


Det har en tendens att bli väldigt sena nätter just nu. Jag har mycket samtal som görs under den senare delen på dygnet. Detta resulterar i att jag är sjukt trött på morgonen, det är jag ovan vid så det är kämpigt.
Jag kryper ner till Mollie varje morgon och ligger och gosar en stund och då är det ännu värre att ta sej upp.

Jag möttes av en tanke som jag aldrig förut tänkt. Det var att ställa in morgonens löppass. Jag måste vara på väg att bli sjuk helt enkelt. Jag funderade över den där tanken om varför den kom, svarslös kom jag hem igen efter löpturen, jag duschade och klädde mej och fortsatte mitt liv.

Jag körde till ett fikahak och möttes upp av min vän. Vi åt en långfrukost den varade från nio till halv ett ;) Vi blurrade och vi drog kort. För dagen hade vi två lekar och det var intressant vad mycket som stämde mellan lekarna och även då in på oss. För mej är det viktigt med lugnet, ett kort jag får hela tiden är harmoni och i förklaringen till kortet står det att det är viktigt att vara i vila i hjärtat. Att en outsäglig glädje väntar på mej, precis runt hörnet och att jag inte kommer kunna hitta ord att beskriva den med.
Det är intressant för jag tycker mej vara grym på att beskriva tankar och känslor. Men ja vi får se precis runt hörnet vad som kommer och är obeskrivbart för mej. Spännande.

Jag avskyr färgen grå och dagen var helt grå. Det var en dag som inte ville bli riktigt ljus. Så för att utsidan såg ut som den gjorde så gjorde vi allt för att lätta upp för att få en annan nyans av färgerna. Mycket sång, musik och dans i vårt liv just nu och det är bra, det får oss att lysa upp.

Jag gav under gårdagen även ett par intervjuer inför nästa program med bonde söker fru där jag kommer att medverkar under uppföljningen. Jag känner mej lite orolig för mina känslor inför att se programmet. Det kommer vara delar när jag och Louise är tillsammans och delar där vi inte är det. Just nu känner jag en enorm kärlek till henne och samtidigt en stark avsky. Den kombon är lite jobbig att deal med känner jag. Jag tror att avskyn bottnar sej mest i dom löften hon gav, kanske framförallt till Mollie. Barn saknar ibland möjligheten till att se nyanserna, tja det gör jag med faktiskt:)
Hur som så kommer jag få svar under dagen på hur jag känner inför programmet för jag var i kontakt med en av mina kontakter på TV4 löfte gavs om att jag får programmet sänt till mej under dagen. Tack för det.

Joho, och så det här med dejt. Jag hade en inplanerad sådan till helgen, en vända till västkusten var det tänkt. Men något gjorde att jag inte var helt ren i det. Jag vet inte varför med det kändes som 9/10 Jag vill ha känslan 10/10 så efter diskussion med den tänkta dejten så blåste vi moget av det hela. Jag tror att det var ett klokt beslut. Det som ska ske det sker och det mötet skulle inte ske helt enkelt. Så tror jag att det är.

Jag har däremot en 10/10 känsla som jag gärna skulle utveckla lite mer men jag är inte riktigt där än. Men känslan är ljus och helt utan krav, just nu i alla fall. Framtiden får utvisa vad som finns där för mej. Just nu vilar jag i hjärtat ett tag.

Väldigt nöjd med min nya mössa....


Jockarp.

torsdag 14 december 2017

Tomtekärlek....

Rörelse är bra ;)



Rutiner. Jovars. Väckning, morgonmys, mat, tandborste, kam och toabesök, taxin en kram och orden jag älskar dej och glöm nu inte att du ska åka taxi hem. En puss och sen hej då.
Hopp i löparkläderna och ut, halvljust ute men ledsyn räcker fint. Hem, dusch och vidare i väg för att investera i ett par julklappar till myset.

Eftersom vi ska till Thailand ett par dagar efter jul så blir det snålt med paket. 
Men jag köpte en fin klocka till henne i märket Gul, jag vet att dom är bra för jag hade en själv i min ungdoms glans dagar. Jag hade två krav på klockan till min dotter och det var att det skulle vara siffror och inte streck för timmarna och det andra kravet var att den skulle vara vattentät. Denna dyrgrip uppföljde mina krav. Turkos blev färgen, hon har helt snurrat in på den färgen. Stövlar och overall är i turkos. Den var fin så jag hoppas hon blir glad.
Jag köpte ett par byxor till henne och så lyckades även efter diverse tips på instagram hittat gips och gipsfigurer. Detta var något jag själv uppskattade att göra som barn och då får man betänka att jag avskyr och avskydde allt vad pyssel heter/hette. Men jag ser framemot och se vad hon säger och även uppleva gamla härliga pysselminnen ;)

Ja den här veckan har jag vigt åt att vara ledigt, jag känner verkligen inte för att jobba och då låter jag bli. Istället har jag dansat med min dotter, kramat henne massivt, suttit nära henne när hon grejat eller tittat på tv. Vi har lagat mat ihop och vi har bara hängt. Att vara ifrån varandra i fyra dygn var det längsta vi varit i från varandra och det kändes nog för oss båda. Men nu är ordningen återställd och vi ska snart umgås alla dygnets timmar, semester när det är som bäst.

Lucia, självklart skulle vi tåga ihop myset och jag. vi klädde oss i våra kläder och sötare tomte har nog aldrig tassat runt på vår planet. Hon var sockersöt, själv gick jag inte riktigt under den benämningen.
Vi tog pepparkakor i en korg och gick till undantaget och rev av ett par sånger och fikade.
Supermysigt.

När vi kom hem igen hade vi Luciarock, var det inte så när man var yngre att man var på krogen lucianatten? Jo jag vill minnas att det var så. Detta var tusen gånger bättre, vi dansade runt i vardagsrummet och vi hade bara levande ljus tända. Det var mäktigt.
Lite chill i soffan och Mollie hade högläsning för mej, det är ett uppskattat inslag i vår vardag. För både henne och mej.


HON <3


Jockarp.

onsdag 13 december 2017

Terapiknarkare......

Mkt gay i blaskan nu, det är bra det ;)



Jag kröp ner till min dotter, hon vaknar och säger.
Är det redan tisdag mamma? vad härligt.
Ja visst är det härligt med tisdagar sa jag ;)
Att höra att hon är så sugen på livet gör mej så otroligt glad.

Morgonbestyren fixades och julkalendrarna öppnades. Jag lämnade henne vid taxin, hon ville inte bli hämtad på fritids förrän klockan 15:30. Humf jag vill inte jobba så länge så det kan vara att jag kommer lite tidigare, är det ok?
Hon tittade lite under lugg och sa, okej mamma, lite tidigare då.

De var sista passet på simskolan så vi köpte en fin julblomma till simfröken och vi slog till och köpte en vad Mollie kallar det för "Tantblomma" till mormor också för att hon är så snäll och hjälpsam. Det är fint att kunna visa uppskattning lite då och då. Det är så lite som krävs.

Det är svårt att känna doften av rosorna när man springer. Så nu när jag landat efter kursen så har en del intressanta saker slagit mej.
En sak som slog mej var det här med Terapiknarkare. De fanns människor som hade varit i alla möjliga former av terapier i över tio års tid och fortfarande höll dom på. Jag funderar på, vad är det dom tror att dom ska hitta och vad är det dom söker?
Jag förstår människor som kommit i en livskris att det kan finnas behov av professionell hjälp och kanske även piller. Jag förstår faktiskt även människor som jag själv som vill testa nya saker och av den anledningen gör det. Lite som att hoppa fallskärm, man testar och känner vad man tycker sen hittar man nya saker att utforska.


Ja, det behöver inte vara svårare än så. Livet alltså ;)

Jag upplevde mycket intressant när jag var på kursen och det är ju så det ska vara, men någonstans måste man ändå förstå att det är här på utsidan av kursgården som vi lever våra liv. Det är här ute vi måste finna en balans, att få livet att fungera. Jag funderade vidare på detta när jag tog en löptur, och en sak som slog mej extra hårt var, varför vill man provocera fram ilska? jag vill leva i fred och frid. Jag vill inte ha våld och hårda ord i mitt liv. så varför? Om man går utanför dom dörrarna och tror att det är okej att visa upp hela sitt register när helst man vill, ja då är man ute på väldigt hal is. Jag har levt med en sån person. Och en sak jag förstod nu är att det inte finns utrymmer för såna människor i Mollies och mitt liv.
Så ja nu när jag stod jordad i den Jockarpskamyllan och kände doften av rosorna så kom jag fram till att jag är glad att jag testat och att jag kanske gör det igen nån gång  men det är här bland doften av rosor och kärlek till människorna jag älskar jag ska leva mitt liv. Det är inte med att banka skiten av kuddar eller på madrasser med andningsövningar, det är just här, just nu jag lever mitt liv.

I det livet så innerfatta bland annat nattning av ett mys, jag låg och kliade henne på ryggen, hon sa stopp och jag fortsatte att smeka hennes hår och massera hennes hårbotten, hon har alltid tyckt att jag var sämre på det än min partner men nu var hon tillfreds med att det var mina fingrar som mötte hennes huvud. Hon pratade lite och jag frågade henne om det inte var dags att försöka somna. Men det är så mysigt att ligga och prata i sängen mamma.
Ok en liten stund till då. Hon pratade hela tiden till hon inte orkade längre, jag hörde att hennes andetag blev tyngre och jag log för mej själv när jag lämnade hennes säng. Hon var så stilla och hon såg så otroligt trygg ut där hon låg omhuldad av en massa gosedjur.
Det är precis så ett barn ska ha det.

Exakt. och dit kom jag igår....;)


Jockarp.

tisdag 12 december 2017

Skört och vackert...

Att komma hem till detta....


Klockan sex på morgonen gick jag upp till mina föräldrar och kröp ner i sängen bredvid min sovande dotter. Jag drog in doften från hennes lilla kropp och jag kände att jag var på helt rätt plats. En helhet formades. Vi är bitarna som passar så perfekt, hon och jag.

Hon rörde på sej och jag sa viskande, god morgon min sköna. Hon vände sej blixtsnabbt om och slog sina armar om min nacke.
- Åhh mamma jag har saknat dej, jag älska dej.
Gosse ska veta att jag älskar dej med sa jag och kramade om henne ömt.

Jag tror att orden jag saknar dej är dom vackraste orden man kan få höra. Och jag tror faktiskt att det var första gången jag hörde henne säga det.

Hon flög upp ur sängen och ut i vardagsrummet för att hämta ett kort hon gjort. Alltså den tjejen säger jag bara. Tårarna rann ute med mina kinder när jag läste kortet hon gjort till mej. Hon är en sällsynt liten tjej den där Mollie mys Vilhelmsson.

Jag pratade med min mamma lite senare på dagen och då berättade hon att Mollie sagt att hon saknade mej. Hon börja bli stor, hon börja få mer koll på sina känslor, vad dom betyder och var i kroppen dom känns, det är intressant och det är fint.

När jag var i väg på kursen så ringde jag hem och pratade med henne. Jag behövde det nog mer än hon just då, jag mådde inte bra, jag var extremt låg och känslorna östes runt i min kropp. Jag funderade på att lämna kursen och bege mej hem till det som är viktigast för mej. Men när jag pratade med henne så säger hon plötsligt.
- Mamma vet du. Idag har jag varit med morfar i skogen och huggit en julgran och jag älskar dej.
När hon sa det så var jag med ens övertygad om att jag lyckats.
Hon säger en sak om något praktiskt samtidigt som hon kände en kärlek till mej, vilket hon ville förmedla bums.
Jag studsade in till middagen den kvällen och där i det ögonblicket vände allt. Jag var fulkomligt total i mina känslor och mina sinnen var vidöppna och extremt mottagliga för allt som skedde i min kropp.

Jag led under tiden min dotter var i skolan och på något sätt kändes det som om hade samma känsla, hon kom hem och liksom sniffade runt mej som om det var något nytt, att jag var ny och att hon gillade det. Det var mäktigt och så fyllt med kärlek. Vi var så nära varandra resten av dagen för att vi båda hade ett behov av det och för att vi båda vill det.
Kärlek när den är som vackrast <3

Jag hade köpt en liten present till Mollie när jag var i väg, den slog jag in och la henne på hennes säng, jag skrev ett litet kort sen fick den ligga där.
Jag satt i telefon med en vän när jag märker att hon gått in på sitt rum, jag hör att hon prasslar. Alltså har hon hittat gåvan.
Jag går mot hennes rum och hon kommer och möter mej, hon kramar mej och säger gråtandes. Jag läste på kortet mamma.
Ja den tjejen berikar mitt liv med så mycket färg, former och känslor. Jag blir bara tacksammare och tacksammare över att dela livet med henne. Hon är fenomenal på alla sätt.

Jag älskar att överraska....


Jockarp.

måndag 11 december 2017

Resan inåt.....

Nu vet jag varför jag älskar färgen grön så mycket....



Jag har träffat så otroligt många fina människor, människor med extremt tunga ryggsäckar. Mitt liv har i sammanhanget varit busenkelt och det är jag väldigt glad över.
Att åka iväg på en kurs som handlar om att upptäcka saker i det själsliga hjärtat är inget jag gör så ofta. En resa långt utanför min låda.

Så vad hittade jag då?
Jo jag konstaterade väldigt snabbt att jag är en helt fantastisk mamma. Mollie får nästan alltid utrymme att befinna sej i dom känslorna hon har, är hon glad är det ganska enkelt, men ibland är hon ledsen eller rysligt arg. Hon får lov att vara det, jag tystar henne inte. Hon får vara i sin sinnesstämning så länge hon behöver. Det är viktigt för barn. Väldigt viktigt har jag lärt mej.
Det var nu bland annat detta även jag skulle låta mej vara. Vissa saker var tvunget att provoceras fram. Ilska var en sån sak och jag hade väldiga problem med det. Jag ogillar våld och nu skulle jag utföra en våldslig handling. Det tog ett tag innan jag fick fart under vingarna men det kom. Jag pryglade upp mina ex och en och annan gris till svärfar fick sej några duvningar. Det gick så långt så att kudden jag angrep var helt täckt av mitt blod. Men ska det göras ska det göras redigt.

Vi mediterade och det var en intressant upplevelse för en som aldrig förut mediterat, inte annat än i form av löpning.
Det var  aktiv meditation och jag gillar aktivt.

Samtal två och två, samtal i liten grupp och samtal i stor grupp. Det var offer, förövare och mellanmjölk som jag i samma grupper. Vilken man än var fanns det så otroligt mycket kärlek. Så vackert. Ingen dömde någon för något. Helt rent.

Vi gjorde andningsövningar och det var bland det häftigaste jag gjort. Jag var inte säker på om jag trodde att det skulle funka så något skeptisk var jag. Jag började andas och det dröjde inte länge förrän det började sticka i fingrarna, händerna och hela vägen upp till axlarna. Shit det funkar. Utgången blev den samma varje gång. Totalt uppgiven, storgråtandes av smärta och sorg. Och det var inte min sorg, sorgen tillhörde en annan människa som jag älskat/älskar. Det var en otrolig jobbigt men samtidigt en skön upplevelse.

All tid utanför kurslokalen så skulle tystnad mellan deltagarna råda. Det var mäktigt. Vi hasade runt barfota eller i filttofflor och ibland möttes blickar och man förenades i en öm varm kram. Ibland mötte man någon som slog ner blicken och då respekterade man personen och fällde sin egen blick.
Ibland kände man en hand på sin axel, blicken mötte en människa som var så naken och skör som ville bli omfamnad, så skört, så vackert. Ibland möttes man av ett leende och ibland av ängslan, eller tårar.

Glädje och frihet, jag dansade så jag fick blodblåsor under fötterna, svetten öste av mej och jag bara log. Det fanns inte utrymme för något annan än glädje just då.
Glädjen vände och tårarna sprutade ur mej, vändningen kunde vara brutalt snabb. Jag älskade det. Jag behövde inte bry mej allt fick komma ut när helst det ville. En otrolig skön känsla

Jag kramade en man i 30 minuter, jag smekte hans skäggiga kind. Jag tittade in i hans ögon och jag såg så otroligt mycket, det fanns inte en tanke på att slå ner blicken, jag ville bara stå där och se honom i ögonen. Det var en märklig upplevels med det var vackert, allt var könlöst, det handlade enbart om känslor.

När kursen avslutades kom en av assistenterna fram till mej och sa. Din energi den är helt otrolig, mod, kraft, glädje blandad med en sårbarhet. Fantastisk.
Detta säger en person som jag tittat in i ögon i 10 sekunder och kramar i 30 sekunder. Det är ju helt sanslöst vad jag sänder ut enbart med min kropp. Jag hade inte i det läget sagt ett ord till personen. Nu sa jag tack och log.

En man kom fram och kramade mej och sa:
- Ditt leende är bland det vackraste jag sett.
En annan man kom och sa:
- Du får inte köra här i från förrän jag en sista gång får se in i dina ögon, dom är magiska.
En kvinna kom fram och sa:
Du har och du visar så otroligt mycket känslor Leonora, det är så vackert.

Jag blev helt rörd av allt vackert alla sa till mej, det verkar som om jag sänder ute en massa fint som jag inte har en aning om. Hmm, ja jag var stolt och jag var fjäderlätt när jag gick och satte mej bakom ratten för att köra hem till det viktigaste.
Det var fina dagar, även om jag ett tag hade funderingar på att köra hem innan kursen var avslutas, men det är en annan historia det :)




Jockarp.

söndag 10 december 2017

Smärta....



Idag ska jag inte lägga så mycket fokus på min text och mina ord utan istället dela med mej av en smärta jag har.

Att livet kan förändras på en nysning är inget jag längre blir förvånad över.
Mitt liv har kastats om rejält och jag vet att jag besitter styrkan att klara av det. Jag är så enormt grundad i mitt inre just nu och jag är så otroligt trygg i det.
Men det är ändå så att vissa saker gör ondare än andra.

Musik plågar mej hårt ibland.
Jag har tre musikstycken som var tänkta till en speciell dag. Dom hugger lite extra i mitt hjärta. Och eftersom jag inte får möjligheten att dela dessa stycken med någon under våren så delar jag med mej av dom här idag.
Dessa betyder väldigt mycket för mej och jag hoppas att en dag kommer jag stå där bredvid en kvinna där orden och handlandet harmoniera.



Det värsta är redan gjort var den en klok kvinna som sa mej och jag lever efter det just nu.



Jockarp.

fredag 8 december 2017

Utsidan VS insidan....



Den där dagen när jag är redo för att dejta kommer närmare och närmare, dummare är jag ju inte än att jag begriper det. Tiden går och tiden läker.
Jag funderar mycket på hur jag ska lyckas förmedla vad det är jag verkligen behöver i en relation.
Jag landar ofta i orden ärlighet och trygghet.
Ord som jag inte vill ha i mitt liv är orden lögner och drama.
Resten borde väl vara ganska enkelt egentligen eller?

Självklart är det utsidan som ger insidan en chans, (medvetet eller omedvetet) det kan låta illa att säga så men så är det, det måste verkligen finnas något, något som intresserar och kickar igång. Jag vet att det är så för alla människor.
Dom som ska vara politiskt korrekta och säga att fallet inte är så dom kommer med osanning skulle jag vilja påstå.
Sen är det ju i betraktarens ögon det vackra sitter, så vad som är vackert för mej är kanske inte alls vackert för någon annan. Och det är väldigt vackert i sej skulle jag vilja säga.

Tv 4 gjorde allt för att trissa igång en diskussion om att jag skulle vara ytlig genom att lägga upp en bild på instagram. Nu var folk smartare än så vilket jag är glad över. Även om jag självklart står för det kan det vara svårt att förklara vad jag menar med så få ord. Så jag här kom alltså förklaringen :)

Jag har en relation bakom mej där kvinnan inte attraherade mej alls utseendemässigt. Vi blev vänner och hon visade ett extremt mod när hon en dag berättade för mej att hon hade känslor för mej som inte var gynnsamt för hennes relation som hon då befann sej i.
Jag tyckte det var modigt och vackert gjort.

Jag tyckte väldigt mycket om hennes insida, hon var en fin människa helt enkelt, en fin människa som ibland gjorde fula saker. Men den utan skuld kan ju kasta den första stenen.
Så med hennes mod och hennes vackra insida började jag se små detaljer i hennes yttre som jag tyckte var oerhört vackert. Det var allt i från hennes läppar till hennes fingrar, till knä och ben. Ja jag såg det vackra i det som jag från början inte alls tyckte var speciellt vackert.
Jag är så otroligt glad över att jag fått uppleva en sån kärlek. Så oytligt, så på riktigt liksom.

Så nää ytlig är jag då rakt inte. Men det måste finnas en balans och jag vill verkligen inte ha nån mellanmjölk. Jag vill hitta henne hon som klär mej både på utsidan och insidan.
Jag vill att vi ska vara ett vackert par. Likt två pusselbitar som passar perfekt, äktenskapstycke liksom.
Jag vill att henne insida ska vara god, trygg och busig. Jag älskar det oväntade om det sker när relationen är trygg. Svårt att greppa kanske men det är enkelt att veta att det är rätt när det är rätt. Busenkelt skulle jag vilja påstå :)

Levererar ett filmklipp också om vem jag är, stark-svag. Och rolig....Typ.

https://www.youtube.com/watch?v=Xd2AsZK9CSY

Jockarp.

torsdag 7 december 2017

Sårad och kränkt....



Jag är verkligen inte en lättstött eller lättkränkt person. Jag försöker se livet positivt med ljus och glädje. Alla människor är dock inte sådana. Jag funderade om jag skulle släppa detta och det ska jag efter detta inlägget.

Det finns inget som får alla mina känslor i kroppen att vara på tå så som när någon bedömer eller som i detta fallet dömer mej i hur jag är som mamma. Jag blir ledsen, sårad och faktiskt även kränkt när människor som inte finns i vårt liv, aldrig funnits i vårt liv och heller aldrig kommer att finnas i vårt liv uttalar sej om saker som dom inte har en susning om.

Förutsättningarna är som följer. Jag har inte barn på en lightnivå som många andra har. Det finns inte två föräldrar som lever ihop och delar på ansvaret. Det finns inte heller två föräldrar som har delad vårdnad, det är inte så att jag har Mollie varannan helg eller varannan vecka. Kanske var detta oklart för personen som såg sej ha rätten att döma mej i hur jag lever mitt liv.

Louise blev involverad i Mollies liv i ett väldigt tidigt skede och det tyckte nu vederbörande var för jävligt. Jag undra om denna person som kräker av sej att det var dåligt gjort av mej, att alla fattade att vårt förhållandet inte skulle hålla. Jag undrar om den personen skulle kunna ställa sej och möta mina grönbruna ögon och berätta hur jag skulle gjort annorlunda med dessa förutsättning?

När och hur skulle vi kunna träffas utan att Mollie skulle bli involverad?
Jag har själv funderat på hur jag skulle kunnat gjort och hur jag ska göra i nästa relation, jag är övertygad om att det kommer bli likadant. Mollie finns hos mej jämt, det är ingen hemlighet.

Jag är faktiskt väldigt glad över att Mollie fick så starka känslor för Louise, även om det varit jobbigt nu efteråt. Men det tyder ändå på att hon är frisk och kry och litar på människor. Det är precis så jag vill att hon ska känna och vara.
Jag vill inte att hon ska misstro människor som finns i hennes närhet, hon ska lita på vad folk säger. Självklart kommer hon bli besviken över att ord och handlandet inte alltid stämmer överens, men dom erfarenheterna ska hon inte få av mej i alla fall.



Jag gick i klinch med Louise vid ett par tillfällen och det gällde just det, var försiktig med vad du lovar ett barn. Ett tillfälle så skulle vi till Gröna Lund och det hade lovats att det skulle åkas karuseller. Hux flux sa hon att hon inte tänkte följa med.
Tydligt talade jag om att du får göra precis vad du vill med ditt liv men först ska du hålla ditt löfte och åka karuseller med min dotter.
Ett annat fall var när hon lovade Mollie att hon skulle få en hundvalp när hon tappat två tänder till. Mollie tappade två tänder och jag sa bara att du får lösa det, du har lovat henne du får ta konsekvenserna.

Gällande att "alla" visste att vårt förhållande inte skulle hålla undrar jag lite om personen som uttalar sej har nån annan förmåga än jag, förmågan att se in i framtiden. Skulle jag misstro Lousie när hon bedyrade sin kärlek till mej? Skulle jag leva ihop med henne och inte tro på vad hon säger till mej? Skulle jag inte lita på hennes ord? Jag förstår verkligen inte.
Jag kan ju inte låta bli att fundera över hur denna personens relation ser ut. Jag undrar om den lever i ett förhållande och är otrygg hela tiden, att hen tror att allt som sägs bara är en lögn ett luftslott. Det är möjligt men så jobbar inte riktigt jag. Jag skulle aldrig kunna leva i en sådan relation, men visst vi är ju alla olika.

Jag är övertygad om att Louise inte gjorde detta för att skada varken Mollie eller mej.
Men jag skulle verkligen uppskatta om munnen hålls stängd i fortsättningen gällnade Mollies mående. Jag kommer nämligen att fortsätta att fostra min dotter i att hon ska lita på människor och tro folk om gott.
Så ja, nu släpper jag det och borstar av mej den sårade och kränkta känslan och hittar ljuset igen, för det är precis så jag jobbar....





Jockarp.