lördag 28 januari 2017

Slutet närmar sej....

Fredagsmys lerlek...


Ingen fritidstid för myset på morgonen, vilket var helt fel, hon behövde morgonfritids och jag är tacksam för att det finns flexibla människor. Fritidsfröken skojade med myset och sa till henne att hon inte fick komma in förrän klockan blev åtta. Sen kramade hon om min dotter och sa till henne att hon skojade och att hon visst var hjärtligt välkommen in. Tack för det sa jag och jag kramade min dotter, sa att jag älskade henne och informerade henne om att mormor skulle hämta henne efter skolan. Sen gick jag.

Diskussionen började bums på bruket över en kopp kaffe. Diskussionen gällde domedagsklockan och det var lite obehagligt att klockan åter har flyttats fram, nu var det förvisso bara med 30 sekunder och det har tydligen aldrig hänt innan. Men lik väl står hon 2,5 minuter i och det är väldigt nära just nu. Bara en enda gång har hon stått närmare ett totalt fullskaligt kärnvapenkrig och den var tydligen 1953 då både USA och Ryssland testade sina kärnvapen. Hualia, vill man ens uppleva framtiden?

Dagen bjöd mej på en blandad kompott. Ibland kramar paniken mej hårt, igår var ett sånt tillfälle. Och jag avskyr det. Jag fick ett samtal som gjorde att en deja vu knockade mej stenhårt. Och nej det var ingen deja vu det hade hänt innan, men i en annan tappning.
Arg, frustrerad, sårad och fullständig panik översköljde mej. Jag behövde en famn att fångas upp i, men det fanns ingen. Jag var tvungen att samla informationen, komma till en lösning själv.
Ett samtal till min icke kaffedrickande vän, jag dumpade mina tankarna till henne. Och när man säger saker högt får dom en helt annan styrka. Ett annat perspektiv.
Jag öste på med att samla fakta och jag snurrade varv på varv och jag kom till en lösning. Jag älskar det, jag blev nyförälskad i mej själv och innan kvällen var kommen hade jag en lösning som var tillfredsställande för alla inblandade. Alla problem var som bortblåsta, jag hade kunnat påverka min situation själv och det glädje mej.

Jag drog hemåt och på motorvägen fick jag ett samtal från min dotter. Hon tjöt i luren om att hon tappat sin tredje tand. Jag bara log. Visst att jag missade själva tappet men jag tyckte det var vackert att få ett samtal av henne. Det kändes stort att det fanns en lite tjej som ville berätta för mej om vad som hänt. Jag var lycklig.

Hon pimpade ett glas med tanden så fort vi kom hem. Allt för att underlätta för tandfeèn. Sockersöt var hon ju givetvis med sin lilla glugg. Jag räknar kallt med att hon snart har en dubbelt så stor glugg, den andra framtanden hänger nämligen också och slirar ;)

Trean ute :)

Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar