söndag 19 mars 2017

Hur tänkte jag där?



06:15 dörren stängdes bakom mej, löparskor på fötterna och musik i öronen. Jag var redo för berget.
Regndropparna träffade mitt ansikte och blandningen av regn och hudkräm bjöd på doften av sommar. Jag flinade för mej själv och sprang på i en lövgrön sommarskog. I allafall i tankarna.
22 km och jag var totalt dyngsur när jag spatserade in innanför dörren.
Av med alla kläder och en kopp varmt kaffe i halsen sen var jag på banan igen.

Vi tog en vända till Mjällby kött och video för inköp av lite bra att ha till festen som stundade. Och ja nog funderade jag på vad som gått snett när jag lät min dotter bjuda in 33 stycken 6-åringar ;)
Vi chillade lite på soffan och tack gode gud för det.
Festen började 17:00 och varade till 20:00 och ja, det var nog blad det sjukaste jag varit med om dom senaste fem månaderna. 27 barn blev det och 27 barn är väldigt många barn om man har dom hemma i sitt egna hem märkte jag.

Jag lärde mej flera saker under festen och en sak var att 6 familjepizzor är tre för mycket för 27 St 6-åringar, jag lärde mej även att ansvara för alla dom själv hade varit mer än tufft. Tacksamt hade min icke kaffedrickande vän förbarmat sej över mej och stod redo för att sanera och hjälpa ledsna skadade barn, en sjuksköterska kommer väldigt väl till pass i festlägen i Jockarp :)

Det sociala spelet var väldigt intressant och jag behövde inte analysera så väldigt mycket för att lära mej grupperingarna och vilka som stod med taktpinnen i dom olika grupperna, det var spännande.
Skor och kläder i mängder blir det med huset fullt av barn, ångrar att jag inte tog en bild på alla skor som stod i farstun.

Ännu en lärdom var att det var helt meningslöst att städa innan fest med så många barn, hela palatset är åter i behov av sanering. Gör om gör om gör om typ.

När alla lämnat undrade vi nog lite vad som faktiskt hänt. Det var ungar överallt under tre timmars tid efter dom timmarna satt det två lugna barn kvar i soffan. Från kaos till lugn på fem minuter, tack för det.
Vi käkade lite pizza och andades ut.
Mollie var nöjd och hon somnade som en stock när jag väl kröp ner till henne under täcket.
Jag pussade henne lätt på kinden och log, leendet kom efter tankar över att det är nog så att jag gör vad som helst för min dotter. Men jag la till ett litet MEN i mina tankar. 27 ungar lär dröja innan hon får lova att bjuda in igen, det är en sak som är väldigt säker ;)

Vi funderade på såna här ett tag ;)

Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar