tisdag 9 maj 2017

11 minuters putsning....

All runners are Beautiful...


Vi lämnade palatset tidigt. Färd med tåg till Kastrup. Allt klaffade och vi hann med en vända i Taxfree butiken. Mollie fick en liten ryggsäck i form av en rosa dinosaurie. När vi stod i kassan började hon gråta. Jag frågade vad som hänt. Då säger hon med tårarana rinnandes ner för kinderna:
- Mamma, man kan gråta för att man är glad. Jag är glad över min ryggsäck.
Ja ni fattar, det var inte enkelt för mej att hålla tårarna tillbaka i det läget. Vilken underbar liten människa jag har i mitt liv.

Med den nya väskan så drog vi mot Prag. Vi tog oss till Expot för att hämta ut min nummerlapp. Redan där börjar det pirra i kroppen inför det som komma skulle. Att deras logga för loppet var All Runners Are Beautiful gjorde inte saken mindre känslosam. Här spelar det liksom ingen roll om man är elit eller en vanlig bonnläpp, alla tävla på samma villkor och alla gör en hjälte insatts när dom tar sej i mål i ett Marathon.

Vi checkade in på ett av dom lyxigaste hotellen i stan. Detta hotell låg mitt över det Astronomiska uret vilket gjorde att vi hade full koll på tiden och vad döden pysslade med ;)
Rummet var lika stort som palatsets vardagsrum och det är inte litet det, det var smakfullt inrett, lite slottsmiljö och det gillar jag skarpt. Sängen provhoppades och den var hoppvänlig.

Provligg innan hoppningen ;)


Loppet startade 09:00. Jag kände att jag hade det i mej, jag har tränat grymt hårt hela vintern och det till följd efter en separation. Jag väljer att se saker positivt och detta var en av fördelarna med att bli bränd och blåst på de jag trodde var besvarad livslång kärlek. Kniven i ryggen resulterade i löparskor på fötterna minst sex dagar i veckan och många veckor har det blivit upp i mot tio mil på berget.

Så vad hände då? Jo jag hade en ny spellista på spotify, jag hade ett leende på mina läppar, jag hade tankar i mitt huvud om att detta skulle bli ett skönt, roligt och perfekt lopp. Ben, hjärta, hjärna var i symbios och självklart ger det resultat. Jag sprang från start till mål, inte ett enda promenadsteg tog jag och jag var pigg. I never hit the wall och den känslan, den är obeskrivbar. Jag bara sprang på, km efter km med min musik och mitt leende.
Detta var mitt första Marathon lopp som jag faktiskt sprang fortare andra halvan av loppet, km tiden låg på 5:31 sista milen och det imponerad minsann. Jag hade tre mil i benen men ändå låg jag på en tid som jag sällan har hemma på berget.
I mål sprang jag till publikens jubel och gap om Go Sweeeeden. You are a hero.
Tårarna brände och det klumpade sej i halsen när jag stod med min nionde Marathon medalj runt halsen och personbästaputsning på 11 minuter.
Tiden blev 03:47:25 Stoltheten såg absolut inga gränser. Jag har en fantastisk kropp och ett pannben som måste vara metertjockt ;)

Dagen efter satte jag fötterna på golvet och räknade med smärta. Icke sa Nicke. Jag var som vanligt, något stel i vaderna men nä jag är så otroligt imponerad av min kropp och hur jag rustat den för ansträngningen.
Kalla mej gärna skrytmåns, men gör inte det förrän ni själva sprungit några Marathonlopp ;)

Den medaljen smakade otroligt bra...



Jockarp.

3 kommentarer:

  1. Du är så himla bra Leonora! Jag älskar att du inte ber om ursäkt för att du är bra, gör aldrig det. Jag blir både glad och uppriktigt rörd när jag läser många av dina inlägg. Jag märker att du menar vartenda ord. Du är så bra ❤

    SvaraRadera
  2. Du är grym!
    Du får va hur stolt du vill.Du är ju värd det!
    Grattis du är en kämpe@

    SvaraRadera
  3. Näh. Tycker inte det låter som skryt. Det låter som träningsglädje och att vara nöjd över sin presentation. Jag kan låta likadan - fast då gäller det inte idrottsliga prestationer.

    SvaraRadera