Mitt innersta....

Löpning kan vara så mycket mer än rörelse, jag har lärt mej det.

Jag brukar vakna glad, jag brukar försöka se varje ny morgon som en gåva. Men för den sakens skull så har jag emellanåt vaknat upp med en sur smak av ångest, det ogillar jag skarpt. Det känslan är just nu som bortblåst och jag är glad över att jag kan se tacksamt på det. Att jag minns när jag inte alltid mår bra.

Lördag morgon och jag klev upp tidigt. Jag var lycklig men något gnagde.
Jag behövde springa så springa gjorde jag.
Urkraften från Jockarp dundrade upp på berget. Likt en val som öppnar käftarna för att fånga plankton öppnade jag upp mitt hjärta, inte fullt ut, jag ville känna, jag ville inte släppa ut, jag ville ta in.

Orsaken till det som gnagde och stack mej lite i hjärtats kant hittade jag snabbt. Det stavas besvikelse. Jag älskar när jag hittar rotorsaken till mina känslor. Jag vill inte göra människor besvikna, jag vill stå vid mitt ord och jag vill tillfredsställa. Jag hittade inte ut, jag hittade ingen lösning just där och då. Men innerst inne vet jag att den finns där, men var?

Istället ökade jag på steget, jag pressade min kropp för att få lugn, det hjälpte, jag älskar att jag känner mej själv så väl.
Jag pumpade på och jag kände ett lugn, portarna till mitt innersta öppnades upp mer och mer för varje steg jag tog.
Allt doftade mer, doften av daggvåta liljekonvaljer blandades med doft från hudkex. Jag höll på att slå i backen av de krafter som mötte mina sinnen.
Solens strålar träffade min kropp, där den var otäckt från kläder brände det till.
Det blixtrade för ögonen på mej.
Musiken i mina öron var vackrare än någonsin.
Vattnet vid sjön smakade mer och jag njöt av att ta in dom kalla friska dropparna.
Jag ogillar starkt nyansen av grått men till och med dom gråa stenarna på marken var vackra. Jag log åt min tanke på att jag börjat gilla grått.
Jag kände vinden smeka mina fingertoppar och när min tanke mötte känslan var det som om jag smekte naken hud.

Jag hade Lisa Ekhdals låt om bara du i öronen när jag sprang upp i den blommande kastanjeallén mot mitt hem, jag såg min dotter i sommarklänning och sandaler, hennes bruna ögon och hennes leende, jag kände att mitt hjärta var vidöppet.
I det läget hade jag allt, inte just där fysiskt, men i mitt hjärta.

All världens bekymmer skulle i det läget kunna lagts på mina axlar och jag skulle burit dom.
Jag var helt ren, inga tvivel. Bara ren skär kärlek.
Om bara du. Allt för dej....

Jockarp.